Anders A Grafström

1 Grafström, Anders Abraham, f 10 jan 1790 i Sundsvall, d 24 juli 1870 i Umeå. Föräldrar: grosshandlaren Abraham G o Maria Magdalena Lochner. Inskr vid UU 19 juni 09, mag där 15 juni 15, amanuens vid univ:bibl 13 maj 19, docent i fäderneslandets hist 30 juni 20, lektor vid Karlbergs krigsakad 9 okt 21 (tilltr 22), prästv 9 jan 30, eo hovpredikant 14 mars 31, lektor i hist vid Härnösands gymn 20 mars 33, prof:s titel 18 maj 33, kh i Umeå 28 okt 35 (tilltr 1 maj 36), honorärprost 37, teol dr 14 juni 45, kontraktsprost 18 juli 49— 4 dec 67, led av prästeståndet 40—41, 44—45, 47—48, 50—51. — SA:s dubbla stora pris 25, Lundbladska priset 7 dec 33, LSA 39, LMA 41, LLA 42.

G 1) 23 juni 22 i Kumla m Henriette Elisabeth Franzén, f 24 sept 03 i Åbo, d 14 jan 33 på Karlberg (Solna), dtr till biskopen Frans Michael F o Margareta Elisabeth Roos, 2) 28 aug 38 i Härnösand m sin första hustrus halvsyster Helena Sophia Franzén, f 8 sept 13 i Kumla, d 25 okt 91 i Sthlm (Hedv El), dtr till F M F o Sophia Christina Wester.

Anders G:s far var förmögen, men svåra ekonomiska motgångar, bl a till följd av Sundsvalls brand 1803, ställde familjen på bar backe, och endast med hjälp från utomstående kunde G fortsätta sina studier. Hans avsikt var att bli präst, men sedan han fått en mångårig kondition i ett grevligt hus i Västmanland och Sthlm bereddes han tillfälle att fortsätta sina studier till magistergraden. I Uppsala tillhörde G kretsen kring Malla Silfverstolpe och kom i kontakt med de unga romantiska poeterna; till hans promotionskamrater hörde Atterbom och Almquist. Stort bifall väckte G:s panegyriska tal på vers med anledning av Karl XIII:s död 1818, framfört i den studerande ungdomens namn vid universitetets sorgefest.

För en större allmänhet debuterade G som skald i Sthlms-Posten 1817, och de följande åren publicerade han flitigt naturlyriska och känslosamt erotiska poem såväl i denna tidning som i Atterboms Poetisk Kalender. Bland dessa ungdomsdikter märks den romantiskt fosterländska »växelsången» Norrland, en hyllning till hembygden som länge behöll sin plats i läseböcker och antologier. Ett vekt sentimentalt drag och en vag idealism, med tiden alltmer religiöst betonad, var från början utmärkande för G:s lyrik. Härmed kom han tidens publiksmak till mötes; den melodiska versbehandlingen och den lättillgängliga formen bidrog också att göra G till en i vida kretsar läst och uppskattad poet. Några av hans dikter tonsattes (bl a av J E Nordblom) och kom att ingå i 1800-talets populära sångskatt.

Den unge G var otvivelaktigt påverkad av nya skolan men tillägnade sig inte dennas spekulativa estetik och dunkla diktion, även om han i några dikter ger uttryck åt filosofisk meditation; så är fallet i den av samtiden mycket beundrade Platos dröm, byggd på det mytiska uppslaget att kärleken och döden är tvillingsyskon. Längst i elegisk pessimism och romantisk världssmärta gick G i dikten Sången, som föranledde Tegnér att i sin dikt med samma titel protestera mot »denna litania över ack! och o!». En humoristisk-satirisk ådra skymtar i Husbyggnaden, en mot nya skolan riktad skämtdikt på skickligt behandlat, parodiskt »haltande» versmått.

Föga stridbar till sin natur höll sig G annars utanför den litterära striden. Personligen stod han Leopold nära och vann inträde i dennes krets. I Markalls sömnlösa nätter placerades han betecknande nog bland »de teckenförbidande neutrer». Fosforisten Palmblad skrev om honom 1819, att »hans verser innehålla ett jämt lagom av poesi och äro en läcker godbit för mängden, som begärligt suger till sig vispat skum och finner den durabla spisen alltför hårdsmält».

Sedan G under en sommarvandring blivit bekant med familjen Franzén i Kumla och förlovat sig med en av den berömde skaldens vackra döttrar, sökte och fick han lektoratet i historia vid Karlberg. Här blev han mycket uppskattad för sin pedagogiska förmåga och sitt praktiska handlag, bl a i konsten att rita åskådliga fälttågskartor. Vid Karlberg odlades vid denna tid även litterära intressen, och G synes ha fått betydelse som inspiratör för en grupp gryende poettalanger (»kadettskolan»). G hade en inte obetydlig förmåga som tecknare, främst av landskapsmotiv, och även för estetisk teori och konstkritik visade han i yngre år intresse. Det främsta resultatet härav är hans skarpsinniga och om fin uppfattning vittnande studie över några verk av Sergel, en uppsats som fick betydelse för synen på den klassicistiska konsten i Sverige.

1825 vann G en stor yttre framgång som diktare, då han av Sv akademin tilldelades dubbla stora priset för sin Sång vid kronprinsparets förmälning. Dikten är poetiskt föga märklig, ett flyhänt uttryck för tidens troskyldiga rojalism. Prisbelöningen, som enligt Tegnérs uppfattning gjorde akademin till »ett underdånigt spektakel inför publiken», berodde, som Schück visat, huvudsakligen på att G:s svärfar Franzén satt med bland bedömarna. Även G:s senare inval i akademin sammanhängde med vördnaden för Franzén, vars älskvärda personlighet och poetiska läggning man trodde sig igenkänna hos G.

På ett annat fält än lyrikens gjorde G en värdefull insats, då han skrev texten till det av C Forssell utgivna bildverket Ett år i Sverge, ett arbete av bestående folkloristiskt värde, inte minst på grund av de på egna rön och iakttagelser byggda anteckningar om folkliga seder och bruk som G fogat in i den annars från litterära källor kompilerade texten. Bland hans övriga prosaarbeten bör nämnas levnadsteckningen över F M Franzén, skriven som inledning till dennes Skaldestycken. Stilistiskt blek bärs den upp av en äkta beundran för föremålet och har ett visst värde som biografisk källa.

Att G 1833 sökte lektorat i sin gamla skolstad Härnösand hade direkt samband med Franzéns flyttning dit som biskop. Som medlem av domkapitlet blev G sin opraktiske svärfaders högra hand. Han ansågs »nära nog som en andra biskop» och placerades i andra förslagsrummet vid biskopsvalet efter denne. Samhällsnyttiga insatser på ett vidare fält gjorde G som grundläggare av Norrlands tidningar, som han en tid även redigerade, och som energisk initiativtagare till den första reguljära ångbåtstrafiken från Sthlm till Norrland.

Som kyrkoherde i Umeå från 1836 vann G stort anseende som predikant och själasörjare och gjorde även aktningsvärda insatser för fattigvård och folkundervisning. Hans duglighet togs också i anspråk för ett mångårigt riksdagsmannaskap, ehuru hans politiska insatser synes ha varit ringa. I prästeståndet tillhörde han den konservativa falangen.

Sitt poetiska författarskap fortsatte G långt upp i åren. Hans dikter trängde ut till en bred folklig läsekrets, även i form av »visor tryckta i år». Ännu 1920 heter det, att hans mest populära sånger »finns i varenda svensk stuga». Hit hör sentimentalt vemodiga dikter som Norrlänningens hemlängtan, Sommarnatten i Norden samt Harpan och Den fattiga kvinnan, de två sistnämnda »fattigdomsballader», som visar författarens sociala medkänsla och formellt anknyter till en genre- och stiltradition från 1700-talet. Harpan är en något tårmild skildring av de fattiga barnen, som glömmer sin hunger vid tonerna från faderns harpa och somnar in i döden. Dikten skrevs som en vädjan om hjälp till dem som drabbats av hungersnöden i Norrland 1832.

Andra dikter från G:s senare år har en religiöst elegisk stämning eller ger vackra norrländska naturbilder; andra åter har ett starkare reflekterande drag som inte är till fördel för deras poetiska verkningskraft. G:s vidsträckta litterära beläsenhet bar frukt i ett flertal översättningar och bearbetningar av utländsk diktning; främst bör nämnas hans tolkning av Grillparzers sorgespel Sappho.

Om G:s personlighet vittnar Dahlgren på grundval av personlig kännedom: »Han var ej en mäktig, ej en stark ande, men dock en kraftfull, självständig, manlig . ..; han var en god, vänlig, förbindlig man med ett kärleksfullt och ömt sinnelag, men ömt utan svaghet». Som nyckel till G:s andliga utveckling är hans diktning föga givande, därför att den saknar djupare originalitet och i stort sett följer upptrampade stigar. Han var en romantisk epigon, präglad av religiös och fosterländsk idealism utan utpräglad personlig färg. I ungdomen tog han intryck av den då moderna romantiska diktningen, senare av Franzéns. Poetisk begåvning inom det lilla formatet, äkta ehuru inte stor känsla, ett utvecklat sinne för stil och form kan inte frånkännas honom — Tegnér talar med rätta om hans »vackra ehuru något smånätta talang». Nu väl bortglömd som diktare var G för flera generationer poesiläsare en älskad skald, vars dikter och sånger trängde djupare ner i folklagren än de samtida stora diktarnas.