E C Richard Andersson

Andersson, Ernst Christian Richard, f. 22 aug. 1851 i Stockholm, d 20 maj 1918 därstädes. Föräldrar: kommendörkaptenen Fredrik Leonard Andersson och Cecilia Holmstedt. Började redan vid fyra á fem års ålder spela piano, först för modern och sedan för fru Rosalie Östergren i Karlskrona; erhöll jämväl undervisning i violspelning av en i staden boende tysk musiker och därefter av K. Nordqvist, vilken då var musikdirektör vid marinregementet; avbröt på dennes inrådan sina studier vid Karlskrona h. allmänna läroverk 1867 för att i Stockholm utbilda sig i musik; elev vid musikkonservatoriet ht. 1867 –ht. 1874, där hans huvudinstrument efter avlagda prov i piano- och violinspelning blev piano med J. van Boom och efter dennes död L. Norman såsom lärare; studerade tillika vid konservatoriet harmonilära för O. D. Winge, längre fram även orgelspelning för G. Mankell -samt kontrapunkt och komposition för H. Berens och violinspelning för A. F. Lindroth; fortsatte efter avslutad kurs vid musikkonservatoriet sina studier i pianospelning för Hilda Thegerström; meddelade därjämte själv undervisning i samma ämne samt medverkade vid ett flertal konserter; studerade vintern 1876–77 i Berlin pianospelning för Klara Schumann och komposition för R. Wuerst; fr. o. m. hösten 1877 elev vid K. hochschule fur musik i Berlin, där hans lärare voro H. Barth i piano och Fr. Kiel i kontrapunkt; återvände i slutet av 1884 till Stockholm och grundade där 1886 en musikskola, som han till sin död förestod; tillika lärare i piano vid musikkonservatoriet vt. 1904–vt. 1906; Sveriges officielle representant vid den internationella musikkongressen i London 1911; suppleant i musikkonservatoriets läroverksstyrelse ht. 1911–ht. 1913 samt ledamot därav vt. 1914–ht. 1917; erhöll professors titel 6 dec. 1912. LMA 1890; RVO 1909.

Gift 4 apr. 1888 med Agnes Elin Adolfine Lagerberg, f. 1 . 1853; dotter till kommendörkaptenen Sven Adolf Lagerberg.

A:s första framträdande såsom utövande konstnär ägde rum redan vid elva ä tolv års ålder vid en välgörenhetskonsert i Karlskrona. Före resan till Berlin hade han uppträtt ett flertal gånger offentligt, bl. a. vid en av hovkapellets symfonikonserter 1872, då han tillsammans med detta med stort bifall två gånger i följd utförde Beethovens pianokonsert i G-dur, och under vistelsen i Berlin konserterade han vid åtskilliga tillfällen samt företog en konsertturné tillsammans med violinisten Kotek och violoncellisten Sandow. Efter hemkomsten till Sverige lät han jämväl höra sig såsom pianist, bl. a. tillsammans med hovkapellet, filharmoniska sällskapet i Stockholm och Aulinska kvartetten. Ännu så sent som 1914 och 1916 uppträdde han som solist tillsammans med konsertföreningens orkester i Stockholm och med hovkapellet. En skada i handen, som han ådragit sig under studietiden, hindrade honom emellertid från att uteslutande ägna sig åt det offentliga framträdandet trots de goda förutsättningar, han visat sig äga därför. Av trycket utgav A. en del instruktiva verk samt egna kompositioner, vilka senare röja en anmärkningsvärd kompositörsbegåvning. Det är emellertid såsom musikpedagog, han gjort sin förnämsta insats i svenskt musikliv. Hans stora talang som lärare blev först uppskattad under studievistelsen vid musikhögskolan i Berlin, där hans lärare, K. H. Barth, under sin ledighet för konsertresor anförtrodde sina övriga lärjungar vid högskolan åt den unge svenskens undervisning. Detta förtroende utsträcktes sedermera till professor Barths privata elever, bland vilka då räknades prinsessorna Charlotte av Sachsen-Meiningen och Viktoria av Preussen m. fl. av högsta samhällsställning. Hemkommen till Sverige, började A. arbeta för en musikskola i huvudstaden. Efter åtskilliga svårigheter grundades en sådan 1886, och med okuvlig energi bragte A. det därhän, att denna musikskola länge varit landets förnämsta privata musikläroanstalt. Undervisningsämnena, som till en början endast voro piano och harmonilära med Emil Sjögren såsom lärare i sistnämnda ämne, omfattade vid tiden för A:s död jämväl sång, stråkinstrument, orgel m. m., och skolans verksamhet hade då uppdelats på skilda avdelningar såväl inom som utom huvudstaden (Uppsala, Djursholm, Saltsjöbaden, Enskede m. fl. ställen); institutionen hade 1917 62 lärare och 556 lärjungar. Bland A:s elever må nämnas nuvarande konungaparets tre söner samt Vilhelm Stenhammar, Knut Bäck, John G. Jacobsson, Adolf Wiklund, Astrid Berwald, Manolita d'Anduaga, Kerstin Runbäck m. fl. Vid hans frånfälle gåvo nekrologerna varma uttryck åt vad han såsom lärare och personlighet betytt för de generationer av ungdom, som åtnjutit hans handledning. Enligt samstämmiga vittnesbörd framstod han för sina lärjungar som en faderlig försyn, som med levande individuellt intresse följde deras utveckling, där en sådan blott var möjlig. Hans gärning präglades därav, att hans ovanliga pedagogiska kapacitet förbands med en aldrig slocknande hänförelse. Skolan övertogs efter A:s död av ett bland lärarpersonalen bildat aktiebolag, vilket enligt den avlidnes önskan fortsätter verksamheten efter hans principer. Hans efterlämnade papper skola tillfalla musikaliska akademin. — Då A:s undervisningsanstalt 1911 firade sitt 25-årsjubileum, tillkännagav A., att han och hans maka genom testamente förordnat, att deras landsställe Solhaga i Villåttinge härad (Södermanland) efter båda makarnas död skall inrättas till ett vilohem för musiklärare.