Pehr Zacharias Ahlman

Ahlman, Pehr Zacharias, f. 6 sept. 1734 i Okome socken, d 23 mars 1802. Föräldrar: kyrkoherden Lars Ahlman och Margareta Brinck. Student i Lund 20 febr. 1752; auskultant i Svea hovrätt 5 dec. 1759; kanslist i manufakturkontoret 10 febr. 1763; sekreterare i järnkontoret 1763–78; kanslist i handels- och manufakturdeputationen vid riksdagarna 1765–66 och 1769–70; erhöll advokatfiskals titel 13 febr. 1770; advokatfiskal i kommerskollegium 25 apr. 1776; erhöll lagmans titel 1 sept. 1782; ledamot av tulldirektionen 19 aug. 1788; bondeståndets sekreterare 19 jan. 1789; ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 15 maj 1789; ledamot av skogskommissionen 22 jan. 1790 samt av tågordningskommissionen 23 febr. s. å.; tf. underståthållare 29 okt. s. å.; ledamot av kommissionen rörande kammarrevisionens indragning 16 maj 1791; ånyo bondeståndets sekreterare 23 jan. 1792; v. president i Vasa hovrätt 16 juli s. å. RNO 1792.

Gift 1770 med Maria Eleonora Kammecker, f. 1740, d 1808, dotter till superintendenten Martin Kammecker.

A. framträdde egentligen såsom ett nitiskt verktyg för konungamakten vid dess ledning av ständerna; sin största roll spelade han som bondeståndets sekreterare 1789 och 1792. Redan 1786 synes han ha varit verksam för vinnande av borgarståndet i passevolans-frågan. Vid riksdagen 1789 deltog han i de hemliga överläggningar, som konungen höll med sina förtrogna, förde ständigt dennes talan i bondeståndet och ledde dess beslut i för honom gynnsam anda. Han säges själv ha utsett dess deputerade i det utskott, som å de ofrälse ståndens vägnar 17–19 febr. överlade med konungen om privilegierna och förenings- och säkerhetsakten, och deltog själv i dessa förhandlingar. Det var A., som väckte frågan om en särskild privilegieurkund för de ofrälse stånden; ovisst är dock, om han därvid på eget bevåg tagit initiativet eller blott var konungens ombud. A: s projekt till en dylik urkund synes ha väckt betänkligheter, bl. a. på den grund, att det även omfattade ekonomiska frågor, som ej kunde fastställas såsom privilegier. Man torde emellertid därifrån kunna härleda såväl tanken på skatteköpsförordningens upplivande som stadgandena om jordfrågorna i förenings- och säkerhetsakten. I övrigt synes hans insats beträffande sistnämnda urkund ej ha varit betydande; dock skola enligt biskop Wallquist dess ingress och stadfästelse ha avfattats av honom. I början av mars tog A. livlig del i de olika försök, som gjordes att på ett eller annat sätt förmå adeln att antaga förenings- och säkerhetsakten. Särskilt verkade han för det aldrig realiserade förslaget att öva direkt tvång medelst de ofrälse ståndens förening genom en »sambandsakt». Inom bondeståndet visade sig oppositionen trots A:s i allmänhet dominerande inflytande synnerligen stark i fråga om bevillningens bestämmande; icke ens A. kunde enligt Wallquists utsago anse det beslut, som äntligen genomdrevs, lagligt fattat. Efter riksdagen öppnades en betydande verksamhetskrets för A. såsom medlem av den nyorganiserade rikets allmänna ärenders beredning och flera kommissioner samt tf. underståthållare. Vid 1792 års riksdag voro de då dominerande finansiella spörsmålen föremål för hans livliga intresse, och han tog del i deras behandling i det hemliga utskottet. Endast med svårighet kunde han övervinna böndernas obenägenhet för nya skatter; särskilt genomdrivandet av bröllopsgärden lär ha fordrat betydande bearbetning. A. tillhörde under Gustav III: s senare år Armfelts krets och synes ha varit högt uppskattad av denne. Den yttre politiken stod han främmande för; dock torde han ha varit motståndare till Gustav III: s franska planer. Efter Gustav III: s död och gustavianernas fall avlägsnades han från politiken genom utnämningen till v. president i Vasa hovrätt. — Av sina politiska motståndare utrustas A. i tidens memoarer med allehanda dåliga egenskaper. Hedvig Elisabet Charlotta ser i honom uppkomlingen, som man medelst penningar kunde förmå till vad som helst; hans obestridliga skicklighet är den bedräglige advokatens. A:s politiska förmåga synes i själva verket ha varit den skicklige intrigörens, vilken framför, allt lämpade sig för att leda en föga omdömesgill församling som bondeståndet.