Alexander Seton

Seton, Alexander, f 10 dec 1768 i Linlithgow, Skottland, d 1 okt 1828 i Sthlm, Klara. Föräldrar: jur dr Alexander Baron (naturaliserad Seton) o Elizabeth Angus. Vistades i England 94–25, sv fornforskare från 25. – KorrespLVHAA 27. – Ogift.

S tillhörde den skotska adelsfamiljen Baron. Hans far adopterades 1785 av sin barnlöse morbroder Georg Seton, handlande i Sthlm, och flyttade till Sverige där han s å blev naturaliserad adelsman under dennes namn. Fadern övertog också sin morbroders sv verksamhet och egendomar, bl a det av denne 1785 förvärvade Ekolsund i Husby-Sjutolft, Upps. Han hade flera söner, av vilka dock bara S och äldre brodern MD Patrick-Baron Seton överlevde ungdomsåren. S utbildades för att ta över familjeföretaget men hade inte någon större håg för detta utan var mer intresserad av forntiden, runor och antikviteter.

Det tycks snart ha uppstått en konflikt mellan bröderna, möjligen över familjeförmögenheten. Enligt den äldre brodern, som i samband med den senare rättegången bröderna emellan skrivit ned vad han ansåg vara S:s sjukdomshistoria, fick S nervfeber och flyttades 1794 över till England "för luftombyte". Han vistades tidvis på sinnessjukhus men reste annars runt i England för att studera runinskrifter. Han skrev också dikter.

S blev kvar i England till 1825 och kom efter ett besök i Khvn, där han träffade C J Thomsen och andra fornforskare, till Sthlm i juni. Under sommaren gästade han brodern på Ekolsund. Han vandrade då runt i trakten och studerade runstenar och gravhögar. Under hösten lämnade han Ekolsund "utan avsked" och flyttade till Sthlm. Följande vår inledde han en rättegång mot brodern om arvet efter fadern. Denna avslutades först långt efter S:s död och vanns av brodern.

I Sthlm kom S i nära kontakt med riksantikvarien J G Liljegren (bd 23), med vilken han under de följande åren hade en omfattande skriftväxling. Redan hösten 1825 undersökte S ett par gravhögar på Björkö, det vikingatida Birka. Fynden överlämnades till VHAA följande vår, samtidigt som han dels planerade nya utgrävningar på ön, dels deltog i och delvis finansierade utgivningen av Diplomatarium Svecanum (DS). Parallellt härmed gjorde han också utgrävningar på Munsö intill Birka, i Litslena i västra Uppland och vid Värpeby i Kolbäck, Vm.

Fynden levererades i omgångar till VHAA men orsakade inte sällan stor uppståndelse. Liljegren kritiserade S hårt och det anses att 1828 års förordning om fornminnen föranleddes av S:s undersökningar. Han tycks emellertid ha rättat sig efter kritiken och erhöll fortsatt tillstånd att gräva. 1827 utsågs han till och med till korresponderande ledamot av VHAA.

1828 inköpte S ett mindre hemman ytterst i Trögden, vid Brandholmssund i Torsvi, Upps, vilket ställe han började rusta upp. Men hans tid där blev kort; han ådrog sig "frossa" och avled redan under hösten s å.

I sitt testamente avsatte S stora belopp till DS och till utgivande av handlingar rörande den sv historien samt till byggande av en bro över Norrström i Sthlm, ungefär där Vasabron senare byggdes. Ett problem fanns dock, rättstvisten med brodern om farsarvet. Eftersom denna tvist slutligen vanns av brodern kunde inte testamentslöftena infrias.

På Björkö grävde S ut sammanlagt 13 gravhögar. Några av dem innehöll värdefulla fynd för den fortsatta forskningen, men utgrävningsmetodiken var som vanligt vid denna tid enkel: ett schakt in i mittpartiet och tillvaratagande av de föremål man kunde se. Genom att en militär arkitekt J W Gerss 1826 deltog i arbetet tillkom ett par kartbilder, som visar var S hade gjort sina utgrävningar, spridda över olika gravfält. I detta material finns också en intressant notis om var den enda runsten som kan räknas vara gjord under Birka-tiden, med texten "Dotter lät göra stenen efter Jute", hade påträffats. S fann den i en torpgrund och lät hugga loss själva inskriften, som nu förvaras i Historiska museet. Men han anger att den ursprungligen har stått vid Borgs östra sida, ut mot åkern i dalgången mellan Svarta jorden och Björkö by. Om uppgiften är pålitlig löser den ett av de många kvarstående problemen kring Birkas topografi.

S:s utgrävningsmetoder har uppfattats som hårda. Det har talats om att han skulle ha sprängt stenar i gravarna för att kunna nå ner till fynden. Detta gäller uppenbarligen inte gravarna på Björkö men väl det stora stenröset vid Värpeby. Där påträffade han en stor flat häll, ca 2–3 m i kvadrat, som han i brev till Liljegren uppger att han lät spränga med krut.

S hade stora planer för fortsatta grävningar på Björkö men också vid Husby på Munsö. Han lät Gerss kartera både Alsnöhus, ruinerna i Sigtuna och ett stort antal fornborgar i Västmanland. Allt detta material finns i ATA.

Som fornforskare var S synnerligen aktiv under sina få återstående år efter återkomsten till Sverige 1825. Han grävde på intressanta platser och lät kartera viktiga fornminnen och byggnader, men han å-drog sig också kritik, möjligen på grund av bristande kunskap om den sv lagstiftningen till skydd för fornlämningar. Samtidigt levererade S alla fynd och sina arbetsberättelser till VHAA. Självklart var grävningstekniken mycket outvecklad, och det var därför kanske tur att hans planer inte fullföljdes då. Genom Hjalmar Stolpes arbeten på Björkö nära 50 år senare kom ett mer vetenskapligt grundat synsätt att tillämpas.

Parallellt med sin fornforskning påbörjade S tillsammans med en grupp lärda män under Liljegrens ledning arbetet med utgivandet av DS. Han hämtade bl a avskrifter ur Vatikanarkivet, förvarade i Åbo, över till Sverige. Deoursprungliga avskrifterna förstördes vid Åbos brand 1827, endast några månader efter hans besök. S utlovade också ekonomiskt stöd för DS, men genom arvstvisten bortföll detta. Liljegren blev därför själv tvungen att ta på sig stora kostnader för utgivningen. Efter S:s död lyckades Liljegren slutföra det första bandet av verket 1828–29. Arbetet fortsattes senare av Bror Emil Hildebrand (bd 19).

S har med sin sammansatta personlighet och skilda insatser för antikviteterna vid en tid då fornforskningen fortfarande var synnerligen outvecklad tilldragit sig intresse. Hans antikvariska och historiska verksamheter har blivit utförligt behandlade (Selling, Hildebrand).