Ludvig T Almqvist

2. Ludvig Theodor Almqvist, den föregåendes bror, f. 4 jan. 1818 i Gränna, d 26 aug. 1884 på Algö. Student i Uppsala 19 okt. 1835; avlade hovrättsexamen 30 maj 1837. E. o. kanslist i justitierevisionsexpeditionen 21 juni s. å.; auskultant i Svea hovrätt 14 sept. s. å.; e. o. fiskal 31 maj 1841; v. häradshövding 1843; adjungerad ledamot i Svea hovrätt 29 sept. s. å.; fiskal 22 dec. s. å.; assessor 29 maj 1846; revisionssekreterare 26 maj 1848; häradshövding i öster- och Väster-Rekarne, Daga, Åkers och Selebo härads domsaga 26 apr. 1853; justitieombudsmannens suppleant 25 febr. 1854; ledamot av kommittén angående förbättrad skogshushållning 20 juni 1855–28 juni 1856; statsråd 28 maj 1856; chef för civildepartementet 16 dec. s. å.; justitieråd 2 nov. 1860; ordförande i direktionen för Göta kanal-verk 26 sept. 1862–3 okt. 1873; president i Svea hovrätt 24 sept. 1867; ledamot av riksdagens första kammare 1867–69 och var därunder bl. a. v. talman 1867 samt ledamot av konstitutionsutskottet 1869; ånyo justitieråd 3 juni 1870; statsråd och chef för justitiedepartementet 6 juni 1879–19 apr. 1880; ånyo justitieråd 30 apr. 1880–16 febr. 1883. RNO 1856; HedLLA 1857; KNO 1858; KNS:tOO1kl s. å.; KmstkNO 1860; jur. doktor 28 maj 1868; RoKavKMO 1882. 

Gift 22 okt. 1851 med Sofie Antoinette Eugénie Björkman, f. 8 jan. 1828, d 26 mars 1903, dotter till brukspatronen Axel Ulrik Björkman på Grönsinka i Gästrikland.

A. inträdde i det politiska livet genom utnämningen till statsråd år 1856; det ansågs vid denna tidpunkt sällsamt, att en sådan förtroendepost uppnåddes av »en ung, i administrativa värv tämligen oprövad man utan relationer, utan börd och utan att inom riksdagen hava gjort sig bemärkt» (Post- och inrikestidningar 27 aug. 1884). A: s utnämning var emellertid icke blott ett utomordentligt erkännande åt hans personliga duglighet. Den partiella ministärförändringen år 1856, då även A. ingick i konseljen, har icke utan fog ansetts symbolisera även ett systemskifte; man konstaterade något årtionde senare, att på »allena-styrandets» period, det »konservativa» under Karl XIV Johan och det »liberala» under Oskar I:s tidigare regering, följde »ämbetsmannaväldet» :, förut hade statsrådet haft sin plats över byråkratin samt stött sig på kunglig nåd, nu, efter departementalreformens genomförande och uppenbarligen vid år 1856, visade sig konseljen så att säga som »det vapen, varmed byråkratin uppträdde gentemot allenastyrandet» (Siljeström). Med all reservation för det schematiska i detta framställningssätt torde man dock kunna säga, att det i det väsentliga bekräftas av ett noggrannare studium av dåtida historia. Hurusom A. kom att i sin mån representera ett sådant systemskifte, återspeglas i pressen (Aftonbladet 29 maj 1856) redan vid hans statsrådsutnämning: det säges, att hans åsikter äro de renaste liberala och att han icke torde låta behandla sig som en siffra, emedan han även utan ämbetets emolumenter kunde äga en oberoende ekonomisk ställning. Längre fram talades om den självständighet, det allvar och den oräddhet, som präglat A: s uppträdande inom statsrådet, särskilt mot regenten (Nya dagl. allehanda 27 aug. 1884). I själva verket. synes det ha varit A., som bildade den förmedlande länken i konstitutionellt hänseende mellan de bägge regeringssystem Günther och De Geer, vilka avlöste varandra inom konseljen i apr. 1858. Från auktoritativ källa stammar nämligen den uppgiften, att han påskyndat ministerkrisens förlopp vid sistnämnda tillfälle, just under den motivering, att demissionerande statsrådsledamöter icke kunde "medverka till att konseljen uppträdde med nödig enhetlighet och fasthet mot regenten och att därför en lösning av konflikten vore önskvärd (De Geer). A:s verksamhet som statsråd var emellertid i främsta rummet fackministerns, och såsom sådan förvärvade han anseende för utmärkt duglighet. Under hans ämbetstid har bl. a. en lag om skydd för allmänna skogar stiftats, en skogsstyrelse upprättats (1858), en kommitté för utarbetande av kommunallagar tillsatts, vilkens verksamhet kom att bilda grundvalen för 1860-talets stora författningsreformer, samt slutligen författningar om ändrade bestämmelser för jordavsöndring (1858) och om utsträckt frihet för bergshanteringen (1859) utfärdats. A. har ytterligare kontrasignerat stadgar för lantbruksakademin (1857), teknologiska institutet (1858), Alnarps lantbruksinstitut (1859), förordningarna om bergskollegiets upphörande (1857), om tillverkning av brännvin (1857 och 1860) samt om utvidgad rätt för mosaiska trosbekännare (1860). A. är i denna sin statsrådsgärning i det hela en representant för den principiellt frihetsvänliga tendens, vars främste märkesman är Johan August Gripenstedt. — A: s avgång ur konseljen 2 nov. 1860 är ingalunda tillräckligt belyst av tillgängliga dokument; den synes dock ha stått i något samband med den då aktuella frågan, huruvida svensk man vidare skulle få bekläda ståt-hållarämbetet i Norge. Hans senare bana kan sägas i övervägande grad ha varit ämbetsmannens. Om det stora anseende, han åtnjöt, vittnar det faktum, att han vid ministerkriserna i okt. 1871, mars 1874 och apr. 1875 var ifrågasatt till justitiestatsminister samt i apr. 1880 till statsminister. Någon politisk roll kom han ej att spela under sitt kortvariga chefskap för justitiedepartementet (1879—80). Riksdagen antog emellertid av honom kontrasignerade propositioner rörande inteckning i järnväg, civilt äktenskap mellan medlemmar av svenska kyrkan, som ej begått nattvarden, vattenrätt och ny växellag. A. var föremål för en anmärkning från 1880 års konstitutionsutskott jämlikt § 107, med anledning av att han tillstyrkt lagfart å fastighet åt en i riket inflyttad dansk medborgare, en anmärkning, som dock i andra kammaren utan vidare lades till handlingarna (7 apr.) och i första kammaren föranledde ett uttalande av ogillande över utskottets förfarande (3 apr.). —. De Geer har i några karaktäriserande rader i sina »Minnen» (1, s. 112–113; 2, s. 233) särskilt framhållit A:s öppna, genomhederliga, glada och älskvärda väsende, som gjorde honom till en »i allo ovärderlig kamrat». Likaså ger han gärna erkännanden åt håns utmärkta ämbetsmannaskicklighet och »ljust praktiska» blick, som visserligen enligt någras förmenande väl mycket predestinerade honom till »billighetsdomare»men i det praktiska lagstiftningsarbetet lät honom träffa det rätta, oförvillad av teoretiska betänkligheter; tack vare dessa företräden i förening med mod och kraft var han en verkligt »effektiv justitieminister». Som en hämmande egenskap i hans offentliga begåvning framhåller samme sagesman en viss ombytlighet, som ej skall ha varit utan del i hans väl täta tjänstebyten: Från annat håll har det gjorts gällande, att A., som var en försynt natur och led av att framträda, bäst trivdes med verksamheten, inom högsta domstolen och därför återgick dit, när han hade valet fritt (Wieselgren). — Genom sitt giftermål blev A. innehavare av säterierna Algö och Janslunda på Selaön i Mälaren.