Oskar E Andersson

Andersson, Oskar Emil, f. 11 jan. 1877 i Kungsholms församling, Stockholm, d 28 nov. 1906 på Ekerön för egen hand. Föräldrar: myntarbetaren August Andersson och Adolfina Larsdotter. Efter slutade skolstudier elev hos medalj gravören Lea Ahlborn 1892; studerade vid tekniska skolans h. konstindustriella avdelning 1895–97. Medarbetare i tidningen Söndagsnisse från år 1897. – Ogift.

I Söndagsnisse inflöt under årens lopp ett stort antal bidrag av signaturen O. A—, teckningar med eller utan av. A. själv lämnad text. Han kom mycket hastigt i åtnjutande av en popularitet, som jämte honom bland svenska, skämttecknare endast kommit Albert Engström till del. Denna popularitet var ej blott en tillfällig folkgunst utan har hållit i sig och bestått årtiondens påfrestning, vansklig att uthärda för en till synes så efemär konstart. A:s typer och påhitt leva alltjämt med oförminskad komisk kraft. De äro ej präglade av någon tillfällig aktualitet utan äga en allmängiltig mänsklig innebörd, ofta enbart toklustig men ej sällan djupare än som i förstone vill synas. Hans karikatyrkonst kan betecknas såsom en art av hålspegel för verkligheten, vilken med sin förvridning får "utsagd en sanning på ett sätt, som är av komisk, förbluffande verkan. Sin närmaste motsvarighet torde "den ha i anglosachsisk, mest kanske amerikansk humor, men den bär ej i någon mån karaktären av lån utan är omedelbart framsprungen ur en konsekvent arbetande skaparbegåvning. A:s mest berömda skapelse är »Mannen som gör vad som faller honom in», en stående typ, upprepad i en mängd tecknings-följder i olika situationer. »Mannen som gör vad som faller honom in» handlar med orubblig konsekvens tvärtemot vad vanliga människor anse förnuftigt. Ibland ter sig detta enbart lustigt, ibland verkar det som ett kritiskt slag för örat åt det invanda och konventionella. Andra kritiker av det nuvarande kultursamhället äro de av O. A. uppfunna sagovarelserna »Urmänniskan» och »Urhunden», för vilka alla civilisationens härligheter bli till osmältbara munsbitar. A. ägde ej blott en stor fabuleringsförmåga utan var också i besittning av en originell gestaltningskraft. Han behärskade de flesta moderna teckningssätt suveränt och förstod att använda dem så, att de kommo att uttrycka just hans idéer och ge den effekt av överraskning, som merendels är poängen i både historier och bilder. När han i bilden till texten »Fan va överklassen ä bra att ha i alla fall» ger oss ett oklanderligt stilfullt genomfört parkmotiv, är det endast för att den groteska slusken på marmorsoffan skall framträda med desto skarpare accent. Men i regel behöver han ej så stor apparat: med några streck, men just de rätta, träffar han på kornet vad han vill ha fram. Te sig än dessa teckningar såsom improviserat rasp, sakna de dock sällan den energi i uttrycket och stil i hållningen, som göra dem till konstverk.