Tillbaka

Bror Emil Hildebrand

Start

Bror Emil Hildebrand

Fornforskare, Numismatiker, Riksantikvarie

1 Hildebrand, Bror Emil, f 22 febr 1806 i Madesjö, Kalm, d 30 aug 1884 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: bergsmekanikus, bruksdirektören Hildebrand Hildebrandsson o Lovisa Mörck. Inskr vid LU 23 sept 20, teol ex ht 21, FK vid LU 22 maj 26, disp pro gradu 3 juni 26, mag 23 juni 26, disp för docentur 16 dec 29, doc i numismatik 26 febr 30, allt vid LU, biträdde med vården o ordnandet av samharna i LU:s hist mus o myntkabinett 30—32, antikvariska o numismatiska studier hos bl a C J Thomsen i Khvn sommaren 30, deltog i stiftandet av Lyceum i Lund 28 nov 31, lär där 31—32, förordn att biträda med ordnandet o beskrivandet av K myntkabinettets i Sthlm samkar 7 nov 32, förnyat förordn 23 jan 36 o 5 mars 37, andre amanuens i SkS 5 mars 33, i VHAA 2 april 33, eo kanslist i riksarkivet 15 maj 33, tf garde des médailles i Riksbanken 14 jan 36, riksantikvarie, garde des médailles o sekr i VHAA 30 juni 37— 31 dec 79, amanuens vid hist avd i RA 37—44, tf riksarkivarie 19 dec 45—19 juni 46 o under tre månader 47, led av dir för Sthlms stads undervisn:verk 55—71. — LFS 32, LSkS 37 (sekr 41—48), LVHAA 37, LVA 47, LVS 56, LSA 66 (tf sekr 81— 83), HedLVVS 78.

G 23 juni 41 i Sthlm, Maria, m Anna Mathilda Ekecrantz, f 24 juni 15 där, ibid, d 23 maj 86 där, Hedv El, dtr till riksbankskamreraren Olof E o Maria Hagelin.

H blev 1826 magister vid Lunds univ men var länge rådvill beträffande sin framtid. Efter kondition hos frih Nils Gyllenstierna på Krapperup 1828—29 skrev han hösten 1829 sitt docentspecimen om de anglosachsiska mynten i Lunds myntkabinett. I dec disputerade han och blev i febr 1830 docent i numismatik. H diskuterade i avhandlingen bl a också de äldre nordiska mynten och talade för en bättre fornminnesvård. För sin avhandling hade han bl a använt myntanteckningar efter den tidigt bortgångne Sven Hylander, däribland några gjorda av G J Thomsen, grundläggaren av det arkeologiska treperiodssystemet. H skickade sin avhandling till denne med ett brev 19 dec 1829. Därmed började en brevväxling, som fortfor till Thomsens död 1865 och kom att omfatta omkr 800 brev.

Thomsen inbjöd H till Khvn, och under sommarmånaderna juni—aug 1830 vistades han där. Såväl för H:s person som för hans arbete och framtid blev den intima vänskapen med Thomsen av avgörande betydelse. Thomsen, som var intresserad av att de sv samlingarna blev ordnade och därmed tillgängliga, såg i H den man, som skulle rycka upp det sv antikvitets- och myntstudiet. Återkommen till Lund blev H amanuens vid Historiska museet och myntkabinettet. I museets fornsakssamling genomförde han Thomsens arkeologiska treperiodssystem med sten-, brons- och järnålder. Beträffande levnadskall stod H i valet mellan ett lektorat i Kalmar eller någon museitjänst. Thomsen förberedde det senare alternativet genom att rekommendera honom hos riksantikvarien J G Liljegren. H for till Sthlm 1831, och under samarbete i det oordnade myntkabinettet vann han dennes förtroende. Någon anställning innebar ej detta, men en mäktigare man än Liljegren, nämligen A von Hartmansdorff, hade fått upp ögonen för H:s förtjänster, och från jan 1833 var H åter i Sthlm för att mot arvode arbeta med myntkabinettets ordnande. Han fick småningom flera beskyddare i Berzelius, A L Stierneld, M Rosenblad, Geijer, Fryxell och J H Schröder samt av göterna främst L F Rääf. Ett särskilt stöd vann han i Hans Järta. Samarbetet med Liljegren var ej problemfritt, men H kom efterhand att överta alltmer av det praktiska arbetet och införde bl a treperiodsindelningen. Genom Liljegren fördes han in också i urkundsutgivningen.

Efter Liljegrens självmord juni 1837 blev H dennes efterträdare som riksantikvarie, garde des médailles och Vitterhetsakademins sekreterare. H är den verklige grundaren av Statens historiska museum som vetenskaplig institution. Under hans långa riksantikvarietid genomfördes de stora museiflyttningarna, 1846—47 från slottet till Ridderstolpeska huset vid Skeppsbron, dit H som tf riksarkivarie även ledde riksarkivets flyttning, och 1865 till bottenvåningen av det nybyggda nationalmuseihuset. Med Järtas stöd skaffade H snart Vitterhetsakademin och museet en ordentlig inkomststat. Privatsamlingar kunde inköpas. När han tillträdde tjänsten 1837 hade museet omkr 200 fornsaker av sten och 60 av brons; vid hans avgång 1879 var de 20 000 resp 1 600. I sin position som sekreterare blev H med tiden akademins dominerande centralgestalt. Genom sin maktvilja, starka personlighet och enorma flit samlade han alla trådar i sin hand.

H redovisade sina vetenskapliga erfarenheter i talrika skrifter, som nästan alla är kataloger och materialsamlingar. I Anteckningar ur Kongl vitterhets, historie och an-tiqvitets akademiens dagbok ... för år 1843 framlade han första gången sin klara översikt av järnålderns myntfynd, delade i fyra, kronologiskt skilda klasser: romerska silvermynt, romerska och bysantinska guldmynt, kufiska (arabiska) mynt samt anglo-sachsisk-tyska mynt. Man har här en av utgångspunkterna för den järnålderskronologi, som Montelius senare arkeologiskt utbyggde. Själv behandlade H 1846 i ett monumentalt arbete de anglosachsiska mynten.

Tidigt upptog H arbetet på fortsättning av Svenskt diplomatarium. Tre band, dvs sex stora halvband, hann han med 1842— 65 och förde därmed verket fram tom 1347. Studiefärder till Danmark och en till Estland 1857 gav rikt och viktigt stoff. Jämte det ytterst krävande precisionsarbete, som en urkundssamling av diplomatariets karaktär är, efterlämnade H de handskrivna stora Samlingar till svenskt diplomatarium, sju bundna foliovolymer för tiden 1164—1600, vilka varit och är av avgörande värde för arbetets fortsättning. I samband med diplomatariearbetet står H:s enda politisk-historiska studie, om urkunderna från Nöteborgs-freden 1323. Ett komplement till diplomatariet utgör H:s ståtliga medeltida sigillverk.

På 1850-talet började arbetet för en ny förordning om fornminnesvården och på H:s initiativ tillkom F F Carlsons riksdagsmotion härom 1857. Förordningen blev färdig först 1867 och betecknade viktiga framsteg. Samtidigt gav den snart anledning till strid. Ute i landet hade intresset för fornminnen vuxit och omfattade även folkminnesforskning. H förstod även vikten av denna och hade i brev till Järta talat om, att man måste söka rädda sägnerna från folkets läppar, innan "den nya bildningen . .. vitmenat de gamla, naturliga dragen". Olyckan var, att många av den nya rörelsens förespråkare var föga vetenskapligt utbildade, såsom Richard Dybeck, A E Holmberg och N Mandelgren, vilket försvårade samarbetet. Mandelgrens pamflett 1876 mot H och sonen Hans är utomordentligt hätsk. Som naturligt var förfäktade H centralmuseitanken, vilket ledde till viss motsättning till sådana män som Artur Hazelius och N G Djurklou. Striden kom bl a att gälla frågan om hembudsskyldighet till staten även för bronsföremål.

Ett viktigt forskningsorgan skapade H 1864 med Antiqvarisk tidskrift. Därmed realiserade han en idé redan från sin lundatid på 1830-talet. Han publicerade där och i det av sonen Hans grundade akademins Månadsblad studier över t ex sina grävningar i Gamla Uppsala högar och undersökningar av gånggrifter i Västergötland. 1869 kom H:s viktigaste arkeologiska bidrag: Till hvilken tid och hvilket folk böra de svenska hällristningarne hänföras? Han påvisade, att dessa härrörde från bronsåldern, bl a därför att de på dem avbildade svärden har samma form som bronssvärden. Eljest vållade bronsåldersforskningen H stora bekymmer genom Sven Nilssons fantasterier på området. De kom ej heller personligen överens. Tidigt verkade H för förvärv också av medeltida föremål, men här blev sonen Hans den verklige pionjären. H publicerade emellertid resultatet av undersökningar om medeltidskyrkor som Råda, Flöda och Dalhem.

Sin numismatiska produktion kompletterade H med stora medaljarbeten, först Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor (1860; nu ersatt av senare arbeten), sedan med Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer (2 bd 1874—75), som i vissa delar ännu är huvudarbetet på området. Hans andra upplaga av boken om Anglo-sachsiska mynt kom 1881 och är, enligt British Museums myntkabinett, "still a standard work". I Månadsbladet 1875 beskrev H ett stort och viktigt fynd av Johan Sverkerssons mynt.

1866 blev H en av de aderton. Beskow motiverade invalet med bl a de djupa kunskaper om medeltidssvenskan som H tillägnat sig genom arbetet med diplomatariet. H var road av litteratur men gammaldags i sin smak och stod alldeles främmande för den inbrytande 80-talslitteraturen. När han läste Strindberg, fick han huvudvärk.

Många hade hindren varit på H:s väg: små anslag, få medhjälpare, köld i arbetslokalerna vintertid, en starkt framträdande depression inför vintermörkret och en under årtionden återkommande ögonsjukdom. Hans hustru kom småningom under inflytande av en starkt pietistisk prästman, vilket orsakade bristande harmoni i hemmet. Som stöd och vän hade H framför allt sin svägerska Ebba Hildebrandsson, f af Wirsén, med vilken han förde en ständig, öppenhjärtig korrespondens. H var över huvud taget en mycket flitig och god brevskrivare med drastiska och fyndiga formuleringar.

Med sin konservativa läggning och pessimistiska livssyn, sina höga krav och sin misstro mot andras arbetsprestationer hade H svårt att finna medarbetare som höll måttet. Småningom hade han dock vid museet fått till hjälp sonen Hans och Oscar Montelius. Med oro såg H den kritik, som skulle kunna riktas mot far och son för familjepolitik, och den kom också, men som H framhåller, var sonen synnerligen skickad för arbetet. I nyårsaftonskonseljen 1879 utnämndes denne till hans efterträdare.

Bengt Hildebrand


Svenskt biografiskt lexikon