Eric Jonas Almquist

1. Eric Jonas Almquist, 1 2 febr. 1729 i Täby, d 15 mars 1808 i Tierp. Föräldrar: dåvarande komministern i Täby, sedermera kyrkoherden och kontraktsprosten därstädes Abraham Almquist och Anna Magdalena Ekvaldh. Efter enskild information i hemmet vid tolv års ålder student i Uppsala 7 febr. 1741; disp. 5 juni 1749 (Αποχαραδοχια της χτισεως, pres. E. L. Halenius); fil. kand. 16 maj 1750; disp. 18 mars 1752 (De rationis usu pedagogico in indaganda necessitate revelationis, pres. N. Wallerius); fil. magister 15 juni s. å.; teol. kand. 7 dec. 1757; disp. pro candidatura theologica 20 dec. 1760 (Δεχτος τω θεω εν παντι εξνει pres. N. Wallerius). Teol. docent i Uppsala 5 juni 1757; vik. lektor i Gävle 15 nov. 1758; prästvigd i Uppsala 10 apr. 1759; lektor i hebreiska och grekiska språken i Gävle 22 maj 1766; preses vid prästmötet i Uppsala i febr. 1771; kyrkoherde i Vendel 27 okt. 1774; prost 9 apr. 1777; riksdagsman 1778, 1786 och 1792; kyrkoherde i Tierp 18 dec. 1789; teol. dogm. professor i Uppsala med rätt att jämväl behålla Tierps pastorat 29 jan. 1790; inspektor för Gästrike och Hälsinge nationer från 1790 och för Roslags nation från 1803; ledamot av K. ecklesiastikkommittén 1793; universitetets rektor vt. 1794. Ledamot av samfundet pro fide et christianismo 1773; teol. doktor 6 juni 1779; LNO 1786.

Gift: 10 sept. 1761 med Hedvig Cecilia Bergman, f. 5 nov. 1741 i Bollnäs, d 16 . okt. 1819 i Stockholm, dotter till hovpredikanten och prosten i Bollnäs fil. mag. Olof. Bergman.

A:s levnadsbana är rätt märklig. Hans ungdoms strävanden att vinna befordran som akademisk lärare vunno såtillvida framgång, som han efter att hava presiderat för tvenne avhandlingar utan föregående ansökan blev kallad till docent inom teologiska fakulteten, en utmärkelse, som dittills var fullkomligt enastående, enär den ende docent, som tidigare varit anställd vid fakulteten. under dennas hela tillvaro, kan sägas mycket emot dess vilja blivit densamma påtvingad. Icke desto mindre syntes emellertid A. tills vidare därmed hava nått slutpunkten på sin akademiska bana. Tre gånger (1758, 1760 och 1765) uppfördes han visserligen på förslag till teologie adjunktur i Uppsala, men lyckligare medtävlare, som i alla tre fallen torde varit honom som vetenskapsmän underlägsna, gingo honom då förbi. Såsom vikarierande och ordinarie lektor i Gävle och kyrkoherde på den uppländska landsbygden tillbragte han därefter sin mannaålder för att först vid sextio års ålder och då utan egen tillskyndelse och utom förslaget nämnas till teologie professor. Märkligast är kanske, att han trots sin uppnådda höga ålder såsom professor blev en prydnad för sin fakultet och bidrog att rycka upp den ur dess föregående förfall.

A. har både hos sin samtid och sedermera åtnjutit stort anseende för sin omfattande teologiska lärdom. Hans båda mest bekanta arbeten äro »Inledning til den heliga skrifts läsning» och »Commentarius, theses theologise dogmaticse Jo. Aug. Ernesti, observationibus dogmaticis, exegeticis et polemicis illu-strans». A:s »Inledning», som utkom anonymt 1775, var utarbetad på uppdrag av samfundet pro fide et christianismo och utgavs genom dess försorg. Den var den första svenska inledning till bibeln av vidlyftigare omfång, och A. har i detta arbete nedlagt en för sin tid betydande exegetisk lärdom, särskilt i de själva texten beledsagande omfattande noterna. Boken var avsedd att vara ett led i kampen mot »religionens förakt och fördärvet i kristendomen». Vad som säges, har en starkt apologetisk karaktär och tar oftast sikte på dåtida moderna bibeltolkningar, vilka på grund av sina avvikelser från den hävdvunna exegesen av den mera ortodoxa åskådningens anhängare gärna utan åtskillnad betraktades som yttringar av tidens otro. A: s utläggningar äro dock icke utslag av någon extrem ortodoxi, snarare torde de representera en dåtida relativt moderat exegetisk uppfattning. Han har för övrigt, enligt uppgift i förordet, i sina utläggningar stundom gått sin egen väg, oberoende av de tongivande exegetiska auktoriteternas mening. Ars huvudarbete är emellertid hans »Commentarius» (1804). Dess tillkomst står i samband med förhandlingarna vid jubelfesten i Uppsala 1793, där man även dryftade behovet av nya teologiska läroböcker vid läroverk och akademier i stället för Benzelius' »Repetitio» och »Epitome». Saken hänsköts sedan liksom andra vid mötet oavgjorda frågor av K. M: t till den s. k. ecklesiastikkommittén. Denna i sin ordning överlämnade frågan till vidare behandling åt ett arbetsutskott, av vilket A. var medlem. Inom utskottet ansåg man tiden ännu ej mogen för en ny dogmatisk lärobok, alldenstund man här i Sverige vore i stort sett okunnig om de »både förbättringar och försämringar», som den dåtida teologin undergått. A. erhöll i uppdrag att skriva ett arbete, som skulle med dela dylik kunskap. Han välde då att göra detta i form av en kommentar till den allmänt ansedde J. A. Ernestfs »Theses dogmaticae», varigenom han ville undvika den personliga polemik, för vilken ett teologiskt författarskap av denna art särskilt vid denna tid lätt blev föremål (jmfr A: s brev till J. Lindblom 19 maj och 17 aug. 1797). Till Ernesti's korta teser har A. fogat vidlyftiga kommenterande noter av dogmatiskt, exegetiskt och polemiskt innehåll, i vilka han koncentrerat en myckenhet teologiskt vetande och tagit ståndpunkt till äldre och yngre teologers meningar. I sin »Inledning till theologien» 1837 har H. Reuterdahl värdesatt A: s »Commentarius» såsom »Sveriges mest betydande dogmatiska arbete» och karaktäriserat den såsom »lärd, moderat, utförlig, dock icke skarp i systematiken, mera eklektisk och kompilatorisk än vetenskaplig». Den utgjorde:för flera.generationer svenska teologer en flitigt använd lärobok vid de akademiska studierna.

A. har även varit verksam som riksdagsman; Han bevistade riksdagarna 1778–79, 1786 och 1792. Till de mest framträdande prästerliga riksdagsmännen har han väl icke hört, men han har bland sina ståndsbröder intagit en mycket aktad ställning. Vid 1786 års riksdag satt han i bankoutskottet, där han genom att rösta för det Fersenska förslaget i frågan om spannmålsmagasins inrättande ådrog sig sin sockenherres, den extreme oppositionsledaren Charles De Geers, ovilja. Till stor del genom De Geers arbete bland prästerna blev A. utestängd vid valet till 1789 års riksdag. De Geers fiendskap lände honom emellertid till gagn. Den kom konungen, enligt A: s egen utsago, att tro honom mera betydande som politiker, än han i själva verket var. Under alla förhållanden har A. säkerligen- rätt, då han ansåg både utnämningen till kyrkoherde i Tierp, där han motarbetades av De Geer, och det för honom själv så överraskande erbjudandet av den lediga professuren i Uppsala vara, från konungens sida sett, närmast politiska belöningar (jmfr särskilt A:s brev till J. Kr. Stricker 1789 och 1790). Att emellertid intresserade kretsar just för universitetets skull önskade och även lade sig ut för A:s fästande vid fakulteten, kan ses av A. Schönbergs brev 1789 till N. Gyldenstolpe, som säkerligen varit verksam för den utgång, saken fick. Vid riksdagen i Gävle satt A. i hemliga utskottet. Prosten Lanserus betecknar honom i sina anteckningar om prästeståndets ledamöter vid denna riksdag såsom »stark rojalist».

A. var en arbetsam och redbar man, föremål för en allmän aktning, som bl. a. vid ärkebiskopsvalet 1803 tillförde honom ett betydligt antal röster från ärkestiftets prästerskap. Enligt hans biograf Höjer var han i sitt framträdande enkel, anspråkslös och full av hänsyn.