Bertil F H Malmberg

Malmberg, Bertil Frans Harald, f 13 aug 1889 i Härnösand, d 11 febr 1958 i Lidingö. Föräldrar: lektorn Alexander Teodor M o Johanna (Hanna) Amalia Roman. Mogenhetsex vid h latinlärov på Norrmalm i Sthlm 13 maj 07, inskr vid UU ht 07–vt 08, vid univ i Berlin 09, vid LU 10 dec 09–vt 10. Förf. – SA:s stora pris 35, LSA 53.

G 1) 17 jan 1918 i München m Gabriele (Gabie) Josephine Marie Bürger, f 19 juni 1881 i Paris, d 16 dec 1930 i München (enl db för Maria, Sthlm), dtr till köpmannen Louis B o Marie Amon; 2) 18 mars 1937 (–1941) i Sthlm, Bromma, m Greta Elvira Fredrika Hellströmer, f 22 april 1898 i Karlskrona, d 14 febr 1962 i Gbg, Vasa, dtr till grosshandl Adolf Ferdinand H o Rosalia (Rosa) Eleonora Peterzén samt förut g de Brun; 3) 11 okt 1941(–1946) i Sthlm, Joh, m FM Tyra Görel Hanna Törngren, f 26 aug 1914 i Odeborg, Älvsb, dtr till kamrer Lars Rudolf Mathias T o Tyra Ingegärd Matilda Andersson; 4) 10 jan 1947 i Sthlm, Osc, m Carin Maria Svedberg, f 10 aug 1922 i Filipstad, dtr till forstmästaren Nils Peter S o Maria Axelina Olofson.

Bertil M:s farfar var sågverksdisponent och riksdagsman och hans far Teodor M (1851–1934) var romanist och pedagog. Vid tiden för M:s födelse tjänstgjorde han som lektor i franska i Härnösand. M växte upp i detta lektorshem och fick tidigt en beläsenhet långt utanför skolans. I kapitlet Arabesker kring en blå bok (Ett stycke väg, 1950) ger M prov på sin lyriska produktion före 10-årsåldern. Den stora förebilden var Zacharias Topelius, men även inslag av 1700-talsepigram och Tegnér skymtar bakom dessa formellt drivna dikter. Somrarna tillbringades på farmoderns herrgård Wäija (Väja vid Kramfors), dit M senare skulle återvända i sina barndomsminnen.

1903 blev fadern lektor vid Högre lärarinneseminariet, och familjen flyttade till Sthlm, där M började i klass 6:1 i Norra latin. Snart kom han att aktivt medverka i gymnasieföreningen Concordia, bl a med en chockerande parentation vid Oscar Levertins död. M:s beläsenhet och prov på hans lyriska produktion dokumenteras i hans brev till Theodor Sylwan (Skolpojksbrev utg 1975). 90-talisterna, främst Levertin, Heidenstam och Hallström, åberopas flitigt, men även yngre samtida poeter som Ekelund, Österling och Ossiannilsson har satt starka spår i de medsända dikterna. En markant franskorientering kan också noteras.

Efter mogenhetsexamen 1907 vistades M en termin i Uppsala men återvände 1908 till Sthlm, för att sedan tillbringa sommaren i Berlin. Denna vår debuterade han med Bränder, en tunn liten diktsamling i frakturstil. Baudelaire, Levertin och framför allt Pasiphaës skald, Sven Lidman, skymtar bakom dess konstfullt rimmade strofer, där lidelse, lidande och död besjungs på ett uppseendeväckande, mer narcissistiskt än blodfullt sätt. Hösten 1909 studerade M i Lund, där han tenterade för ett betyg i tyska. Hans orientering från fransk till tysk kultursfär befästes under den andra Berlin-vistelsen, 1910–11, där han mötte Vilhelm Ekelund och bl a fördjupade sina Nietzsche-studier. Återkommen till Sverige utgav han samlingen Uppgörelse och löfte (1911), där den glansfullt retoriska formen noterades av vissa kritiker, bl a av den mot allt nytt ständigt negative Carl David af Wirsén. Sporrad av framgången utgav M Dåd och dröm (1912), vars ideella, traditionsbevarande patriotism politiskt placerade honom i det konservativa och försvarsvänliga lägret.

Bakom M:s ställningstagande låg dock snarare estetiska än politiska tankar. Romantikens idéer om konstnären som den utvalde, höjd över det materiella, vidareutvecklades genom hans studier av Schiller, vilka resulterade i översättningsvolymen Schillers estetisk-filosofiska diktning (1915), i vars inledning M preciserar sin hållning till dikten som ett ideal kontrasterande mot verkligheten. Samlingen Atlantis (1916) illustrerar denna dualism, och poeten lämnar världskrigets verklighet för drömda skönhetsvärldar. En nyklassicistisk antikuppfattning tolkas här på en melodiös vers, fjärran från den tomma vältaligheten. Ett sista återfall i detta maner var tidsdikterna i En blödande jord (1917), av M själv betecknad som ett "lågvattensmärke" i hans produktion.

I mars 1917 reste M till München för en mer än 10-årig period, avbruten endast av sporadiska sverigebesök. Den yttre anledningen var hans giftermål med den 35-åriga dansösen Gabie Bürger. Den djupa förtrogenhet med tyskt kulturliv som M under denna period tillägnade sig kan belysas med diktarnamn som Hölderlin, George, Rilke, Thomas Mann, Ricarda Huch och Ernst Toller samt tänkare som Freud, A Schuler, Klages och Spengler – alla av stor betydelse för hans produktion långt in på 1930-talet. Politiskt upplevde han det tyska nederlaget och Ver- saillesfreden som en nationell katastrof för Tyskland, och i revanschtankens ljus såg han, som så många, nationalsocialismen som ett hopp. Belysande var förskjutningen av M:s syn på Hitler – från en starkt positiv värdering av honom som en "eldslåga" stigen ur folkdjupen (1923) till en "demonkorpral" mot slutet av 1930-talet.

För M personligen var denna tid på kort sikt nedbrytande, med dipsomana excesser och sjukhusvistelser. I Morgon i München (publ 1948, senare även i Ett stycke väg), inledningskapitlet till en ofullbordad självbiografisk roman från tysklandsåren, har M öppet deklarerat sitt alkoholberoende denna tid. En reträttplats erbjöd barndomsminnena från Wäija, samlade i Åke och hans värld (1924), där han på ett märkligt sätt sänkt sitt språk ner till en naiv, stundom stiliserad, nivå, som gör boken ganska ensamstående bland sv barndomsskildringar. Den första diktsamling som M utgav under denna period är Orfika, 1923, men i stort sett färdigskriven tre år tidigare. Här möter en personligare bekännelse än tidigare, framställd i en oklanderligt melodiös språkdräkt, särskilt i sångerna till Egeria – den spröda men starka hustrun Gabie. Den högstämda schillerska dualismen från Atlantis finns delvis kvar, men på ett svävande, vacklande sätt. I Slöjan (1927) sker en reduktion; det storslaget melodiösa har ersatts av det knappa, fragmentariska. Här, och i den följande samlingen Vinden (1929), är M:s ungdomsdiktning definitivt slut, och ett annat, sökande skede tar vid.

1928 återkom, eller snarare återhämtades, M med föräldrarnas hjälp till Sthlm. Rekonvalescensen på Konradsbergs hospital gav bakgrund till en av hans märkligaste dikter, Dårarna (ingår i Vinden), där han för alltid tar avstånd från den platonskt-schillerska idévärld som så starkt dominerat hans tänkande tidigare. Som en litterär outsider kände M främlingskapet växa, när hans kaotiska och undergångsmärkta diktning konfronterades med nya optimistiska och framtidstroende toner hos exempelvis Fem ungas diktare. Samlingen Illusionernas träd (1932) bekräftade hans predikament som otidsenlig. Här finns också i dikten Vinterpark upptakten till nästa samling, Dikter vid gränsen (1935), som återigen skulle föra in M i offentlighetens rampljus. Den personliga undergångstematiken har här breddats att gälla hela den västerländska kulturens situation. På tungt framskridande fyrradiga strofer, sinnrikt rimmade och uppbyggda av femfotade jamber, tolkar han här budskap från Schuler och Spengler om ett skede som långsamt skrider mot sin undergång. Parallellt sysslade M med översättningen av Thomas Manns Josef-serie, vilket i hög grad berikade hans mytfantasi. Dikterna är mättade av samtidsanspelningar – M samlade tecken från idrottens och filmens hjältedyrkan, från psykoanalysens blottläggande av själens innersta hemligheter samt, tydligast, från nazismens teatraliska kulissvärld av dold brutalitet. Han profeterar om ett andra världskrig och antyder drömmen om ett nytt lyckorike, där kontakten med de primitiva och hemliga livskällorna åter skall befrukta mänskligheten. Framgången med denna mörka domedagspredikan lät inte vänta på sig; kritikernas lovord kulminerade med utdelandet av SA:s stora pris.

M:s nästa samling, Sångerna om samvetet och ödet (1938), betecknade ett mellanspel i hans poetiska utveckling. Genom vännen Sven Stolpes förmedling kom han i kontakt med Oxford-rörelsen. Samlingen handlar om en omvändelse men också om förbehåll, reträttmöjligheter. M:s versifikatoriska och retoriska begåvning ledde honom åter, som 1912, till en för honom ohållbar ytterlighet. Reträtten tecknas i Flöjter ur ödsligheten (1941), där han proklamerar diktarens suveräna självständighet. Paradoxalt nog finns här också kärleksdikter av alldeles ny öppenhet och mjukhet. Någon total ödslighet dominerar därför inte, snarast en ny omprövning av jagets möjligheter. M framträdde också som dramatiker, främst med skådespelet Excellensen (skrivet 1938, utg o uppfört 1942), som tar upp en religiös offerproblematik i ockupationsmiljö med tydligt antinazistisk hållning.

Diktsamlingen Under månens fallande båge (1947) bildar en övergång till M:s sista lyriska fas, ålderdomslyriken, där han kom att närma sig den rådande 40-talsmodernismen. Den fria versen ökar kraftigt i Men bortom marterpålarna (1948) för att helt dominera i Med cyklopöga (1950). I de två sista samlingarna Lek med belysningar (1953) och Klaviatur (1955) uppgår de rimmade dikterna till c:a 1/4. M själv ställer i sina memoarer (Ett författarliv, 1952) denna utveckling i samband med ett slaganfall aug 1947. Det finns dock tidigare ansatser i M:s lyrik som nu kommer till uttryck liksom litterära förebilder som Hölderlin, Eliot och fransk surrealism samt sv diktare som Ekelöf, Enckell, Lindegren, Vennberg och Thoursie (Algulin 1969). Själv formulerade M uttrycket "hallucinationsrealism" som en huvudprincip för denna diktning, där fragment och glimtar av identifikationer skymtar och där drömmaterial spelar en viktig roll. Det är snarast fråga om en subjektiv inventering av hjärnans infall, där också det obetydliga, obscena eller satiriskt komiska redovisas i starkt komprimerad lyrisk form. Som en sammanfattning bryter identitetsfrågan fram i M:s sist publicerade dikt, slutraderna i Klaviatur (1955): "Vem lånade mitt namn?/Vem iklädde sig min skugga?/Vem ropade 'jag' genom min mun?".

Parallellt med sitt diktande var M genom hela sitt författarliv verksam som recensent, kulturskribent och essayist. Han samlade det viktigaste av detta i essayböckerna Tyska intryck 1936 (1936), Värderingar (1937), Utan resolution (1949) och Förklädda memoarer (1956). Hans egentliga memoarer föreligger i Ett stycke väg (1950) och Ett författarliv (1952), båda rymmande starkt subjektiva minnesbilder med medvetna lakuner. En minnesteckning i SA, Lyrikern Edvard Bäckström (1955), är unik i sin genre. På ett inlevelsefullt sätt tolkar M här en bortglömd poets levnadsöde och analyserar några av hans få ännu levande dikter, främst Elegier från 1877, nyanserat, med en valfrändskap och känsla för dunkla undertoner som står diktaren M mycket nära.

M:s lyriska produktion återspeglar ett halvsekels utveckling från sekelskiftesesteticism till modernismens kompressiva hallucinationsnedslag. Det gemensamma för denna rika lyriska skapelse är den språkliga hängivelsen men också en ambivalent hållning till ständigt närliggande, kaotiska krafter. Sin slutliga mognad nådde denna poesi först i de sista fyra samlingarna, där orden bröt fram direkt utan formtvång. De demoniska makternas spel är det som framför allt bär upp M:s inspirerade lyrik tvärs genom den långa diktargärningen. Få svenska poeter kan sägas ha varit så helt försvurna sin dikt som han.