Elias Sehlstedt

Sehlstedt, Elias, f 8 dec (enl faderns dagbok, 9 dec i fdb) 1808 i Härnösand, d 22 juni 1874 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: handlanden Abraham S o Märta Lisa Dahlström. Elev vid Härnösands skola 3 okt 18 o gymn 5 okt 25, inskr vid UU 23 juni 29, informator 32–36, e o kammarskrivare vid Tullkammaren för finska o inrikes varutrafiken, Sthlm, 13 jan 36, tullinspektor vid Sabbatsbergs tull där 40, tulluppsyningsman vid Mem, Tåby, Ög, 19 nov 42, tullinspektor i Hornstulls södra distr, Sthlm, 20 febr 47, i Sandhamn, Djurö, Sth, 7 juli 52–69, poststationsförest där från 66. Skald.

G 28 aug 1843 i Sthlm, Hedv El, m Anna Ulrika Augusta Ekman, f 28 aug 1813 i Karlstad, d 13 aug 1880 i Sthlm, Kat, dtr till majoren Crispin E o Ulrika Margareta Stuart.

S växte upp i ett ganska välbärgat men föga kultiverat köpmanshem i Härnösand, där fadern avled redan 1825. I Uppsala lär han ha haft för avsikt att studera juridik, men ekonomiska bekymmer tvingade honom vid flera tillfällen att avbryta studierna. Ett första avbrott skedde 1830 då han troligen återvände hem till Härnösand; härpå tyder bl a hans teckningar och målningar med Ådalsmotiv från denna tid. I början av 1832 återfanns S i Sthlm där han enligt en uppgift "gått in vid Målare akademien". För att klara sin försörjning måste han ta plats som informator, 1832-34 hos den från C J L Almquists rättegång bekante ryttmästaren J J v Schewen på Siggesta, Värmdö, Sth. Lönen var förutom kost och logi - nog så väsentligt för en medellös student - 50 å 100 rdr om året och statusen låg, "i rangen näst familjens katta". På Värmdö träffade S sin blivande maka, ett äktenskap som slog mycket väl ut och välsignades med två barn - en flicka och en pojke, av vilka sonen dog före fadern.

S beslöt 1836 att ge upp sina studier och gå in vid tullen. Han befordrades till tull-uppsyningsman vid Mems station vid Slätbaken i Östergötland och blev senare tullinspektor vid Hornstull utanför Sthlm, vilket medförde extra utgifter och besvär, som han med galghumoristisk bravur skildrat i dikterna Sång för rörliga tullbevakningen och Tal till rörliga tullbevakningens hästar. 1852 utnämndes han till tullinspektor i det avsides belägna och vintertid isolerade Sandhamn i Sthlms yttre skärgård. I tullverkets årligen avgivna personella berättelser fick han idel goda vitsord. Efter pensioneringen bosatte han sig i det s k Franska värdshuset på Djurgården i Sthlm.

S debuterade som skald 1832. Hans första skaldeförsök var osjälvständiga efterbildningar med reminiscenser från Tegnér, Kellgren, fru Lenngren, F A Dahlgren, Franzén och J O Wallin. Framför allt var det dock norrlandsskalden A A Grafström (bd 17) som inspirerade honom. S:s första mer kända dikt Norrlänningens hemlängtan är en parafras på Grafströms växelsång Norrland från 1818. S utgav före sandhamnstiden diktsamlingarna Norrlands-blommor af - - dt (1832), Knäppar på lyran (1844) och Småplock på vers (1850) - de båda sistnämnda under eget namn. Författarhonoraren var särdeles välbehövliga. S:s finanser var konstant dåliga och 1856 måste han gå i konkurs. Trots hans oförtrutna strävan, omutliga hederskänsla och sparsamma hushållning gick denna katastrof inte att undvika. Inte förrän vid slutet av sitt liv, då SA givit honom ett årligt understöd, blev han kvitt sina penningbekymmer.

En insats, som inte har tillräckligt uppmärksammats, är att det rätteligen var S och inte W v Braun (bd 6) som bröt med det suck- och jämmermaner som dominerade diktningen på 1830-talet. Detta skedde med dikten Den glada sångarn, publicerad i Aftonbladet 1833. Det är i litteraturhistorien vanligen v Braun som uppmärksammas för att ha fört in nya, friska fläktar i litteraturen. Brauns debutsamling kom dock ut först 1837 och hans första bidrag i Aftonbladet publicerades 1834. Det finns därför skäl för åsikten att det var S som slog den första bräschen och "omedvetet, blott genom att följa sin natur" visade vägen ut ur tårmildheten (Möller).

I och med S:s flyttning till Sandhamn böljade ett nytt skede i hans liv, och hans diktning fick i viss mån en annan karaktär än tidigare. Det var nu han framför allt framträdde som naturlivets och årstidernas diktare, och hans sinne för det komiska utvecklades mer och mer till äkta humor. Som skildrare av Sthlms skärgård valde han helst idylliska motiv. Det hör till paradoxerna, att "trevnadens skald" egentligen aldrig trivdes i Sandhamn, åtminstone inte vintertid: 'Jag har älskat berg och dal och sjöar, men i hafvet till att bo på öar - det hör fan och icke mänskor till." Tiden i Sandhamn blev trots detta S:s poetiskt rikaste år, och hans popularitet ökade genom de poetiska kalendrar han gav ut under denna tid: Fiskmåsen (1853), Fyrbåken (1854), Utkiken (1857) och Telegrafen (s å). S:s Samlade sånger och visor, gammalt och nytt, utgavs i fem band 1861-76, och 1893 utkom praktvolymen Sånger och visor. För urval och inledning i den senare utgåvan svarade Carl Snoilsky medan Carl Larsson bidrog med över 500 illustrationer, delvis återgivna i färg.

S:s livsinställning var utpräglat småborgerlig och genomsyrad av godmodig förnöjsamhet. Ett återkommande tema i hans visor är att man skall vara nöjd med litet och inte klaga. Karakteristiskt för S är en benägenhet att förminska och att odla diminutiver. Han talar gärna om "min lilla båt", "min lilla mage", "min lilla korpus" och "lilla supen". Bland adjektiven hör "näpen" och "söt" till hans favorituttryck: "Om jag rådde om dig, lilla söta stuga." Detta är ett typiskt Biedermeier-drag. S:s mest kända dikt torde vara Litet bo jag sätta vill: gård med trädgårdstäppa till. Mycket omtyckt blev också Salig farmor. Den mot S eljest reserverade Henrik Schück (bd 31) kan i sin sv litteraturhistoria inte låta bli att citera "det ypperliga porträttet av Salig farmor". Andra omtyckta och för S typiska dikter är I det gröna, Visa på förstukvisten, Se glad ut, Snösparven, Vackert så!, En fluga i april, En filosof, Gör så gott du kan och rolldikter som Sjömansvisa och Kapten Ruff.

S var ingen stor diktare men en habil och tekniskt skicklig versifikatör, som hade god hand med rim och meter. Hans vers är lättflytande, melodisk och sångbar. En stor mängd av hans dikter har också tonsatts. I flera fall använde sig S av Bellmans melodier. En genre för sig i S:s produktion utgör hans humoristiska reseskildringar på blandad vers och prosa, publicerade bl a i kalendern Svea. Det var under en resa till sin hembygd som han, om utsikten från Sundsvall över sjön åt Alnön, myntade de bevingade orden: Och såg vid såg jag såg, varthelst jag såg (Sång i Ångermanland, Mot norden! Mot norden!, Svea 1873, tr 1872).

S torde vara en av de folkkäraste skalder Sverige haft. "Född 1808 ... dödsåret kan ej uppges alldenstund mannen är odödlig" (Strindberg, Sandhamn i storm). Det var dock först efter sin död som S vann det litterära etablissemangets uppskattning. I 1890-talets kulturklimat framstod han som en föregångare till Fröding och Karlfeldt när det gällde att dikta i folkton (Lönnroth). Hans visor tonsattes på nytt och togs upp på repertoaren av kända trubadurer. Ännu under 1900-talets första hälft var S fortfarande en allmänt känd poet och många kunde citera dikter av honom utantill. Han utövade ett påtagligt inflytande på Birger Sjöbergs diktning med småborgerligt idylliska motiv och fanns även på Evert Taubes äldsta repertoar. Taube hyllade också S på hexameter.

Bilden av S blir ofullständig om man inte beaktar hans insatser som tecknare och målare. Hans produktion på detta område, främst ägnad landskaps- och marinmålning, var ansenlig. Den har i viss mån klandrats för dilettantism och osjälvständighet men rymmer också inslag av "poetisk realism av god klass" (SKL). När Carl Larsson gjorde illustrationerna till S:s Sånger och visor hade han enligt egen utsago ofta S:s egna målningar och teckningar som grund för sina bilder.