Johan Adler Salvius

Adler Salvius, Johan, före adlandet Salvius, f. 1590, d 24 aug. 1652. Föräldrar: stadsskrivaren i Strängnäs Peder Hansson, av ångermanländsk allmogesläkt, och hans hustru, enligt personalierna Anna Pedersdotter. Genomgick läroverket i Strängnäs; student i Uppsala 28 mars 1609; medföljde 1612 Magnus von Wernstedt, en son till landshövdingen Kristoffer von Wernstedt, på en utrikes resa, varunder S. och hans lärjunge åtnjöto underhåll av kronärt (K. brev 19 maj 1612); studerade vältalighet för Johannes Simonius i Rostock 1612—13; begav sig till Helmstedt 1613; fil. magister där 7 juli 1614; studerade i Strassburg sommaren 1615; inskrevs vid Marburgs universitet 14 nov. 1615 och idkade där medicinska studier för Johannes Hartmann och Henricus Petraeus; försvarade 1616 som respondens första delen av Petrseus' avhandling »Nosologia harmonica, dogmatica et hermetica»; besökte Sverige; reste ånyo utrikes som preceptor för sin blivande styvson Johan Hartman; begav sig ensam till Montpellier för att fortsätta de medicinska studierna; överflyttade sommaren 1619 till Valence, där han övergick till juridiska studier under Julius Pacius; disp. där s. å.; jur. utr. doktor 5 dec. s. å. ;Uppfördes efter hemkomsten påförslag till assessor i Svea hovrätt 6 sept. 1620 men fick ej platsen; avfärdad till det nyanlagda Göteborg med vidsträckta uppdrag 23 maj 1621; assessor i Svea hovrätt 27 juni 1621; avsänd i diplomatiska uppdrag, till Kursachsen 1622 (instruktion 9 apr.; avlade rapport i rådet 15 juni), till Danmark 1623 (instruktioner 15 juni, 12 aug.) samt till Nordtyskland 1624 (instruktion 8 jan.); erhöll avsked ur hovrätten 27 juli 1624; statssekreterare s. å.; ånyo avfärdad till Tyskland 1625 (instruktion 8 febr.); åtföljde konungen till Lifland s. å. samt till Preussen 1626, 1627 och 1628 (diarium 29 apr.—30 okt., tryckt, i Loenbom, Hist. archivum III st.); tillika häradshövding i Sunnerbo härad 27 apr. 1627 samt, obekant när, i Marks härad; adlad 26 jan. 1629; avfärdad till Kristian IV och, jämte kommissarier av högre rang, till fredskongressen i Lybeck s. å. (instruktioner 26 jan. och 23 febr.); en av de kommissarier, som underhandlade med franska sändebudet Charnacé 1629—30; medföljde konungen till Tyskland 1630; avfärdad till Kristian IV och ett flertal tyska furstar och städer i nordvästra Tyskland (instruktion 30 juni); begav sig till huvudarmén aug. 1631; ordinarie resident i Hamburg 17 sept. 1631; återvände till Sverige sommaren 1634; hovkansler och sekret råd 28 juni s. å.; avfärdad till hertigen av Holstein-Gottorp för att underhandla om den föreslagna persiska handeln, till ett flertal tyska furstar och städer samt till Axel Oxenstierna 1635 (memorial 30 apr.; kreditiv 15 maj; relation i rådet 15 och 17 aug.); ånyo avfärdad till Tyskland 1636, där han residerade i Hamburg (instruktion 28 apr. och memorial av Oxenstierna 22 och 29 juni 1636 samt nya föreskrifter 23 mars och 14 sept. 1637); jämte Johan Oxenstierna Sveriges ombud vid westfaliska fredskongressen 1641 (instruktion 5 okt.); riksråd 27 mars 1648 (bibehöll tillika hovkanslersämbetet till 1651); återkom från Tyskland 1650; friherre 12 mars 1651; kommissarie till fredstraktaten med Polen i Lybeck 1651 (fullmakt 28 maj 1651, instruktioner s. d. och 30 juli 1652); erhöll jämväl i uppdrag att underhandla om förbund med Frankrike 1651 (instruktion och fullmakt 10 juli).

Gift 19 sept. 1620 med Margareta Pedersdotter, f. i febr. 1560, d 13 febr. 1657, dotter till domhavanden i Valkebo härad och borgmästaren i Linköping Peder Eriksson och änka efter den från Tyskland inflyttade guldsmeden Lorens Hartman.

»En lycklig förvillelse» förde S. vida omkring på lärdomens fält. Vid mogen ålder syntes honom hans mångskiftande studier — i medicin, juridik, stats- och kyrkohistorien och andra vetenskaper — som en enda förberedelse för statsmannens fria verksamhet. Det var dock ej den allsidiga, på förmögenheternas harmoniska utveckling inriktade utbildning, varigenom de förnäma ynglingarna rustades för en ledande ställning, som kom honom till del, utan en yrkesutbildning, som alla intressen till trots måste i hög grad ha absorberat hans krafter. De retoriskt-klassiska och filosofiska, dvs. formellt-logiska studier, som föregingo magisterpromotionen 1614, voro långvariga och grundliga. Av de »högre» fakulteterna valde han den medicinska, men då han redan uppnått nästan fullständig teoretisk och praktisk läkarutbildning, övergick han till juridiken, lockad av de utsikter, den svenska ämbetsorganisationens hastiga utveckling öppnade. Han var livligt övertygad om förvaltningens behov av romerskt-rättsligt skolade krafter och kände sig för övrigt med berättigad självtillit väl förberedd, vare sig hans verksamhet skulle komma att tillhöra denna, läkekonsten eller den akademiska undervisningen. Män med hans bildning och erfarenhet av främmande länder voro också lika välbehövliga som välkomna i det dåtida Sverige, och konungen såg honom gärna i sin omgivning: han gick »fritt in i hans kammare morgon och afton, då hans K. M:t sig av- och omklädde». Giftermålet med Margareta Pedersdotter, hösten 1620, tryggade hans ekonomi; enligt en hans anteckning skall hon i boet ha medbragt nära 145,000 svenska daler (ä kr. 2,67, myntvärdets fall oberäknat). Endast i denna fördel kunde samtiden finna förklaringen till förbindelsen med den trettio år äldre änkan. — Vid S:s hemkomst fanns ingen tjänst omedelbart ledig för honom, men han sändes våren 1621 till det nyanlagda Göteborg för att ordna inflyttningen och interimsvis förestå stadsstyrelsen. Härunder kom honom utnämningen till assessor i Svea hovrätt till del; på hösten inträdde han i tjänstgöring och fortsatte sedan därmed, om än med talrika avbrott för andra uppdrag. Assessorsplatsen tillfredsställde dock ej vare sig hans ärelystnad eller hans ekonomiska anspråk, och han hälsade säkerligen med tillfredsställelse övergången till kansliet 1624, som han f. ö. förberett genom studier i riksarkivet. Såsom statssekreterare var han mycket anlitad. Han har uppsatt en rad viktiga, särskilt utrikespolitiska aktstycken, exempelvis instruktionen för Sten Bielke i apr. 1629 och krigsmanifestet mot kejsaren 1630; vid rådets överläggningar, särskilt de stora utrikespolitiska, har han upprepade gånger setat vid protokollet, och 12 juni 1629 föredrog han för ständerna den kungliga proposition, som av dessa besvarades med förnyad anslutning till Gustav Adolfs tyska politik. Han var konungen följaktig på de polska fälttågen 1625–28 och var därunder flitigt verksam i fältkansliet och vid underhandlingarna; då han sensommaren 1625 av Oxenstierna användes som subdelegerad vid förhandlingar med polska kommissarier, blev han jämte sin kollega överstelöjtnanten Arvid Horn av kosacker bortsläpad i fångenskap, ett brott mot folkrätten, som väckte en pinsam uppmärksamhet, ehuru de båda förorättade snart nog frigåvos. Över huvud var hans diplomatiska verksamhet mest framträdande. Redan 1622 sändes han till Sachsen förtatt för Johan Georg rättfärdiga Gustav Adolfs polska politik, följande år till Danmark, då tullstrider och andra misshälligheter alltmer tillspetsade förhållandet till denne granne. Våren 1624 var han i Hamburg, ivrigt sysselsatt med värvningar och vapenanskaffningar. Då tvisterna med Danmark ledde till en kris samma år, fick han (i juni) uppgöra förslag till instruktion för ett svenskt ombud, som i händelse av brytning skulle företräda de svenska intressena i Holland, och då Gustav Adolf trots uppgörelsen 1624 vid årsskiftet 1624—25 misstänkte, att Kristian IV: s rustningar voro riktade mot Sverige, utsågs han att avgå till Holland med liknande uppdrag (instruktion jan. 1625, Schybergson s. 63 o. följ.), medan Gabriel Gustavsson Oxenstierna sändes till Danmark. Det visade sig emellertid, att det var Tyskland, de danska förberedelserna gällde. Gustav Adolf kunde då ej helt undertrycka sin misstämning över att på detta sätt bli förekommen, sedan han gått de genom det brandenburgska sändebudet Bellin framställda förslagen om ett svenskt ingripande i Tyskland till mötes. Viktigare för honom blev dock nödvändigtvis oron för en dansk maktutvidgning inom ett område, som redan förut varit föremål för hans livliga uppmärksamhet, de nordtyska kustländerna; en dylik maktutveckling måste medföra de allvarligaste följder för balansen kronorna emellan och särskilt för de ömtåliga Östersjöproblemen. En ny instruktion, som 8 febr. utställdes för S., denna gång för underhandlingar i Tyskland, och bevarade rapporter visa på ett karaktäristiskt sätt, hur strävanden att motarbeta danska utvidgningsplaner träda i stället för de vikande farhågorna för ett danskt anfall. Kristian IV: s hot mot hansestäderna, hette det, liksom hans tydligt ådagalagda, delvis förverkligade avsikter på de nordtyska stiften måste väcka farhågor, att han mera sökte vinna enskilda fördelar än befordra protestanternas allmänna intressen. Året 1629 medförde för S., utom adelskapet, det hedrande uppdraget att ensam föra de preliminära förhandlingar, som skulle bana väg för Sveriges deltagande i Lybeck-kongressen, och att vara en av Sveriges representanter vid denna; senare instruktioner ålade honom att begagna tillfället till att värva anhängare, särskilt i Lybeck, om en fred efter Gustav Adolfs sinne ej kunde uppnås. Det är välbekant, hur de svenska underhandlarnas snöpliga avvisande berövade honom tillfället att träda fram i detta avgörande ögonblick, men brytningen med kejsaren öppnade snart en ännu mera lysande bana för honom. I dec. 1629 och febr.—mars 1630 var han bland de kommissarier, som, utan att dock uppnå något definitivt resultat, förhandlade med det franska sändebudet Charnacé om subsidiefördrag. Omedelbart efter krigsutbrottet sändes han till den viktiga brytningspunkten mellan Sveriges och Danmarks intressen i Nordvästtyskland, där hans föregående verksamhet redan gjort honom väl hemmastadd; med ett kortare avbrott hösten 1631 var han här verksam till år 1634. De stora hansestäderna Lybeck, Hamburg och Bremen voro föremål för de rivaliserande makternas ivriga men i det hela fruktlösa bearbetningar, medan ärkebiskopen av Bremen och de mecklenburgska hertigarna av sin förtvivlade belägenhet drevos att allt avgjordare taga Sveriges parti. Hos dessa och angränsande stater samt hos Kristian IV, då han uppehöll sig i hertigdömena, ägde nu A. S. att företräda Gustav Adolf. Till en början gällde det att rättfärdiga landstigningen i Tyskland och vinna anhängare åt Sverige, snart därjämte att arbeta emot den med Leipzigkonventet och Kristian IV: s växande oro framträdande tredjepartipolitiken samt för Gustav Adolfs så småningom mognande tyska organisationsplaner. Då emellertid dessa skötos i bakgrunden, först genom konungens beslut att ej söka avgörandet genom särskilda underhandlingar med varje stånd och därpå definitivt genom hans död, blev det A. S: s' uppgift att inom sitt verksamhetsområde organisera ett kontributionssystem för krigets dagliga behov och längre fram jämväl att arbeta för anslutning till Heilbronnförbundet. Den diplomatiska verksamheten i Nordvästtyskland medförde lika mångskiftande som maktpåliggande värv för A. S. Han spelade en ledande roll vid de fyra nedersachsiska kretskonvent, där man 1631 förgäves debatterade om de i Leipzig beslutade åtgärderna, samt deltog vid Axel Oxenstiernas sida i konventet i Halberstadt 1634. Vidare avslutade eller förberedde han ett betydande antal fördrag, handlade i stor utsträckning finansiella och civilmilitära förvaltningsärenden, utan att dock mer än andra under rådande brist alltid kunna motsvara behoven och sina överordnades anspråk, samt deltog i besluten om operationerna på den nordvästtyska krigsskådeplatsen. Svenskarnas förhoppningar att i lugn och ro kunna utnyttja trakten som kontributions- och värvningsdistrikt gäckades genom Pappenheims berömda operationer mot de många svenska kårcheferna 1631—32 och Danmarks därmed sammanhängande avsikter på stiftet Bremen, som hotade att leda till öppet krig. I denna svåra situation uppträdde A. S. med en blandning av fasthet och hovsamhet, som ledde till en fullständig diplomatisk seger, i det Kristian IV helt drog sig tillbaka. Militäriskt voro svenskarna ej lika lyckliga. Det överensstämde med Gustav Adolfs uppfattning av läget, att A. S. och den längst i norr kommenderande generalen, Åke Tott, sköto en eljest anbefalld samverkan med övriga kårer åt sidan för att förekomma danskarna i Bremen. Men då Pappenheim med sin huvudstyrka vände sig mot stiftet, kunde man ej hindra honom från att spela mästare där. Gustav Adolf tadlade på det skarpaste krigsledningen vid detta tillfälle och ersatte Tott med Baudissin. Mellan Tott och A. S. uppstod under deras försök att skjuta skulden på varandra en föga uppbygglig träta, vilken först vid avhämtandet av Gustav Adolfs lik i Wismar 1633 förliktes av Gabriel Gustavsson Oxenstierna. A. S:s' »försmädliga brev» skulle förstöras — men det oaktat ha några av dessa, mästerstycken av hans giftiga penna, gått till eftervärlden.

Det är uppenbart, att A. S. högt skattade den självständiga ställning och betydande roll, som kommit honom till del i Nordvästtyskland, och ej gärna ville avstå därifrån. Redan 1630 hade han att försvara sig, emedan han av en farhåga att bliva rappellerad låtit förleda sig att skriva »något liberius, än jag hörer thet opptages av H. K. M:t»; nästa år vände han sig till Lars Grubbe för att förebygga, att den från Leipzigkonventet bekante diplomaten Martin Chemnitz skulle få i uppdrag att förhandla med de nyssnämnda nedersachsiska kretskonventen; och även senare gömmer hans korrespondens flera vittnesbörd om hans iver att hålla sig kvar. Sommaren 1634 återkallades han emellertid till Sverige för att såsom hovkansler övertaga en chefspost inom kansliet, vilken då fick den största betydelse på grund av rikskanslerns frånvaro och dennes närmaste mans, Per Baners, sjuklighet. Det var under den i förvaltningens historia avgörande tid, då centralregeringen skulle organiseras på grundvalen av 1634 års regeringsform. Formerna voro ännu outbildade och personalbristen stor. A. S. och tre sekreterare utgjorde i kansliet den egentliga arbetspersonalen, som »alltid och dageligen uppvaktade regeringen och gjorde allt kansli- och en god del av andre kollegiers arbete, skrevo fast alle de brev, som avgingo i Hennes Majestäts och regeringens namn, och höllo riktighet på alle inkomne brev och acta» — ord, som böra beaktas, då de visa, hur kansliet stadgade sin ställning som regeringens enda föredragande och expedierande organ trots motsatta och även i detta uttalande godkända tendenser. A. S: s' förmåga togs även i anspråk för organiserandet av de andra centrala verken. Bland annat utarbetade han efter befallning vid den stora »examen» med ämbetsverken 1636 förslag till instruktioner för krigs- och amiralitetskollegierna, vilka båda provisoriskt påbjödos till efterrättelse. Om man till dessa och andra arbeten av organiserande art och de trägna expeditionsgöromålen samt en resa till Tyskland 1635 med viktiga meddelanden till rikskanslern och allehanda finansiella och diplomatiska uppdrag lägger, att A. S. betygas ha gjort ett gott bistånd »in ipsis consiliis», behöver man ej tveka att tillskriva honom en betydelsefull insats i regeringsarbetet.

Emellertid hade händelserna i Tyskland nedbrutit det konstfulla system för krigets slutförande utan Sveriges allvarliga betungande, som Axel Oxenstierna uppbyggt på spillrorna av Gustav Adolfs planer på ett »corpus evangelicorum» av statslig eller statsliknande natur. Den andra förbindelse, Sverige hade att lita till i de tyska striderna, med Frankrike, hade Oxenstierna väl givit nytt liv genom sin franska resa 1635 men lät den förbli svävande i avvaktan på utgången av de särskilda fredsunderhandlingar, som bragts å bane. Då dessa ej ledde till ett med Sveriges fördel och ära överensstämmande resultat, stod han nu i begrepp att resa hem. I Tyskland var legaten i Pommern Sten Bielke närmast att övertaga ledningen av de diplomatiska ärendena, men då denne trots sin begåvning på grund av ohälsa ej kunde göra sig fullt gällande, utsågs A. S. i apr. 1636 att jämte honom föra underhandlingarna; efter Bielkes död, apr. 1638, blev det A. S., som ensam fick företräda Sverige. Vid sin utresa medförde han från Stockholm instruktioner, som i fråga om fredsvillkoren starkt närmade sig en kapitulation, men Oxenstierna sköt på eget bevåg dessa åt sidan och förmådde efter sin hemkomst regeringen till beslut, som gjorde bl. a. territoriell vinst och tillvaratagande av de tyska protestanternas intressen i möjligaste mån till förutsättningar för fred. För att genomdriva sina fordringar hade Sverige att välja på separatfred eller förbund med Frankrike och allmän fred, och det gällde nu för dess ombud att föra underhandlingarna om dessa alternativ på en gång och så, att de olika möjligheterna samverkade till att driva upp Sveriges fördelar. De avgörande resultaten voro fördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till den allmänna fredskongressen i dec. 1641, alla avslutade av A. S. Emellertid ställde regeringen 1641 vid A. S:s' sida såsom legat vid fredskongressen Johan Oxenstierna och gav därigenom upphov till en missämja mellan den beprövade och överlägset begåvade diplomaten, som med en erfarenhet utan motstycke väl kunde känna sig självskriven till en ledande roll i de tyska frågorna, och den stolte Oxenstierna, som på grund av börd och riksrådsvärdighet krävde försteget. Oenigheten, till en början rent personlig, anknöt sig helt naturligt till den framväxande söndringen i Sverige och den motsatta uppfattning om Sveriges politik, vari denna utpräglade sig. Johan Oxenstierna ville liksom fadern styvt hålla på Sveriges anspråk, medan A. S. förband sig med Oxenstiernornas av drottningen gynnade motparti och följde Kristina i hennes önskan att genom foglighet underlätta ett snart fredsslut. Att denna söndring skadade Sveriges intressen, kunde ej undvikas, helst A. S. ej kan fritagas från att genom ränker, hemliga underhandlingar, indiskretioner och utspridda rykten ha motarbetat saken, då han ville träffa sin rivals person; det måste emellertid erkännas, att han ej lät förleda sig att bli Frankrikes redskap, då drottningen, vunnen äv fransmännen, i apr. 1647 skarpt tadlade sina ombuds motsträvighet mot dessas önskningar. Hela denna episod var f. ö. för A. S. personligen en stor tillfredsställelse, ty drottningen betygade honom i ett privat handbrev sin bevågenhet och sköt all skuld på Johan Oxenstierna. Vid kongressen var A. S. bland de ledande. Det var han, som, efter att endast lamt ha understött sin kollegas försök att hävda regeringens längre gående anspråk, på nyåret 1647 formulerade den »punktation» mellan Sverige och Brandenburg, som i det väsentliga avgjorde den pommerska frågan, och som därefter tog största andelen i reglerandet av den svenska satisfaktionsfrågan. Vid uppgörandet av Tyska rikets inre angelägenheter tillförsäkrade honom hans förtrogenhet med dess förhållanden, hans juridiska insikter och hans diplomatiska färdighet en ledande roll, och slutligen firade han sin största triumf, då ständerna och Frankrike under hans bemedling på kort tid lyckades uppnå enighet (1648). Även den av fredskongressen antagna exekutionsordningen har flutit ur hans penna. — Vid sidan av den diplomatiska verksamheten föll på A. S:s' lott en myckenhet finansiella uppdrag, såsom förvaltandet av de franska subsidierna, anskaffande av pengar för arméns behov m. m. ;'hans egen kredit var därvid ofta starkt anlitad.

Det var en lysande och mer än vanligt inflytelserik ställning, som tillfallit A. S. vid fredsverket, och det är naturligt, att han ej försummade något tillfälle att stärka och utbygga den. Hans oumbärlighet i förening med den ställning, han intog i partistriden i Sverige, gjorde honom till drottningens särskilda förtroendeman, och han fick städse mottaga bevis på hennes ynnest. Så utverkade han hennes löfte (9 maj 1646) att efter freden erhålla en förnämlig diplomatisk syssla, »helst uti kvalitet av en ordinarie ambassadör». Men snart öppnade sig ännu mera lysande utsikter. Kristina nödgades taga hans personliga kredit i anspråk för en rätt pinsam penningaffär — Magnus Gabriel De la Gardie hade på sin franska beskickning 1646 »upptagit» 100,000 rdr, och då man började säga, att armén med dessa penningar kunnat sättas i stånd att vinna stora resultat, fann drottningen det nödvändigt att ställa en lika stor summa till dess förfogande — och därvid gav hon honom den försäkran, »att intet kall i vårt fädernesland är så högt, där I icke i framtiden skulle kunna adspirera till». Brevet är odaterat, men uppenbart är, att löftet bör sammanställas med den plan att upphöja A. S. till riksråd, som vid denna tid framträder, vare sig transaktionen givit upphov därtill eller endast styrkt drottningen i ett beslut, som under dåvarande motsättningar i de svenska regeringskretsarna mycket väl kan förklaras oberoende av sådana tjänster. På nyåret 1647 omtalas utnämningen som en avgjord sak i kansliet, och i det nämnda brevet i apr. 1647, som på Johan Oxenstierna ensam överflyttade skrapan i den samtidiga officiella skrivelsen, gav Kristina honom uttryckligen löfte därom. Det var ett slag i ansiktet på de stora rådsätterna, och det var först efter häftiga debatter i riksrådet, som hon året därpå genomdrev sin vilja. Ett nytt utmärkt bevis på drottningens ynnest erhöll A. S. genom det hedrande uppdraget att hemföra ratifikationen av fredsslutet. Han dröjde någon tid i Tyskland för att ordna sina och kronans affärer och sökte därvid, delvis i motsättning mot Karl Gustav, även på allt sätt påskynda exekutionen av freden. 1650 återvände han efter fjorton års frånvaro till Sverige med all den glans och auktoritet, som hans höga ämbete, lysande förtjänster, drottningens särskilda förtroende och en stor rikedom — vartill följande år lades friherrevärdighet — kunde skänka. Hans verksamhet hade satt honom i tillfälle att alltjämt förkovra den förmögenhet, hans hustru medfört i boet. Av staten hade han erhållit betydande förläningar; ännu större förtjänster gjorde han sig, utan att, så vitt man kan finna, därför tillbakasätta kronans rätt eller bästa, genom egen finansiell skicklighet, vinst å de summor, som gingo genom hans händer, och rikliga gåvor, som han efter tidens sed mottog av främmande makter. Omkring 1640 beräknade han sin årliga inkomst till 18 á 20,000 rdr, och en lista på utestående fordringar 1652 närmar sig 475,000 rdr (en riksdaler = 4 kr.). I Stockholm ägde han tvenne gårdar, varav en ansenlig fastighet utmed Salviigränd och å nuvarande kanslihustomten. Förläningar och kapitalplacering hade gjort honom till en betydande jorddrott. Han hade gods i skilda delar av det svenska väldet, däribland Tullinge i Botkyrka socken, Kroppenhoff i Lifland, som han dock snart bortbytte, komptiet Wildenbruch i Pommern, som han erhöll i förläning 1843, och i stiftet Bremen en ansenlig godskomplex med huvudpossessionen Adlershurg, vars stomme utgjordes av klostergods, som ärkebiskopen givit honom vid fiendens fördrivande 1632 och som sedan bekräftats av ärkestiftets ständer; hans friherreskap, som fick namnet Örneholm, utgjordes av pogosten Rautas i Kexholms södra län. Hos kronan belöpte sig hans fordringar enligt Kristinas försäkringsbrev 30 nov. 1650 och nyssnämnda förteckning av 1652 till över 140,000 rdr. Tvister och utredningar om denna statens skuld, som ytterligare ökades genom nya försträckningar av änkan, och om likvidationen av A. S:s' medelförvaltning ha fyllt, utom alla andra akter, sex tjocka volymer i kammarkollegiets advokatfiskalskontor. Likvidation mellan kronan och arvingarna uppgjordes i kammarkollegiet 16 okt. 1829, varefter K. M:t efter ytterligare tvister genom utslag 21 sept. 1850 äntligen avgjorde saken till dessas nackdel.

Om A. S:s relationer må nämnas, att han städse bevarade den för inflytande på regeringsärendena betydelsefulla kontakten med sekreterarna, de forna kamraterna i kansliet, och med Magnus Gabriel De la Gardie inlett ett vänskapsförhållande, som genom det gemensamma gunstlingskapet hos drottningen synes ha fått en prägel av särskild förtrolighet. Med det pfalzgrevliga huset upprätthöll han genom en synnerligen flitig korrespondens en livlig förbindelse, vars intimitet dock torde ha begränsats av hänsynen till hans ställning hos drottningen. Någon utpräglad partiman var han ej — han sökte exempelvis numera stå på god fot med rikskanslern — men hans mening, gärna uttalad i anslutning till drottningens, saknade ej betydelse. Vid 1650 års riksdag författade han båda de kungliga propositionerna. Ännu en gång erhöll han ett lysande diplomatiskt uppdrag, då han 1651 sändes till den kongress, som skulle samlas i Lybeck för att underhandla om slutlig fred med Polen. Det första försöket misslyckades. A. S. dröjde emellertid kvar i Tyskland till följande år, upptagen bl. a. av förbundsunderhandlingar med den franske medlaren, Chanut, vilka dock på grund av den svenska regeringens inträdande kallsinnighet ejledde till avslutande av något fördrag. Efter ett besök i hemlandet stod han i begrepp att ånyo avresa till fredskongressen men insjuknade (6 aug.) i en hetsig feber, som efter aderton dagar ändade hans liv. Han ligger begravd i Storkyrkan i Stockholm; hans änka bidrog sedan frikostigt till dess inredning och lät där uppsätta ett präktigt epitafium över honom. Av arvet utgingo enligt hans muntligt uttalade vilja ej obetydliga summor »ad pios usus».

Den som djupast inträngt i A. S: s största politiska insats, frånkänner honom rätten att kallas en stor statsman, och hans vilja saknade också den kraft och fasthet, som fordras för att själv utstaka vägen och föra andra med sig i brydsamma situationer. Han kan ej alltid fritagas från obeslutsamhet och klenmod. Som diplomat var han däremot en av samtidens och vårt lands yppersta, vare sig man tänker på hans kännedom om den europeiska (och särskilt den tyska) politiken, hans genomträngande skarpsinne eller hans långt beräknande försiktighet (Odhner). Hans sätt att se på förhållanden och personer röjer, att hans blick skärpts i Machiavelli's skola, och han har därifrån medbragt ej blott den klara insikten i maktens och de reella faktorernas betydelse i politiken utan också en hänsynslöshet i val av medel och en överdriven misstänksamhet, som ej alltid gagnat hans verksamhet. Av samma ursprung var väl kylan i hans uppfattning även av de väldiga brytningar, som gåvo värme och trosvisshet åt hans större samtidas livsverk. I intrigens konst var han en mästare, och han glömde ej lätt sin egen fördel eller sin nog stora fåfänga, egenskaper, som göra, att man gärna låter honom själv bära en god del av ansvaret för de personliga slitningar, som störde hans verksamhet. Men om man också ej hos honom återfinner den oegennyttiga hängivenhet för saken, som man vant sig att söka hos hans tid, ha hans motståndare ej ens i stridens hetta hos honom förnekat »goda kvaliteter, goda merita in rempublicam och en god intention» (Axel Oxenstierna). Sitt bildningsintresse bevarade han livet igenom och gav uttryck däråt bl. a. i sin brevväxling med drottningen. Hans bibliotek var välförsett, och även under de mest betungande ämbetsgöromål fann han en vederkvickelse i studier. Med stort intresse skall han ha läst teologi och kyrkohistoria och, om han än omsorgsfullt iakttagit den yttre gudsdyrkan, långt ifrån i allo trott på kyrkans vedertagna dogmer. Ett bestående vittnesbörd om hans fina humanistiska bildning är hans prosastil, den svenska såväl som den latinska. Den är klar och lättflytande. I uttrycket eftersträvade han en fyndighet och skärpa, som uppenbarligen berett honom nöje och som han dessutom behövde både för smicker och försåtligheter; han uppnådde även oftast, vad han sökte, om han än ej alltid kunde undgå det krystade och långsökta. — Av A. S. äga vi en samtida skildring, som starkt närmar sig pamfletten, men där dock genom den konventionella bilden av en girig uppkomling drag av en omisskännligt personlig prägel skymta fram. Trots det fullkomligaste herravälde över sig själv vid det offentliga framträdandet kunde han i det enskilda livet ej undertrycka en nervös oro, som fördystrade hans eget lynne och synes ha varit plågsam nog för omgivningen. Spåren av sin härkomst och sin första underordnade verksamhet lär han ej ha lyckats utplåna: hans sätt skall ha varit undfallande, och för att ej utsätta sig för avund lär han ej ha velat synas och undvikit att oombedd blanda sig i svårare frågor eller gynna någon genom sin rekommendation och sitt inflytande. Så mycket är väl härav sant, att han aldrig tillägnade sig sina högborna ståndskamraters medfödda myndighet och pompösa framträdande, liksom han väl mera sökt göra sin person än sin vilja gällande och saknat manlig stolthet, all personlig ömtålighet till trots. I sitt omaka äktenskap fann han aldrig tillfredsställelse. Vad som berättas om arten av den ersättning, han skall ha sökt utanför det, bär alltför mycket förtalets prägel för att förtjäna avseende. I rådet sades det efter hans död, att han i det sista hoppats på tillfälle att få träda i nytt gifte (17 juli 1661). Hans äktenskap var barnlöst; en oäkta son, Paul Mucken, namnes i arvshandlingar men är för övrigt ej känd. Några brorsbarn omtalas ej i samtida arvshandlingar; de uppgifter, varigenom man bl. a. under tvisterna om den Salviska kronofordran velat styrka ett samband mellan A. S. och den bekante boktryckaren Lars Salvius' släkt, äro i varje fall uppenbarligen oriktiga. Det rika arvet gick till änkan och sedan i det väsentliga till hennes arvingar, bland vilka Rehnsköldarna äro de mest bekanta. Hans egna fränder på fäderne och möderne, norrlandsbönder och borgarfolk av ringa villkor, avspisades med jämförelsevis obetydliga summor, till en del först efter en för de efterlevande ej alldeles behaglig process.