Sveno Jacobi

Sveno Jacobi (Sven Jakobsson), d trol strax före 22 aug 1554 (E 5702). Fader: Jacob Ingemarsson. Inskr vid univ i Rostock 13 apr 08, baccalaureus in artibus där 14 aug 08, kanik i Skara senast 14, kansler hos biskop Vincentius möjl senast 16, kungl kansler periodvis april 24–aug 27, domprost i Skara 23 aug 27, förordnad att i biskops ställe förestå Skara stift 12 juni 29, vald biskop där utan förlust av domprostämbetet jan el febr 30, vigd i Strängnäs 27 aug 31, v kansler i regementsrådet för Västergötland 40, fråntagen stiftsföreståndarskapet 44, slutgiltigt 47, kvarstod dock som domprost, föreståndare för Skara hospital 24 apr 50.

Uppgifterna om S:s tidiga år är knappa. Fadern tillhörde på mödernet en släkt Kade eller Kate med egendomar i Västergötland, möjligen lågfrälse. Efter denna hade S arvejord. Hans eget sigill tyder på ett ofrälse ursprung. Förmodandet i äldre litteratur att han stammade från Skänninge är tvivelaktigt.

På ett bokknäppe, sannolikt graverat i Rostock 1508, kallar sig S kanik. Samma år immatrikulerades han vid universitetet i Rostock och promoverades kort därefter till baccalaureus. Han kallades senare magister, men om han vunnit denna grad är oklart; påståenden att han skulle ha studerat i Köln eller Louvain är gissningar. 1509 var S i vilket fall som helst åter i Skara, där han mottog en bibel ur domkyrkans bibliotek.

Att S ägnat sig åt humanistiska studier, framgår bl a av ett antal latinska dikter om de danska härjningarna av Skara 1511 och 1520, om en eldsvåda i Varnhems kloster 1513 samt några sorgekväden. Dikterna har trots antika reminiscenser huvudsakligen medeltidslatinska drag (Öberg). En gravsång från 1541 har även bevarats.

S skrev 1511–20 flera brev för biskopen och domkapitlet i Skara, vilket torde betyda att han var biskopens kansler redan 1511. Han verkade sannolikt också som skolmästare vid domkapitelskolan, vilket dels den danske bibelhumanisten Paulus Helies (Poul Helgesens) nämnande av S som sin gamle skolmästare, dels S:s beläsenhet och senare belagda intresse för skolan talar för.

Ett brev, utställt av Sten Sture d y (se ovan) 31 juli 1516, tyder på att S varit närvarande som biskop Vincentius kansler vid mötet i (Söder-)Tälje, där ärkebiskop Gustaf Trolle fråntogs Stäket. Vid processen 7–8 nov 1520 mot Trolles fiender representerade S jämte domkyrkans dekan Skara domkapitel, dock utan att besegla domen som blev förevändningen för Kristian II:s avrättningar (Stockholms blodbad). De båda fick därefter uppleva, hur Vincentius blev den förste att halshuggas utan att ens ha nämnts i anklagelseakten och domen. När upproret mot Kristian II sommaren 1521 spridits till Västergötland, synes Skara domkapitel ha anslutit sig. Att S redan efter kungavalet 1523 skulle ha knutits till Gustav I:s kansli är dock ett löst antagande.

S hade studerat Erasmus Roterodamus och Philipp Melanchthon. De företrädde den s k bibelhumanismen, som sökte sig tillbaka till kristendomens ursprungliga texter. Detta ledde till en skarp kritik av företeelser, för vilka man inte fann stöd i skrifterna. Under tidigt 1500-tal stod bibelhumanisterna och reformatorerna nära varandra, men därefter skedde ett brott, föranlett av synen på den romersk-katolska kyrkan. Erasmus stod kvar i denna, medan Melanchthon blev en förgrundsman i reformationen. De humanistiska reformkatolikerna såg traditionen, d v s kyrkofäderna och koncilierna, som ett medel att tolka Bibeln; de ville reformera kyrkan men bevara dess enhet. S synes ha tillhört denna riktning.

Till det bibelhumanistiska programmet hörde även att göra bibeln tillgänglig på folkspråket. 1525 påbörjades en översättning till svenska av Nya testamentet. S deltog sannolikt i de delar som ankom på Skarakapitlet, Lukas evangelium och Galaterbrevet, men tillkomsten av översättningen är dåligt känd. I aug 1526 förelåg den dock i tryck.

Gustav I pressades på 1520-talet av den landsflyktige Kristian II:s stämplingar och Lübecks betalningskrav. Därtill kom missnöje över dyrtiden, främst i Dalarna. Kronan hade små tillgångar, medan kyrkan var den ojämförligen största jordägaren i riket. Under S:s tid som kansler hårdnade därför kungens grepp om kyrkan, till en början i form av tidsbegränsade skatteindragningar till kronan. S torde under denna tid ha samarbetat med Laurentius Andreæ (bd 22), kungens secretarius. Han var närvarande vid riksdagen i Västerås 1525, som bl a beslutade om en ny skatteutskrivning från kyrkan. Förmodligen har han även som kansler övervarit riksdagen i Västerås 1527 där kyrkans finansiella självständighet slutgiltigt bröts.

Fastän biskop Hans Brask (bd 6), den främste bland gammalkatolikerna, räknade S till sina meningsfränder, biträdde S tanken på att nyttja kyrkans överflödiga förmögenhet för att skapa en stark kungamakt; i ett brev till Brask 1527 försvarar han besluten i Västerås.

Vid ett besök i Skara efter riksdagen utnämnde kungen S till domprost, kanske för att S skulle hålla uppsikt över biskop Magnus Haraldsson (bd 24), som Gustav misstänkte ha varit delaktig i upprorsförsöket i Dalarna våren och sommaren 1527.

Västerås riksdag hade inte berört den interna kyrkliga frågan om liturgien. Ett kyrkomöte samlades därefter i Örebro 1529 för att nå samförstånd om kulten. Såväl gammalkatoliker som reformkatoliker och reformatorer deltog. Bland ombuden för Skara stift var S. Mötesbesluten blev en kompromiss, innebärande bl a att Guds ord skulle predikas oförvrängt och att gamla ceremonier skulle behållas men tolkas bibliskt för att förhindra missbruk.

Kort därefter utbröt det s k västgötaherrarnas uppror. Ledande var Västergötlands lagman Ture Jönsson (Tre rosor) och biskop Magnus Haraldsson. Bakgrunden har diskuterats, men klart är att ett väsentligt inslag var en folklig agitation mot kungens kyrkopolitik. Domkapitlet i Skara med S som den ledande följde icke sin biskop. Det gjorde däremot en del sockenpräster i stiftet. Sedan upproret krossats våren 1529 och upprorsledarna gått i landsflykt, deltog S i de fruktlösa försöken att övertala dem att anta kungens förlikningsbrev.

Då biskopsstolen i Skara nu ansågs vara vakant, valde domkapitlet S till Magnus Haraldssons efterträdare. S avböjde dock. Först sedan Laurentius Andreæ varnat S för att kunna misstänkas önska Magnus Haraldsson åter och Gustav I begärt att S skulle acceptera, mottog han valet. Därmed hade kungen fått ett lojalt stiftsöverhuvud i Skara.

S:s tvekan hade också kyrkorättsliga grunder. Enligt kanonisk rätt var Magnus Haraldsson alltjämt stiftets biskop; någon påvlig stadfästelse av vigningen kunde därför inte komma i fråga. För Gustav I var det däremot viktigt att ha vigda biskopar för att kunna bemöta agitation mot kyrkopolitiken. Han hade förutsatt, att S och electi i Linköping och Växjö, Johannes Magni (bd 20) och Johannes Boetii, båda sannolikt reformkatoliker, skulle låta viga sig snarast. De tre lyckades dock dra ut på tiden, förmodligen i väntan på utgången av riksdagen i Augsburg 1530, där dock splittringen mellan Rom och protestanterna befästes.

Inför sitt bröllop med Katarina av Sachsen-Lauenburg 1531 ålade Gustav I S och de två andra att låta viga sig. På dagen för vigningen undertecknade S och Johannes Boetii en hemlig reservation, innebärande att de godtagit vigningen inte av förakt för den apostoliska stolen utan av fruktan. De betygade kyrkan sin lydnad och skulle vid lägligt tillfälle söka konfirmation. Enligt en tolkning har reservationen skrivits så, att formuleringarna kunde ha godtagits också av en reformatoriskt sinnad teolog (Czaika). Att de båda electi ansåg sig förhindrade att följa kanonisk rätt genom att söka påvens stadfästelse, synes emellertid svårt att förlika med lutheransk kyrkosyn.

Enligt Västerås recess skulle kungen komma överens med biskoparna om deras underhåll. Villkoren för S bestämdes i ett ”kontrakt” 1530. De synes ha varit åtminstone lika förmånliga som Magnus Haraldssons, särskilt som S behöll domprostens räntor. Biskopen hade därtill Skara stad i förläning.

S anlitades också i utrikespolitiska uppdrag. Inför trycket från den också i Danmark avsatte Kristian II, som med visst stöd av kejsaren strävade efter att återfå sina tre riken, närmade sig Gustav I Danmark. Den svenske kungen ville förlänga besittningen av Viken (Bohuslän), som intagits 1523, och återta ön Gotland, vilken efter Kristian II:s fördrivning kommit under danska kronan. S deltog i dessa förhandlingar. Redan som domprost ingick han i Gustavs följe vid en förhandling med Fredrik I:s sändebud i Lödöse 1528, vilken resulterade i ett försvarsförbund mot Kristian II. S deltog även som den främste vid de återupptagna underhandlingarna med Danmark i Varberg 1530. Två år senare sökte den tidigare danske kungen tränga in i Sverige från Viken med stöd av bl a Ture Jönsson och Magnus Haraldsson. I detta farliga läge förenade sig Sverige och Danmark med Lübeck och Nederländerna mot Kristian II. S nämnes åter som den främste bland de svenska förhandlarna i Köpenhamn. S biträdde likaså vid uppgörelsen i Stockholm 1534, där Danmark slutligen återfick Viken mot en lösen; det är för övrigt sista gången som en prelat omtalas bland riksrådets medlemmar.

Klockskatten från sockenkyrkorna, beslutad 1531, ledde till oroligheter. I Västergötland blev läget snart farofyllt inför hotet från Kristian II. S och lagmannen Karl Eriksson (Gyllenstierna; bd 17, s 590) lyckades dock driva in klockorna utan motstånd.

När Laurentius Petri (bd 22) 1531 vigdes till Sveriges förste protestantiske ärkebiskop – ärkestiftets domkapitel hade enligt Laurentius Andreæ velat välja S – innebar det att Gustav I slutgiltigt brutit med påvemakten. Det innebar däremot inte att kungen ville införa lutheransk gudstjänst i riket. Han ville undvika att stöta sig med sockenmenigheterna för att inte framkalla nya resningar. Till följd av kungens försiktighet stärktes reformkatoliken S:s ställning. 1534 gav kungen honom lov att själv tillsätta domkapitlets ledamöter, något som efter Västerås riksdag var förbehållet monarken.

Skara stift omfattade Västergötland, Dalsland och Värmland. I stiftets inre styrelse fullgjorde S till kungens belåtenhet den ekonomiska förvaltning för staten som numera ålåg kyrkan. S torde också ha medverkat vid upplösningen av franciskan- och dominikankonventen i Skara, som inträffat senast omkring 1539. Redan 1530 hade han fått befallning att kontrollera dominikanernas färder – sannolikt för att begränsa deras möjligheter att agitera mot Västeråsbesluten – och om möjligt stänga deras kloster. Också inom kyrkan fanns det kritik mot tiggarordnarna. För den ansedda katedralskolan tycks S ha varit ett verksamt stöd. Han har i ett manuskript, antagligen från omkring 1545, redogjort för undervisningens organisation.

I samband med Gustav I:s andra bröllop i Uppsala 1536 höll ärkebiskop Laurentius Petri ett ofullständigt känt kyrkomöte. Det innebar en framstöt i reformatorisk riktning. Prästerskapet manades bl a att i möjligaste mån införa mässa på svenska språket i domkyrkorna och om möjligt i sockenkyrkorna samt att följa Olaus Petris svenska handbok.

Alla stift i svealandskapen var nu besatta med protestantiska biskopar. Den gamla ordningen försvarades av de tre biskoparna i götalandskapen, där S synes ha varit den ledande. I Skara tycks således den traditionella gudstjänstordningen ha kvarstått så sent som på 1540-talet.
Den kultordning som S upprätthöll i Skara domkyrka mötte motstånd i Gustav I:s omgivning. 1537 angavs han för att försvara alla gamla ceremonier. En kontroversiell fråga torde t ex ha varit invigningen av olja, enligt katolsk lära ett åliggande för biskopen. Smörjelsen vid konfirmation och andra ceremonier avvisades av Olaus Petri men hade ändå tolererats av de svenska reformatorerna. S invigde antagligen olja även efter 1536.

Kungens grepp om kyrkan hårdnade snart. 1539 hölls ett kyrkomöte i Uppsala, känt genom två brev till S från biskop Johannes Magni i Linköping. Kungens nye kansler Conrad von Pyhy (bd 29) tycks ha lett förhandlingarna, inte ärkebiskopen. S försökte bifoga ett förbehåll om ”enhet med och helig lydnad för den universella kyrkan” till sin och Johannes Magnis underskrift men avstod inför Pyhys vrede och flertalets missnöje.

I dec 1539 utsågs Georg Norman (bd 27) till ”ordinator och superintendent” över kyrkan, ett uttryck för den ”tyska” periodens strävanden mot en furstestyrd kyrka. Norman och hans medhjälpare, Västeråsbiskopen Henricus Johannis (bd 18), fick rätt att visitera stiften för att övervaka lära och kult samt att till- och avsätta präster.

Under första halvåret 1540 visiterade Norman och Henricus Johannis församlingarna i götalandskapen. S torde inte ha fått deltaga. Visitationen förenades bl a med insamling av sådana kyrkliga värdeföremål, som ansågs oförenliga med reformatorisk gudstjänst. Att t ex alla monstranser skulle lämnas in, betydde ett medvetet slag mot den traditionella katolska gudstjänsten. Också det liturgiska bruket av olja, invigd av biskopen, synes ha avskaffats. Prästerna tycks ha fått avlägga ed på den nya läran. Norman genomförde därpå den nya stiftsorganisation som beslutats vid ett möte i Lödöse i april 1540. Den innebar att två ”seniorer” efter förebild från den äldsta kyrkan övertog biskopens kyrkliga myndighet, medan förvaltningen och jurisdiktionen, även den andliga, skulle anförtros en konservator. Båda de tillsatta seniorerna tillhörde sedan länge domkapitlet. Någon konservator utsågs aldrig, men ståthållaren Gustaf Olsson (Stenbock; bd 33) hade denna funktion. Förändringarna – som endast förverkligades i götalandskapen – syftade till att steg för steg avskaffa biskopsämbetet. S fick tills vidare kvarstå som biskop men miste det mesta av sina inkomster.

Även om S åsidosattes, visade Gustav I alltjämt förtroende för honom. I det samtidigt skapade regementsrådet för Västergötland ingick S som vice kansler. Regementsrådet kom att främst verka som kunglig domstol men finns knappast omnämnt efter 1542. S har fungerat som sekreterare 1540–42, och vid ett tillfälle har han lett förhandlingarna.

Vid riksdagen i Västerås 1544 stadfästes arvföreningen och påbjöds reformationen över hela riket. S visade sin kungatrohet genom att skänka den nykorade arvfursten Erik (XIV; bd 14) en gård, men kort därefter utsågs en pålitlig lutheran, Ericus Svenonis, till ordinarius eller superintendent över Skara stift (den gängse uppgiften att han skulle ha skickats till S 1543, beror på en felläsning). S undansköts således även formellt från biskopsämbetet men fick behålla domprostbefattningen.

Samtidigt med dessa förändringar reducerades kyrkans gods. 1540 drogs biskopsstolens hemman in till kronan. S fick då befallning att insända ett register över biskopsstolens och kapitlets gods. Seniorerna skulle dessutom insända förteckningar över prästerskapets uppbörd. S sammanställde då egenhändigt en noggrann jordebok över kyrkohemmanen i stiftet (Sjödin). 1544 infordrades ett särskilt register över prästgällen i Skara stift. S upprättade också denna förteckning själv, den tidigaste fullständiga för hela stiftet.

Efter Ericus Svenonis död 1545 tycks S ha upprätthållit ledningen av stiftet ett par år. Domkapitlet med S som den främste begärde att få en ny ”president” som efterträdare, men det dröjde till sommaren 1547, då magister Erik Falck (bd 15) fick kunglig fullmakt som ordinarius. Denne hade uppenbarligen svårt att upprätthålla sin myndighet hos stiftets prästerskap. Man kan misstänka fortsatt motstånd mot reformationen.

S intog ännu en tid en framskjuten plats i stiftsledningen: våren 1548 befallde kungen honom att jämte Erik Falck uträtta några ”våre och riksens vårdende ärender” i Skara stift – detta var såvitt känt S:s sista uppdrag från Gustav I. En viss bitterhet visar S i ett brev 1549 till två sekreterare: han kallar sig där ”inutil[is] Ep[iscopu]s”, ”överflödig biskop”.

S:s teologiska hållning är svårfångad. S påstods så tidigt som 1611 ha varit ivrig lutheran (Messenius), en uppfattning som länge återkommer i litteraturen. Ett skäl till detta var förmodligen, att Paulus Helie i ett sändebrev till Gustav I 1528 sammanförde S med Olaus Petri och Laurentius Andreæ och kallade dem Guds och kyrkans förrädare. Ett annat kan ha varit att den administrativt skicklige S aldrig kom i onåd hos Gustav I. Under 1900-talet har emellertid den kyrkohistoriska forskningen kommit till uppfattningen att S var reformistisk katolik. En analys av S:s bibliotek och bokförvärv har dock antagits visa att S:s teologiska syn genomgick en förändring i reformatorisk riktning under inflytande av Melanchthon (Czaika).

S:s lyhördhet för statsmakten förklaras sannolikt av att han delade bibelhumanisternas och reformatorernas syn på skillnaden mellan det världsliga och det andliga regementet. I fråga om trossplittringen tillhörde S uppenbarligen dem som hoppades på försoning. Han understödde t ex flera svenska studenter i Wittenberg, bl a Nicolaus Magni (bd 26), som hade goda relationer till Luther och Melanchton. Även detta kan tyda på att S ej var främmande för ett förmedlande synsätt.

S var en lärd man och ägde ett för tiden stort bibliotek, som visar bl a hans intresse för exegetik och juridik. Hans bouppteckning upptager ett fyrtiotal böcker, men även andra verk har funnits i hans ägo. Efter S:s död lade hertig Erik beslag på en del av böckerna, medan kung Gustav infordrade hans papper, en del av razziorna efter historiska manuskript under aktionen mot Olaus Petris krönika 1555 (Johannesson). Kungen ansåg sig också ha rätt till S:s värdeföremål i guld och silver enligt den praxis som han utbildat när det gällde ogifta prästers kvarlåtenskap.