Anders Schönberg

Schönberg, Anders, f 7 okt 1737 i Östervåla, Vm, d 6 april 1811 i Österfärnebo, Gävl. Föräldrar: hovjägmästaren Anders S o frih Gustafva Johanna v Friesendorff. Inskr vid UU 29 okt 47, auskultant vid Svea hovrätt 19 dec 54, deltog i riksdagarna 60–62 (led av stora sekreta deput o kammar-, ekonomi- o kommersedeput), 65–66 (av kammar-, ekonomi o kommersedeput), 69–70 (av justitiedeput o sammansatta utsk), 71–72 (av SU o mindre sekreta deput), 78–79 ( av lagutsk) o 92, e o amanuens i KB 21 maj 60, k sekr 61, rikshistoriograf från 29 juni 62, riksheraldiker 2 febr 73–09, kansliråds namn 26 mars 76. – LVA 67, LVHAA 73, LWS 76.

G 13 juli 1762 i Österfärnebo m Elisabeth Margaretha Hierta, f 15 okt 1733 där, d 20 jan 1811 där, dtr till ryttmästaren Per H o Elisabeth Margaretha Stiernmarck.

S:s far, Anders (Andreas) S (1689-1759), var 1719 med om att hindra ryssarnas framträngande till Våla och Harbo samt Sala silvergruva genom att förskansa sin gård Aspnäs. Två år senare belönades han genom att utses till överjägmästare i Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen. Anders S ordnade till Fredrik I:s nöje stora älg- och björnjakter. Som innehavare av Hammarby säteri i Danmark, Upps, sålde han detta till C v Linné 1758. Han deltog i samtliga riksdagar 1719-34.

Efter en barndom som S själv beskrivit som glädjefattig blev ungdomsåren i Uppsala, där han skrevs in vid universitetet redan tioårig, av avgörande betydelse. Här knöt han betydelsefulla kontakter för framtiden, och genom de juridiska studierna grundlades hans politiska och historiska intresse. De avslutades utan examen, men med en excercitieavhandling som tangerade ett ämne som skulle bli av central betydelse för honom, nämligen individens rättssäkerhet.

Väl i Sthlm knöts S till kretsen kring den redan etablerade C C Gjörwell (bd 17) och var liksom denne full av planer på storstilade litterära projekt. S valde att snart lämna hovrätten för en lärd kanslikarriär: efter en tid som amanuens i KB utnämndes han till historiograf utan lön och avslutade banan redan vid 35 års ålder med utnämningen till den föga betungande sysslan som riksheraldiker, senare med kansliråds titel. Ekonomiskt skulle han under hela sitt liv främst stödja sig på ärvd förmögenhet och inkomsterna från sin egendom.

S:s gärning är nära nog helt förknippad med den senare frihetstidens riksdagspolitik; trots att han ständigt försäkrade att hans hjärta låg i den lärda världen blev politiken snart det allt uppslukande intresset. Den ideologiska basen i hans verksamhet, oavsett om den utövades i tjänst hos de regerande hattarna eller i mer eller mindre uttalad opposition, var grundlagsfrågorna, grundlagarnas principiella orubblighet och balansen mellan de separata statsmakterna. Inspirationen till anföranden och skrifter hämtades främst från Montesquieu och det engelska statsskicket. Utrikespolitik förblev hela hans liv en bisak.

Bilden av S:s agerande formades till stor del av honom själv i sena självbiografiska utkast eller i retrospektiva betraktelser i brev. Genomgående i dessa är både en önskan att framhäva de egna insatserna och att ställa dessa i ljuset av senare kritik av perioden: betecknande är att han framställde sig som en kritisk iakttagare som tog ställning i sakfrågor och inte lät sig påverkas av partidisciplin. De samtida källorna visar honom dock som i allt väsentligt trogen hattpartiet. De motsättningar som kom till uttryck både under hans aktiva tid och senare som flitig kommentator av politiska händelser var på ett praktiskt plan resultat av dubbla lojaliteter: som ämbetsman var han förhållandevis nära knuten till kungen; familjevis och med vänskapsband var han lierad med hemprovinsens lantadel, ofta med bruksintressen.

Vid sin första riksdag 1760–62 var S aktiv med förslag om effektivisering av förvaltningen genom bl a en divisionsindelning av rådet. Den antibyråkratiska tendens som ofta återfinns i hans yttranden delade han med de moderata hattarna. Den stora frågan var emellertid tryckfriheten. S hävdade senare att han stod bakom det betänkande som det särskilda tryckfrihetsutskottet lade fram med modifiering av den gällande lagstiftningen. Också vid följande riksdag, 1765-66, där han fick det makt-påliggande uppdraget att skriva instruktionen för SU, var detta ett centralt område, och han spelade en framträdande om än oklar roll vid tillkomsten av det betänkande det då tillsatta tryckfrihetsutskottet lade fram, som innebar viss uppmjukning av gällande lagstiftning men med bibehållande av censuren som sådan. Hans stridbarhet och tydliga politiska hemvist framgår indirekt av mössornas angrepp på historiografämbetet. S hade blivit lovad att vid vakans bli ordinarie innehavare med lön, något som nu gick om intet. Det var först året efter statskuppen som han tillerkändes lön som rikshistoriograf.

Tiden närmast efter riksdagen 1765-66 framträdde S som den mest energiske av hattarnas litterära språkrör. De många replikerna i disparata dagsfrågor kännetecknas i all sin spretighet genomgående av ett bibehållet intresse för grundlagsfrågorna och ständernas kontrollmakt, vilket kom till uttryck inte minst i polemik med mössornas främsta pamflettister, J G Rothman (bd 30) och D Helsingius (bd 18). Troligen författade S sina skrifter på uppdrag av hattpartiets ledning. Han skriver att syftet var att genom dessa skrifter vinna över partilösa och de vacklande bland mössorna. "Det stadiga folket" med riksdagsmannarätt fann han vara betjänt av en utförlig och detaljerad argumentation, som ofta resulterade i en elegant om också något färglös prosa som kontrasterade mot flertalet samtida stridsskrifter. Även som talare var hans framträdande utan retoriska överdrifter.

Vid riksdagen 1769–70 slöt han sig till de moderata krafter som verkade för en reformering inom det bestående systemet. Under planerna på säkerhetsakten deltog han flitigt i diskussionerna men ville möjligen också här ge sig alltför stor roll i tillkomsten av denna. Omgående efter riksdagen gav han en vidlyftig skildring av författningsfrågan, delvis i polemik med A Nordencrantz (bd 27), vars åsikter han dock efter hand satte allt större värde på. Säkerhetsaktens nederlag markerade slutet på S:s aktiva tid som politiker. Inför den sista av frihetstidens riksdagar samla- de han visserligen ivrigt in fullmakter för frånvarande medlemmar av adeln men var under mötet en av de stillsamma i ståndet, troligen som en följd av att han tillhörde den grupp som strävade mot "komposition", en utjämning av partierna.

S:s viktigaste insats vid denna tid var det förslag till undervisningsreformer han 1770 presenterade för den sittande uppfostringskommissionen. Redan i en av sina tidigaste skrifter hade han talat om vikten av social fostran. Nu utvecklade han mer utförligt sina tankar om en medborgarfostran, inte bara på grund av rättigheter och skyldigheter mot samhället utan också för att alla på bästa sätt skulle fylla sin uppgift för landets ekonomiska förkovran. Som en följd av detta skulle utbildningen på gymnasiet differentieras för att ta till vara den enskildes intressen och begåvning. S:s intresse för uppfostringsfrågor kan också ledas tillbaka till minnet av en tyrannisk informator, och han kritiserade starkt informatorsundervisning som sådan. På sin ålderdom fick han som ledamot av kanslersgillet i någon mån möjlighet att påverka reformer i denna riktning.

Incitamentet till S:s i egna ögon främsta arbete, Samling af historiska bref om det svenska regeringssättet, var ytterst en sedan ungdomen närd plan att ge ut en biografi om Karl XI. Idén formaliserades till en direkt beställning vid S:s tillträde som historiograf, men arbetet tycks ha stannat av. Efter statsvälvningen 1772 aktualiserades det i ett nytt sammanhang. Han uppmuntrades av Gustav III att i vetenskaplig form bevisa den nya regeringsformens historiska tradition och legitimitet och att kritisera frihetstiden. I de två delar av arbetet som anonymt kom ut 1777–78 uppfattar sig S inte som traditionell historiker med avseende på subtil källkritik. Syftet var att utge en författningshistorik där argumentationen huvudsakligen var statsrättslig och politisk, vilket inte hindrade lärda noter baserade på ett brett källmaterial, vilka ofta hotade att spränga ramarna. Han kunde visa önskvärda paralleller med forntiden och ställde Gustav III:s styre i positiv kontrast till det karolinska enväldet. Trots detta och en ställvis elegant framställning avbröts utgivningen när han hunnit till Kristinas förmyndare. Till detta samverkade S:s egna tvivel om nyttan av företaget, förläggaren Henric Fougts (bd 16) vägran att fortsätta tryckningen utan ekonomiska garantier och inte minst det ljumma mottagandet hos uppdragsgivaren. Kungen och flera av hans rådgivare, särskilt A J v Höpken, hade löpande granskat manuskriptet och betraktat det med stigande misstro. Nu ställde de sig kallsinniga, inte minst sedan de utgivna partierna av den offentliga kritiken bedömts som ohöljt propagandistiska. Ytterligare försök från S:s sida att via mellanhänder blidka kungen till fortsatt utgivning misslyckades. Fortsättningen gavs ut av Adolf Iwar Arwidsson (bd 2) först 70 år senare och de samtidshistoriska partierna förblev i manuskript.

S var nu och fram till sin död i huvudsak privatman. Han tillbringade nästan all sin tid på hustruns ärvda gård Åsberg i Österfärnebo, hela tiden läsande och skrivande och klagande över sin svaga hälsa. Han deltog ivrigt i församlingens angelägenheter och förde dess talan vid tvister med länsstyrelse och centralmakt. Kontroversiell var S:s anonyma insats som författare av en tryckt inlaga till böndernas förmån i en inflammerad tvist om rätt till ett antal hemman som Gysinge bruk tilldömts. Hans lokalpatriotism och intresse för lokala seder kommer ständigt fram i breven och inte minst i den fylliga sockenbeskrivning han försåg Abraham Hülphers (bd 19) med inför dennes beskrivning över Gästrikland.

Några kanaler till maktens centrum förblev länge intakta, främst Carl Fredrik Scheffer, Fredrik Sparre och Nils Philip Gyldenstolpe; särskilt med den sistnämnde förde S en ivrig korrespondens. S:s många och långa brev formar sig till en av de mest pregnanta löpande kommentarerna till den gustavianska politiken, vilket tillsammans med hans självpåtagna roll som "rikssamvete" (Holmberg) gjort att hans betydelse ofta övervärderats. Även om hans inflytande synes ha varit mycket begränsat kan han ha haft indirekt betydelse som förmedlare av stämningarna i landsorten. S:s svårfångade samhällsåskådning som inkluderade både tron på ett patriarkaliskt styre och samhällsfunktionernas lagbundenhet placerade honom ofta i en besvärlig situation. Han såg inledningsvis Gustav III som en garant för de rättigheter som kommit i kläm under frihetstidens riksdagar men blev snart medveten om bristerna i handhavandet av grundlagarna, kungens nyckfullhet och ointresse för idogt förvaltningsarbete. Han undvek dock nogsamt att framföra kritik mot kungen personligen utan riktade den mot rådgivarna. En hjärtefråga förblev tryckfriheten, som han dock ofta ansåg missbrukad. S:s dubbeltydiga ställning som offentlig propagandist och privat kritiker lyser särskilt igenom i vänskapen med Anders Chydenius (bd 8). Väl övertygad om hållbarheten i dennes teorier stöttade han Chydenius så mycket han förmådde men var samtidigt osäker på dennes politiska hemvist och kan ha fungerat som "överhetens milda kontrollant" (Virrankoski).

Förbindelserna med de lärda samlarna kom istället att betyda allt mer för S. Han fortsatte att stå i ett nära förhållande till Gjörwell och bytte information, bibliografiska notiser och skrifter även med Johan Hinric Lidén (bd 22) och en yngre generation representerad av Olof Knös (bd 21). Hans egen avskriftsverksamhet synes ha varit betydande även om han var noga med sekretessen kring samtida dokument och korrespondens i politiska ting. Belysande är hans noggranna instruktioner om användningen av H J Völtemats bekanta anekdoter, som han ägde i original. Som ledamot av VA inlämnade han tidstypiska magnetiska rön men var framförallt flitig minnestalare. I den rollen kunde han friare än annars återkalla minnet av en lyckligare tid.