M Gunnar (Frank Heller) Serner

Serner, Martin Gunnar (Frank Heller), f 20 juli 1886 i Lösen, Blek, d 14 okt 1947 i Malmö (kbf i sv förs i Paris). Föräldrar: kyrkoherden Jöns Nilsson S o Sara Elisabet (Lisa) Ulrika Lindman. Mogenhetsex vid H a l i Lund 6 juni 02, inskr vid LU 6 sept 02, FK 31 maj 05, FL 14 sept 09, disp 25 maj 10, FD 31 maj 10, allt vid LU, extralär vid Eslövs samskola ht 08, praktisk lärarutbildn vid H a l i Lund vt–ht 11, vistades på olika orter i Sverige o övriga Europa från 12. Förf.

G 1920 i Paris m Anna Dorthea Kragh, f 17 febr 1888 i Vemb, Ringköpings amt, Danmark, d 29 april 1973 i Slagelse, Danmark, dtr till sognepræst Alfred Bernhard K o Frederikke Kristine Kisbye.

Det akademiska underbarnet Gunnar S hade vid 15 års ålder avlagt mogenhetsexamen i Lund och blev 23 år gammal såväl filosofie licentiat i engelska på avhandlingen Om stil och ordbildning i Swinburne's lyriska och episka diktning som filosofie doktor på dissertationen On the language of Swinburne's lyrics and epics (1910). Tiden i Lund fick en genomgripande betydelse i S:s liv och för hans författarskap, och flera av hans bekanta från studentlivet kom att även senare spela viktiga roller, bland dem den legendariske överliggaren Sam Ask, Bertil Malmberg och Artur Möller. 1911 fortsatte S en i Eslöv inledd yrkesbana som läroverkslärare när han genomgick praktisk lärarutbildning vid Katedralskolan i Lund.

S:s karriär inom det svenska utbildningsväsendet fick ett abrupt slut sedan han under en period försörjt sig som framgångsrik banksvindlare, med kulmen i sept 1912, då han under loppet av någon timme i tre malmöbanker presenterade reverser med förfalskade borgensmanssignaturer. I två av bankerna lyckades bedrägerierna, men i den tredje fattade man misstanke, och S fann för gott att omedelbart lämna fosterlandet via ångbåt till Khvn. Flyktvägen gick naturligt nog vidare till London, i vars millionmyller S tänkte sig att försvinna undan rättvisans tjänare. Denna asfaltdjungel hade redan under studietiden utövat en stark lockelse på honom. Han hade under licentiat- och doktorandarbetet vistats där längre perioder under 1906 och 1909 och var således välorienterad i staden.

Sedan kassan börjat sina tog S i nov 1912 beslutet att lägga ytterligare avstånd mellan sig och fosterlandet genom att fara till Monaco. Där och i Beausoleil, den franska gränsorten till Monaco, bodde S till mitten av 1914. Han avsåg att göra sig ekonomiskt oberoende genom att med sina resterande pengar som insats spränga banken i kasinot. I kollaboration med förre godsägaren, sedermera äventyraren, Karl Petersén gick S till verket och lyckades genom systemspel på några veckor spela bort återstoden av den förmögenhet han tillskansat sig i Malmö. Strandsatt började han skriva kåserier och noveller med Monte Carlo-motiv, som trycktes under pseudonymen Martin Michaël i DN och Figaro i början av 1913.

På bokmarknaden debuterade S 1914 under pseudonymen Frank Heller – namnet på hjälten i berättelsen Studentsynder (1912) av vännen Artur Möller – med I hasardens huvudstad, en samling Monte Carlo-noveller, och novellserien Herr Collins affärer i London, den första krönikan av flera över gentlemannasvindlaren och äventyraren Filip Collin alias professor Pelotard och hans båda kumpaner, engelsmannen Graham och fransmannen Lavertisse. Även S:s första roman, Storhertigens finanser (1915), skrevs under rivierasejouren.

Under hela första världskriget befann sig S i Danmark, rastlöst flackande mellan olika orter, såsom Nykøbing/Falster, Khvn och Marienlyst. Här konsoliderade han sin position som Sveriges ledande underhållningsförfattare med romaner som Yussuf Khans giftermål (1916), Kejsarens gamla kläder (1918) och Inled mig i frestelse (1919). Under köpenhamnstiden lämnade han Albert Bonniers förlag (1915) för det 1913 grundade Dahlberg & co, eftersom Olof Dahlberg gav väsentligen bättre honoreringsvillkor. Bonniers övertog emellertid 1920 Dahlbergs och likviderade firman året därpå. S återgick då till Bonniers, där han stannade resten av sitt liv.

I Khvn umgicks S med en krets av främst svenska och norska författare och konstnärer: Henning Berger, Ulla Bjerne, Iwar Donnér, Adolf Hallman, Artur Möller, Harald Wägner, Sven Elvestad (pseud Stein Riverton), Ronald Fangen, Nils Kjaer och Helge Krog.

Efter att ha reglerat sina skulder i hemlandet fick S genom Henning Bergers förmedling 1919 pass utfärdat av svenska konsulatet i Khvn och kunde åter resa ut i Europa. Våren 1921 for han och hans nyblivna hustru danskan Annie Kragh med Evert Taube på en rundresa på Sicilien, varvid en livslång vänskap inleddes. 1922–23 bodde makarna av ekonomiska skäl i Murnau am Staffelsee, mittemellan München och Innsbruck - den galopperande tyska inflationen gjorde det billigt för utlänningar att vistas där - och de umgicks där bl a regelbundet med Bertil Malmberg med maka och Sven Elvestad. Våren 1923 for paret S till Tunisien, där de bl a besökte oasen Tozeur. Sina intryck från vistelsen omsmälte S till Den tusen och andra natten (1923), en skattsökarroman med trion Collin-Graham-Lavertisse i huvudrollen.

Ett skickligt manövrerande i förhållande till förläggare, redaktörer och agenter i kombination med stora framgångar på bok- och pressmarknaderna gav S en viss ekonomisk rörelsefrihet, som han utnyttjade till att 1924–25 låta bygga villan Casa Collina vid Allinge på Bornholm efter egna ritningar och 1927 köpa Villa St Yves i Menton vid franska Rivieran. I S:s ständiga ambulerande på jakt efter miljöer till skönlitterära verk och material för presspublicering blev de båda husen strukturerande hållpunkter: sommarmånaderna tillbringades vanligtvis på Bornholm, vintern på Rivieran.

En lagändring som kommit 1926 preskriberade S:s brott från 1912 och möjliggjorde för honom att åter besöka Sverige, vilket han första gången utnyttjade 1928. En resa med M/S Gripsholm via Marocko och Madeira till Västindien och Colombia febr–juni 1933 för göteborgska Morgontidningens räkning, på uppdrag av Torgny Segerstedt, avsatte en rad tidningsartiklar (delvis omtr i Irrande vinter: reseskisser 1932–33,1933) men gav atypiskt nog inget skönlitterärt resultat.

Vid andra världskrigets utbrott for paret S från Bornholm till Rom, som de bedömde vara en säkrare uppehållsort. S var där korrespondent för SvD, Vecko-journalen och Radiotjänst. Under en period var makarna internerade i Den eviga staden, men i juni 1943 lyckades de utverka utresetillstånd och begav sig då via Berlin till Sverige, där de stannade till dec 1945. Ett intensivt resande inom rikets gränser resulterade i en rad artiklar för Vecko-journalen (delvis omtr i Lund – språngbrädan till kontinenten, 1986). Perspektivet var utlandssvenskens uppfattning av Sverige som ett exotiskt land, och artiklarna sällade sig tidstypiskt till den s k beredskapslitteraturen. Sommaren och hösten 1946 begav sig paret S med ett av göteborgsrederiet Transoils fartyg till Buenos Aires för att strax efter hemkomsten grundligt beresa Schweiz, vilket resulterade i artiklar i bl a OBS!, radioreportage och den postumt utgivna reseskildringen Resa i Schweiz (1948, först utgiven på danska 1947 som Rejse i Schweiz). I okt 1947 avled S på Malmö allmänna sjukhus.

S:s skönlitterära karriär inleddes inom kasinoberättelsen. Han insöp miljön och stämningen i och kring det monegaskiska kasinot och utnyttjade de sanna eller påhittade historier han hörde i Monte Carlo. S var ingalunda den förste som utnyttjade kasinomiljön inom skönlitteraturen. Pionjären är Fjodor Dostojevski, som i romanen Vid rouletten (1867) använde hasardspelets olika möjligheter, både till att skapa spänning och för dess psykologiska och symboliska valörer.

I Sverige gestaltade Verner von Heidenstam motivet i slutet på första avdelningen i romanen Hans Alienus (1892), som utspelas i kasinot i Monte Carlo. Henning Berger, som var nära vän till S och påverkade honom starkt som författare, använde sig av samma miljö i novellen Mons. 'H.', spelare (1909). Det råder dock ingen tvekan om att S var den som i Sverige åstadkom de framgångsrikaste exemplen på kasinolitteratur. Redan hans första kåseri, skrivet i januari 1913, hette I Monte Carlo. Där för han in läsaren i kasinots brokiga värld, från sal till sal, och kommenterar alla berömdheter han ser. Ofta handlar hans berättelser om svenskar som – precis som S själv – kommit till Monaco för att pröva lyckan. Herrarna Eklundh och Östberg: två Monte Carlo-upplevelser (1915) är ett typiskt exempel. Herr Eklundh faller offer för en standardfigur hos S: systemspelaren som behöver en kapitalist som sponsor. Tysken Arnold ruinerar den rike Eklundh med sitt "ofelbara" system, precis som äventyraren Karl Petersén med sitt system under senhösten 1912 ruinerade S. Eklundhs motpol i novellen är herr Östberg från Sthlm, som Ödet förunnar lyckan att efter att ha satsat sin sista louisdor spränga banken.

S:s huvudsakliga genre kom dock att bli en blandform av kriminal- och äventyrsberättelsen. Genom skapandet av sitt alter ego Filip Collin mutade S in ett revir som knappast tidigare exploaterats i Sverige: gentlemannabrottslingen. De av honom själv nämnda internationella förebilderna är engelsmannen Ernest William Hornungs AJ Raffles och fransmannen Maurice Leblancs Arséne Lupin. Från att i Herr Collins affärer i London (1914) ha varit en svindlare blir Collin gradvis allt mindre kriminell och uppträder så småningom som rättvisans sändebud. En sådan övergång finns redan i det tredje opuset om honom, Herr Collins sällsamma äventyr (1916), och är i det närmaste fullbordad i Kejsarens gamla kläder (1918). Det är tänkbart att kritiken i pressen mot konceptet med en brottsling som hjälte kan ha påverkat denna utveckling, vilken för övrigt återfinns även hos Arséne Lupin.

Det verkar som om S under 1910-talet arbetat på att skapa en tilltalande pojkdetektiv, sannolikt inspirerad av Mark Twains Huckleberry Finn och Tom Sawyer. En början gjordes med den kvicktänkte och skarpögde Georges Vautel i Och ulvar skola ligga bland fåren (1914) och Giulio Balbis försvinnande (1915). Tydligen var S dock inte nöjd med sin skapelse, eftersom han året därpå började skissera en novellserie om en annan ung detektiv, Unge Karl-Bertil von Birck (1917), S:s kärleksförklaring till barn- och ungdomens somrar hos morföräldrarna i norra Småland. Framgången uteblev emellertid och denne hjälte återuppväcktes ej. I stället skapade S ett nytt alter ego i antihjälten och sensationsförfattaren Rikard Hegel, som gjorde entré i Kejsarens gamla kläder och återkom i tre romaner. På 1920-talet utvecklade han också en ny detektiv, med det symboliskt klingande namnet d:r Joseph Zimmertür. Denne är en ständigt ordvitsande psykoanalytiker med praktik i Amsterdam, som löser kriminalfall med hjälp av Freuds teorier. Internationellt kunde man vid denna tid notera ett ökande intresse för psykiatri och psykoanalys inom spänningsfiktionen. Tidigaste exemplet torde vara novellsamlingen The achievements of Luther Trant (1910) av amerikanerna William MacHarg och Edwin Balmer, där titelgestalten lanseras som psykolog/detektiv och beskrives som en devot lärjunge till Freud och Jung. D:r Zimmertür dök upp första gången 1926, bl a i novellsamlingen D:r Z., och återkom i ytterligare fyra titlar på bokmarknaden innan han 1932 försvann efter novellen Mannen, som skrev oförrätter i sten (omtr i Den mystiske Mr Chayder, 1990).

En efterträdare till D:r Zimmertür blev trollkarlen John Tjäder från Malmö alias Mr Chayder (1990), framgångsrik illusionist och detektiv vid Rivieran, som spelar huvudrollen i ett tiotal noveller, varav de flesta omtryckts i Den mystiske Mr Chayder. Recensenternas och läsarnas skepsis inför S:s förnyelseförsök tvingade honom emellertid att gång på gång söka sig tillbaka till Filip Collin; först 1936 kom finalen i krönikan om honom, Storhertigens efterlämnade finanser.

I slutet av 1930-talet försökte sig S åter på att lansera nya problemlösare. Denna gång var det en nordisk treklöver bestående av den danske bankdirektören Otto Trepka, den norske diktaren Kristian Ebb och den svenske docenten Arvid Lutjens. Dessa herrar samarbetar i S:s två pusseldeckarromaner Tre mördare inträda (1939) och Atlantis' undergång (1941). Med sina traditionellare och allvarligare intriger är dessa verk egentligen atypiska för S. Med Tre mördare inträda hade han dock sent omsider infört pusseldeckargenren i Sverige.

S är framför allt känd som en humoristisk författare. Ett centralt grepp är därvidlag parodin. Med en för populärlitteraturen typisk förkärlek för aktuellt stoff parodierar han sålunda fenomen som första världskrigets gulascheri och spiritism (Andarna och Furustolpe, 1920) eller psykiatri och efterkrigspolitik (Du dåre, i denna natt - 1922).

S:s dragning åt det bisarra och storhetsvansinniga – en tydlig influens från de dekadenta författare han med sådan förkärlek läst i sin ungdom – ger utslag i stort såväl som smått: stilen, intrigerna och persongalleriet. Ett tydligt intresse för psykopater som litterärt motiv återspeglas i flera av hans verk, exempelvis Kejsarens gamla kläder, Du dåre, i denna natt – och Herr Collin kontra Napoleon (1924).

S kom att skriva 56 böcker, förutom pressmaterial, som utgivits i urval i fem postuma samlingar. Hans produktion omfattade förutom kriminalfiktion även science fiction (exempelvis den av nobelpristagaren Ernest Rutherfords första atomsprängningar inspirerade novellen Den yttersta dagen, i Vintergatan, 1922), lyrik (den inflytelserika volymen Ballader till bröderna, 1926), flera samlingar reseskildringar (Eskapader, 1929, Ar och bankilometer, 1934) och en omfattande journalistisk korpus, framför allt i SvD, Morgontidningen och Vecko-journalen, dit väl också S:s översikt över Italien under fascismen, Gladiatorernas uttågsmarsch: anteckningar från Italien 1939-43 (1943), närmast får räknas. Under 1930- och 1940-talen kom S att genom sina stående rapporter i Vecko-journalen påverka läsekretsens syn på Europa; han kan betecknas som den bildade borgerlighetens öga utåt.

S:s författarskap motsäger energiskt den felaktiga men gängse föreställningen att populärlitteratur naturlagsenligt skulle vara motiviskt epigonisk och formmässigt slätstruken. I flera av sina verk från åren omkring 1920 genomförde S formexperiment som låg i den dåtida prosakonstens förfront: hit hör den för läsaren desorienterande pastischen Sung Chings memorial i Kejsarens gamla kläder, som senare visar sig vara hela berättelsens förhistoria, och den konsekventa berättartekniska dubbleringen/ speglingstekniken i Herr Collin är ruinerad (1921). Stilistiskt anses S ha påverkat bl a Frans G Bengtsson, Johannes Edfelt, Karl Ragnar Gierow, Hjalmar Gullberg och Fritiof Nilsson Piraten.

Under 1920-talet orienterade sig S alltmer mot kända myter vid struktureringen av sina berättelser. Exempel på detta är ökenromanen Den tusen och andra natten (1923) och den gastronomiska kriminalromanen Odysseus eller De sju menyerna (1925), där mytorienteringen i båda fallen redan i titlarna signaleras inför läsaren. Från 1920-talet påverkade S:s historiska studier alltmer innehållet i hans verk. Särskilt tydliga spår avsatte hans Napoleon-intresse - tidigast manifesterat i de tre bidrag i Aftonbladet 1919 som i bearbetad form återkom 1932 som Monsieur Collet, kejserlig äventyrare - exempelvis i romanerna Herr Collin kontra Napoleon (1924), Tre mördare inträda (1939) och Europas mest hatade man (1945).

S blev en framgångsrik reseskildrare; han serverade fakta kryddade med fiktion i en kåserande och roande art. Ibland utgavs dessa pressalster i bokform, exempelvis Diagonal genom Europa: reseintryck 1934–1937 (1937), som helt består av bidrag till Vecko-journalen. Redan hans första kåseri från 1913 var en reseskildring, liksom de flesta av hans bidrag till Oscar Rydqvists (bd 31) tidskrift Fasetten 1918 (delvis omtr i bokform i Förbannelse över de otrogna! 1919). Med undantag för Resa i Schweiz odlade S huvudsakligen den fiktionaliserade reseskildringen. Han skrev även skönlitterära resehandledningar, främst Frank Hellers lilla Ariadnetråd för resande eller Försök att i Europas labyrinter vägleda den svenska turisten Svensson (Bonniers veckotidning 1926; i bokform som Frank Hellers resehandbok, 1927).

Under andra världskriget synes S i sin belletristik delvis ha sökt avskärma sig från den bistra och kaotiska verkligheten genom att skriva pusseldeckare som Tre mördare inträda och Atlantis' undergång (1941). I detektivberättelsen av denna typ härskar ordning, rationalitet och rättvisa -alla frågor får på slutet sina logiska svar -vilket kan ha verkat tilltalande i en tid av oordning, irrationalitet och orättvisa. Under kriget skrev S även ett par historiska äventyrsromaner med titlar som var tydligt präglade av det internationella krisläget: Kriget som aldrig tog slut (1942, om 30-åriga kriget) och Europas mest hatade man (om furst Clemens v Metternich).

Mot slutet av sin karriär blev S antologiredaktör: han svarade för sammanställningen av All världens detektivhistorier (1945) och All världens sällsamma berättelser (1947), med utförliga förord, förutom inledningar till varje enskilt bidrag.

S förenade den lundensiska studentikosa spex- och konversationstraditionen med sin klassiska bildning och djupa beläsenhet i 1800-talets och det begynnade 1900-talets dekadens- och underhållningslitteratur till en högst personlig berättarstil och intrigteknik, ofta med en markant dragning åt det absurda och barocka. Han var starkt påverkad av författare som Algernon Charles Swinburne, Anatole France, Rudyard Kipling och Hjalmar Söderberg. I romaner som Storhertigens finanser (1915), Kejsarens gamla kläder och Den tusen och andra natten når S en stilistisk briljans, tematisk komplikationsnivå och förfining av spännings- och mysteriekonstruktionen som knappast torde ha överträffats av någon annan svensk underhållningsförfattare.

S:s arbetsmetod utmärkte sig för en bland författare av populärlitteratur typisk noggrannhet när det gällde lokalkännedom. Exempelvis resulterade hans vistelser i Ungern och Grekland i romanen Den stora filmen om Attila (1934). Arbetet på en planerad roman, Herr Collin blir en solmyt, inhiberades eftersom en nödvändig resa till Abessinien och Aden vintern 1931-32 för att insupa miljö och atmosfär till projektet inte kunde finansieras.

S:s position på bok- och pressmarknaderna i Sverige och utomlands var stark. Från 1915 översattes han till tyska (presspublicering; på tyska bokmarknaden 1916), och det tyska språkområdet kom att bli hans mest betydelsefulla marknad (över 60 upplagor), dels på grund av dess storlek, dels för att den utgjorde inkörsporten till Östeuropa; alla östeuropeiska översättningar av S:s verk gjordes från de tyska tolkningarna. S översattes till 15 språk och var förutom på den tyska bokmarknaden påfallande framgångsrik på de finska och tjeckiska.

S:s texter tycks ha tilltalat vida publikskikt. I en omröstning bland skolelever i Sthlm vann han. Gustav V hade en stor samling med Frank Heller-verk och uppgav i en intervju att Heller var den författare som roade honom mest och som han oftast läste (NDA 15 juni 1938). Mäktiga opinionsbildare som John Landquist, Artur Möller, Ivan Pauli, Fredrik Vetterlund och - till en början - Fredrik Böök skrev uppskattande recensioner av hans verk. Bland motståndarna återfanns Erik Hedén och Waldemar Swahn, och för S – som innerst kände sig illa till mods för att han uppgivit den akademiska banan för kriminal- och äventyrsförfattarens – vägde de avvisande rösterna tyngst, trots deras numerära underlägsenhet.

Förmodligen var det för att höja sig över kritik för "brödskriveri" och "underhållningsförfattarskap" som S späckade sina texter med stilimitationer, dolda citat ur historia och litteratur, lärda anspelningar och aktuellt stoff ur kulturliv och politik. Hans skurkar och äventyrare får brottas med etiska, filosofiska och moraliska frågor, så i t ex Inled mig i frestelse.

S:s verk visade en stark attraktionskraft även i otryckta medier. Romanen Storhertigens finanser dramatiserades vid tre tillfällen för scenbruk. S och Algot Sandberg bearbetade den till en "romantisk äventyrsfars i 5 akter" för Oscarsteatern i Sthlm 1915-16 (uppförd i april 1916). I maj 1928 gavs verket som operett i Wien. Jules Sylvain (pseud för Stig Hansson; bd 18) föreslog 1930 att han och S skulle göra en annan operettbearbetning av romanen, men när Adolf Anderberg och John Westin 1931 till S översände sin färdiga dramatisering inhiberades Sylvains och S:s projekt. Anderbergs och Westins "äventyrskomedi" uppfördes på Malmö teater i sept 1933.

För Mauritz Stiller färdigställdes 1916 ett filmmanuskript, Filip Collin, som dock ej resulterade i något filmverk. Det blev i stället Tyskland som först exploaterade S:s litterära verk för filmbruk. 1923 producerades Storhertigens finanser i regi av Friedrich Wilhelm Murnau som Die Finanzen des Grossherzogs och Kejsarens gamla kläder samma år i regi av Josef Berger som Des Kaisers alte Kleider. Två år senare var det dags för Johannes Guter att regissera filmversionen av Herr Collins affärer i London, kallad Herrn Filip Collins Abenteuer. Under 1933 kom de två första ljudfilmerna baserade på S:s arbeten, en tysk nyinspelning av Die Finanzen des Grossherzogs i Gustaf Grundgens' regi och en svensk, Inled mig i frestelse (grundad på romanen med samma namn från 1919) i regi av Gösta Rodin. Herr Collins äventyr, i regi av Anders Henriksson, som också gestaltade titelfiguren, 1943, var ett konglomerat av texter: Herr Collins affärer i London, novellen Herr Collins besök i Hades (1916) och romanen Herr Collins affärer med hemlandet (1932).

I radio var S en flitig medarbetare: Han dramatiserade flera verk för mediet (bl a Hur Försynen luggade Adamsson, 1927, orig 1913; Detektivförfattaren Lebruns mästerkupp samma år, orig 1924) och deltog med uppläsningar av dem (exempelvis Eskapader 1931, orig 1929). Kriminalkomedien Olyckshotellet skrev han på beställning av radioteaterchefen Hjalmar Gullberg (bd 17) 1936; den regisserades av Alf Sjöberg. I bearbetning och regi av radioteaterchefen Carl Anders Dymling sändes Storhertigens finanser som radiodrama 1931; romanversionen lästes av Georg Funkquist som sommarföljetong 1943. S medverkade även som radiokorrespondent med egna reportage (rapporter från Italien 1940 och Schweiz 1946, samtliga för Dagens Eko). -1 TV har Jan Molanders fyratimmarsserie Frank Heller berättar sänts inte mindre än tre gånger (1966, 1968 och 1973). Serien innehåller dramatiserade partier ur flera av S:s romaner.

Mot bakgrund av dessa massiva framgångar synes S:s påstådda uttalande om sig själv till Evert Taube att han "icke är konstnär, endast språkkunnig" såsom blygsamt i överkant.

De två styrande krafterna bakom S:s politiska ställningstaganden var antikommunism och pacifism. Fylld av bolsjevikskräck och skepsis mot rysk politik propagerade han sedan första världskriget för fred, så i t ex En franc-coupeur (Söndags-Nisse 11 april 1915) och Ormstunga Gebruders saga (Figaro 22 maj 1915, omtr i I Monte Carlo, 1985). I det större formatet gestaltade han samma idéer bl a i Herr Collin är ruinerad (1921) och Gladiatorernas uttågsmarsch: anteckningar från Italien 1939-43.

Mytbildningen kring S, givetvis delvis koncipierad av honom själv i reklamsyfte och som apologi, började tidigt. Hans grova bankbedrägerier och dramatiska flykt från fosterlandet blev en livskraftig utgångspunkt. I Albert Bonniers julkatalog 1914 följde man S:s anvisning från nov samma år att trycka ett "stort, måleriskt frågetecken" i bildrutan i stället för ett fotografi. I intervjuer och enkäter lade han ut rökridåer. S:s substantiellaste bidrag i detta sammanhang är den självbiografiska romanen På detta tidens smala näs: funderingar över ett liv (1940), där gränsen mellan dikt och verklighet i enlighet med genretraditionen upphävts, vilket skapat en betydande förvirring kring S:s liv och verk. Självklart var lika mycket av mytbildningen framsprunget ur den process, där hans öden och äventyr berättades och återberättades av andra, och där S slutligen sammansmälte med sin pikareskhjälte Filip Collin.

Både i sitt författarskap och som person var S utpräglat nostalgisk. Han var alltid "nödsakad att blicka tillbaka över sin axel med ömhet och vemod" (Malmberg). Ett av flera personer i S:s närmaste omgivning omvittnat konstitutivt drag hos honom synes ha varit ruelse över ungdomens brott. Omvärlden tycks snabbt ha valt att stryka ett förlåtelsens streck över dem - de hade ju resulterat i ett av Sveriges framgångrikaste författarskap. Sig själv tycks S dock aldrig ha förlåtit. Därmed torde sammanhänga den skygghet som gör det svårt att trots ett överväldigande material verkligen komma honom in på livet.