J August Anckarsvärd

3. Johan August Anckarswärd, den föregåendes broder, f. 14 dec. 1783, d 12 nov. 1874 på Nynäs. Inskriven i krigstjänst 1787; fänrik i armén 1790 och vid Göta garde 22 nov. 1796; löjtnant 12 apr. 1802; kapten i armén samt vid Västmanlands regemente 18 jan. 1809; överadjutant och major i armén 29 juni s. å.; överstelöjtnant i armén 1 maj 1810; bataljonschef vid södra skånska infanteriregementet 10 dec. 1811; av kronprinsen utnämnd till överste i armén 19 jan. 1814 (K. fullmakt 1 mars s. å.); erhöll avsked från regementet 9 jan. 1816; generaladjutant s. d.; erhöll avsked 16 nov. 1819; ledamot av kommittén angående undersökning av teknologiska institutet 28 nov. 1844–6 mars 1846; greve vid broderns död 1865. RSO 1809; HedLFrKA 1813 (v. preses 1856); LVA 1831 (preses 1841–42); LLA 1844; KmstkVO 1858.

Gift 27 juli 1815 på Nynäs med Sofia Ulrika Bonde, 1 2 nov. 1787, d 13 febr. 1867, dotter till en av rikets herrar friherre Karl Göran Bonde.

Liksom sin äldre broder gjorde A. en snabb karriär på den militära banan. Vid krigsutbrottet 1808 blev han adjutant i befälhavarens över västra armén, G. M. Armfelts, stab och bevistade skärmytslingarna vid Magnor. Han blev senare adjutant hos G. Adlersparre, med vilken han redan förut var nära lierad. Jämte sin broder tog han en verksam del i chefens revolutionsplaner, vilkas lyckade genomförande otvivelaktigt medverkade till hans raska befordran. Såsom major och överadjutant tjänade han under amiral Puke vid expeditionen till Västerbotten i augusti 1809 och fick härunder bl. a. i uppdrag att med några kanonslupar, som kommenderades av en kapten Nordensköld, söka överrumpla Umeå. Angreppet utfördes med »bravur och klokhet» men blev avslaget av den överlägsna fienden. För sitt vid olika tillfällen ådagalagda mod erhöll A. tapperhetsmedaljen. Efter Västerbottensexpeditionens brådstörtade slut styrde A. kosan till Paris, där han blev attacherad vid den under H. H. v. Essens och G. Lagerbjelkes ledning stående fredsambassaden. Som bataljonschef vid det nyupprättade södra skånska infanteriregementet deltog han därpå i kampen mot Napoleon och fälttågen mot Danmark och Norge 1813–14. År 1815 ingick han äktenskap med Sofia Ulrika Bonde, äldre syster till brodern Karl Henriks maka och innehavarinna av fideikommissegendomarna Bysta och Breven i Närke. Dessa fingo i A., som kort därefter lämnade den militära banan, en nitisk och intresserad förvaltare. Han gjorde en ej obetydlig insats för järnhanteringens utveckling på Brevens bruk, och om hans odlingsflit vittnar en minnessten, som hans måg, J. A. Gripenstedt på Bysta ägor rest åt »brytaren av nya tegar». Även åt fåraveln ägnade han stor uppmärksamhet. På Bysta-Breven fanns under 1820–30-talet rikets, förnämsta stam av merinosfår, uppgående till omkring 1,500 djur. — I likhet, med sin yngre broder ägde A. vackra konstnärsanlag, och han.deltog med egna målningar i konstakademins utställningar. Vetenskapsakademin, lantbruksakademin och konstakademin gåvo erkännanden åt hans mångsidiga intressen och förtjänster.

A. spelade en betydande roll i den politiska opposition, som uppstod mot Karl XIV Johans regeringssätt. Visserligen glänste han ej i riddarhusets debatter så som den äldre brodern, men denne har i sina intima brev till föräldrarna betygat det stora inflytande, han ägde i oppositionens konklaver. Han deltog i de hemliga förhandlingarna om den beryktade »koalitionen» vintern 1838–39 och blev efter oppositionens seger på riksdagen 1840–41 invald i statsutskottet, där han var en av de ivrigaste att blotta kabinettskassans trassliga härva. Han blev även, efter E. v. Troils utträde, medlem av det hemliga utskottet, som denna riksdag på konungens begäran tillsattes. Ett viktigt bidrag till kännedomen om A:s politiska åsikter utgör det tal, varmed han 6 apr. 1842 nedlade presidiet i vetenskapsakademin och vars grundtema var, att det svenska jordbruket ej skulle uppblomstra, förrän man fullständigt avlyft de bördor, som gjorde staten till »bondens hälftenbrukare». Bland andra större politiska frågor, som upptogo A., må nämnas försvarsfrågan, som han önskade löst helt på den allmänna värnpliktens grund, samt representationsfrågan, i vilken han under alla skiften uppträdde som ständerväldets svurne motståndare. Under reformrörelsen 1848 tog han initiativet till bildandet av Örebro reformsällskap och presiderade vid reformbanketten i Örebro 29 apr. s. å., då man antog en petition till konungen om en förbättrad representation på grundval av samfällda val. Då sällskapets flertal omfattade de ytterligtgående krav, som hävdades av den radikala riktningen i reformrörelsen, drog sig A. snart tillbaka, varefter ordförandeplatsen intogs av ryttmästare K. R. Tersmeden. Liksom sin äldre broder kämpade A. energiskt för antagandet av det kungliga representationsförslaget, som framlades i maj detta år. — Det var länge en allmän tro, att A. i apr. 1848 skulle ha blivit anmodad att inträda i statsrådet men att han avböjt och i stället hänvisat till sin måg, J. A. Gripenstedt. Detta rykte blev fullständigt vederlagt, då A. i Ny illustrerad tidning 1 aug. 1874 meddelade, att han »aldrig varken direkt eller indirekt varit erbjuden att inträda i konung Oskars statsråd» och således ej heller i tillfälle att anbefalla sin svärson. Sista gången, då A. framträdde i det offentliga, var, då han 7 dec. 1865 med sin röst bidrog till det De Geerska representationsförslagets seger. Sina sista år tillbragte han på Nynäs i Södertörn.