Axel Gabriel Silverstolpe

1 Silverstolpe, Axel Gabriel, f 10 aug 1762 i Sthlm, Klara, d 5 sept 1816 där, Nik. Föräldrar: bankokommissarien Fredrik S o frih Katarina Eleonora LeijonhufVud. Inskr vid UU 1 maj 69, extra riddarhuskanslist 78, andre riddarhuskanslist 10 febr 79, kansliex vid UU 12 dec 80, e o kanslist i krigsexpeditionen 19 jan 81, kopist där 4 sept 82–9 juni 89, förste kanslist i Riddarhuskansliet 18 maj 82-95, deltog i riksdagarna 86–15 urt (led av KU 09/10–15 urt, av heml utsk 10 urt), auskultant i Svea hovrätt 11 april 89–95, hovjunkare o hand-sekr hos änkedrottning Sofia Magdalena 11 maj 92–7 mars 95 o åter 12 dec 96, kammarherre o handsekr hos änkedrottningen maj 11–13, riddarhussekr 28 febr 95–16, led av tryckfrihetskomm från 10, av uppfostringskomm från jan 12, skald. – LMA 93, LSA 94, LVA 98, LSkS 15.

G 1) 2 nov 1794 i Sthlm, Klara, m Hedvig Charlotta Brakel, f 18 febr 1768, d 25 maj 1805 i Birkkala, Nylands o Tavastehus län, dtr till kaptenen Otto Mauritz B o Ulrika Renata Boije af Gennäs; 2) 11 febr 1808 i Norrköping, S:t Olai, m Anna Christina Ahlm, f 23 jan 1787 där, ibid, d 1 jan 1841 i Gbg, Domk, dtr till grosshandlaren Carl Gustaf A o Ulrika Wendler.

Fadern tillhörde den strävsamma ämbetsmannaadeln, modern en anrik adelsätt. På mödernet kunde S räkna flera baroner, men barndomshemmet präglades mer av medelklassens sparsamma livsstil än av adlig flärd. Denna enkelhet var emellertid inte helt och hållet självvald. Frihetstidens prisstegringar och löneindragningar slog hårt mot familjens ekonomi och S:s planerade studiegång fick avbrytas. Blott 16 år gammal, efter informatorsundervisning i hemmet, slog han in på ämbetsmannabanan. Det skedde vid riksdagen 1778, då riddarhusdirektionen behövde två extra riksdagskanslister och S blev en av dem. Redan följande år erhöll han på greve Axel Fersen d ä:s (bd 15) rekommendation tjänsten som ordinarie andre riddarhuskanslist. När han som 18-åring tog kansliexamen efter två terminers universitetsstudier i Uppsala var det endast ett led i yrkeskarriären.

De kortvariga universitetsstudierna lär inte ha gjort något djupare intryck på S. Sin omvittnat stora bildning inhämtade han nästan helt genom självstudier. Djupast intryck gjorde den radikala franska upplysningsfilosofin – "en helt ny värld öppnade sig för mig", skrev S i ett brev 1811 till vännen A G Mörner (bd 26) om det intellektuella uppvaknande i 20-årsåldern som läsningen av Condillacs och Helvetius' skrifter medförde. Condillacs teori om kunskapens grund i människans sinnlighet och språkförmåga hade banat väg för den sekularisering av människosynen som var själva förutsättningen för det radikala upplysningstänkandet, en sensualistisk filosofi som Helvetius vidareutvecklade till en materialistisk samhällsteori. Störst intryck på S gjorde förmodligen Helvetius' jämlikhetsprincip; tanken att endast dugligheten och inte börden borde räknas vid tillsättningen av ämbeten och tjänster. I likhet med den engelske samhällsfilosofen Jeremy Bentham lät S sig också inspireras av Helvetius' utilitaristiska nyttotänkande.

S:s starka sympatier för upplysningens idéer och den konstitutionella frihetens principer fick honom att ansluta sig till oppositionen mot det gustavianska enväldet. 1789 lämnade han posten som kopist i krigsexpeditionen, eftersom han motsatte sig Gustav III:s förenings- och säkerhetsakt. För att byta levnadsbana hade han inträtt som auskultant i Svea hovrätt med syftet att bli jurist. Lagstudierna och besöken i rättegångssalarna kom att befästa S:s politiska uppfattningar. Framför allt uppmärksammade han konflikten mellan den positiva lagen och den "naturliga rätten", vilket fick honom att ansluta sig till den för upplysningen typiska tanken att lagarna endast kunde rättfärdigas i den mån de överensstämde med de axiomatiska "naturliga rättigheterna". Vid inträdet i SA 1795 framförde S i sitt minnestal över företrädaren, hans tidigare välgörare Axel Fersen, skarp kritik mot myndigheternas behandling av denne vid den stormiga riksdagen 1789.

Talet skänkte S politisk ryktbarhet men mottogs med stor irritation på högsta ort. Misshaget drabbade hela akademin med dess sekreterare Nils v Rosenstein (bd 30) i spetsen. Förmyndarstyrelsens ledare G A Reuterholm (bd 30) hyste stort agg gentemot akademin, som valt S i stället för honom själv till ledamot. Med hjälp av ett och annat uttryck ur S:s tal betecknade han nu akademin som en härd för jakobinska idéer och ombesörjde att den suspenderades samt att S förlorade sin ställning vid änkedrottningens hov, en position denne dock snart skulle få tillbaka. Motgången uppvägdes dessutom mer än väl av att S s å utsågs till riddarhussekreterare, en tjänst som gav honom en oberoende ställning och som skulle förbli hans huvudsakliga syssla livet ut. Akademin återupptog verksamheten redan i nov 1796, sedan Gustav IV Adolf vid sitt trontillträde avlägsnat den impopuläre Reuterholm från makten. Den nyinstallerade monarken stod dock fast vid enväldet och kom under hela sin regeringstid att ha ett kyligt förhållande till konstitutionellt sinnade personer som S. Samtidigt drogs S genom tjänsten som riddarhussekreterare mer och mer in i det politiska livet. Det skulle dock dröja till 1800 innan riksdagen åter sammankallades, varför han fick gott om tid till att ägna sig åt sitt författarskap.

Under dessa år medverkade S i den litterärt betydelsefulla Stockholms Posten och var nära lierad med kretsen kring Georg Adlersparre (bd 1) och dennes regeringskritiska tidskrift Läsning i blandade ämnen, av hovet betraktad med stadigt växande motvilja och snart kallad "Läsning i brännbara ämnen". Den grundades 1797 och utvecklades under de fyra år den kom ut till tidens viktigaste idétidskrift med populärvetenskapliga artiklar i statsekonomiska och moraliska frågor som främsta specialitet. S medarbetade även i de tidningar som började ges ut efter statskuppen 1809, främst P A Wallmarks Allmänna Journalen, som utmärktes av sin lojalitet mot den nye tronföljaren Karl Johan. För vi tom att själv skriva förmedlade S andra skribenters artiklar till denna med tiden alltmer konservativa tidning.

S inledde tidigt ett skönlitterärt författarskap. Redan 1787 erhöll han SA:s hedersomnämnande för Äreminne öfver Birger Jarl. Därefter följde två gånger akademins stora pris: 1791 för Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture d y och 1792 för Skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn. Invalet i akademin två år senare kom som en bekräftelse på S:s litterära position. 1801 utkom första delen av hans Skaldestycken.

S publicerade sig även på estetikens område. 1790 besvarade han på franska en prisfråga i VHAA om de sköna konsternas förhållande till sederna. Utgångspunkten utgjordes av Helvetius' miljöteori. Enligt denna är människan helt och hållet en produkt av sin omgivnings moraliska och intellektuella inflytande. Den andliga kulturen motsvarar således en viss tids och ett visst folks önskningar, upplysning och seder. Folkets seder framgår i sin tur ur den föreställning ifrågavarande folk har om rådande lagar och styrelsesätt. Även konstens och litteraturens verk blir på så vis produkter av en viss mer eller mindre förnuftig författning. En omvälvning i smak föregås alltid av en förändring av folkliga seder, lagar och styrelsesätt. S vände sig särskilt mot Rousseaus tal om konsternas fördärvbringande inflytande på sederna. De förra får tvärtom sin karaktär av de senare och bägge bestäms i sista hand av rådande politiskt-konstitutionella förhållanden.

1802 publicerade S Försök till en afhandling om vitterhetens inflytelse på allmänna förståndsodlingen och sederna. Där försöker han i opposition mot Rousseau ådagalägga vitterhetens positiva värde för samhället och moralen. S står här på tysk grund och hävdar i estetikerna Sulzers och Eschenburgs efterföljd att det sköna även måste innesluta det goda och sanna, dvs han tillskriver konsten ett moraliskt syftemål. Att på detta vis göra intresset för de sköna konsterna beroende av moralen och det nyttiga gjorde honom till en självklar måltavla för nyromantikens kritiker. I Phosphoros riktade Atterbom 1811 ett rasande angrepp mot nyttighets-begreppet i allmänhet och S i synnerhet. S fick tillsammans med sina meningsfränder beteckningen "välmenande gagnpredikanter". Han ansågs slava under fransk-klassicismens mönster och hans vaktslående om det sedliga och nyttiga inom konsten avfärdades som en antikverad ståndpunkt.

Statsvälvningen 1809 gav S ett osökt tillfälle att verka praktiskt för sina politiska idéer. Han publicerade en rad viktiga broschyrer och var ledamot i KU vid flera riksdagar. Sin mest bestående insats gjorde han som en av männen bakom 1809 års grundlagsverk. Det problem han föresatte sig att lösa som grundlagsstiftare var att förena kungadöme och frihet. Svaret gav han 1809 i den inflytelserika skriften Hvad synes allmänna opinionen önska till en, nu möjlig, förbättring af svenska statsförfattningen?, som publicerades kort innan arbetet i KU började. S analyserar där den allmänna eller upplysta opinionens inställning och agiterar för det s k Håkansonska förslaget till ny författning, vilket utarbetats på regeringens uppdrag och skulle komma att ligga till grund för den slutliga regeringsformen.

Några av grundtankarna i S:s skrift gick senare igen i regeringsformen, t ex förbudet för konungen att närvara vid riksdagens överläggningar och beslut samt vid utskottens (utom hemliga utskottets) sammanträden. Den största skillnaden mellan broschyren och Håkansonska förslaget var, att S inte tillerkände konungen veto i lagstiftningsfrågor. Att han på denna punkt inte fick gehör för sina tankar framgår av att regeringsformen gav konungen delad lagstiftningsmakt med riksdagen. Däremot antogs S:s förslag att i grundlagen skriva in ett förbud att nyttja vapenmakt mot ständerna eller dess enskilda ledamöter. Sådana angrepp mot den andra statsmakten var nu att betrakta som högförräderi. Denna bestämmelse, som tillkom för att skydda riksdagen mot kuppförsök från framför allt konungamaktens sida, var inspirerad av de franska revolutionsförfattningarna och innebar en nyhet i sv statsrätt. I representationsfrågan, som aktualiserades under grundlagsriksdagen, anslöt sig S till uppfattningen att riksdagen även i fortsättningen skulle bestå av de fyra stånden, men med tillägg av företrädare för den talrika bruks- och jordägande klass som dittills saknat politisk representationsrätt. Tre år senare gick han längre och utdömde hela ståndsrepresentationen. Det skedde i skriften Försök till utveckling af grunderna för svenska regeringssättet, där han förespråkade en tvåkammarriksdag, "varuti stånden vore förblandade".

S:s författarskap kännetecknas av en orubblig tro på framsteg genom upplysning och på människans utvecklingsmöjligheter. Denna perfektibilitetstanke genomsyrar även Hvad synes allmänna opinionen önska...?, trots att S där tar avstånd från alltför drastiska samhällsomdaningar. Gradvisa reformer är att föredra framför ett politiskt nyskapande utan hänsyn till befintliga institutioner. Det är emot naturen att en gammal stat omskapas hastigt, "att seklers vanor nedslås på en dag". Hänsyn måste tas till den allmänna opinionen och folkets bildningsgrad. Reformerna bör vara förankrade i det allmänna tänkesättet. En radikal politik av sistnämnda slag kan endast komma i fråga då en stat grundas för första gången, som den nordamerikanska republiken. - Skriften är resultatet av en förskjutning i S:s åskådning från en rationalistisk syn på den abstrakta förnuftsmässiga "sanningens" rätt och förmåga att göra sig gällande, till en ståndpunkt som tar hänsyn till folkets svårföränderliga nationalkaraktär. Den uttrycker ett synsätt som påminner om Historiska skolans konservatism, men till skillnad från de konservativa förlorar S aldrig tron på förnuftet som den kraft vilken leder utvecklingen och på sikt förändrar den allmänna opinionen.

S:s förebild för ett fritt statsskick var inte Helvetius' upplysta envälde utan Montesquieus konstitutionella monarki, där de olika statsmakterna balanserar varandra och lagen är högsta auktoritet för undersåten såväl som för regenten. Den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten skall tillhöra skilda innehavare, i nämnd ordning monarken, en riksförsamling och oberoende domare. S knöt tidigt stora förhoppningar till kronprins Karl Johan och försökte spela rollen som dennes politiske mentor. Han översatte regeringsformen till franska, skrev en mängd memorial och inlämnade förslag till nyttiga reformer, författade en bok som för kronprinsens räkning tolkade den sv konstitutionen som ett natur rättsligt grundat samhällskontrakt och gjorde denne uppmärksam på personer som var värda hans politiska förtroende.

S värnade särskilt tryckfriheten och var därför en självskriven ledamot av den kommitté som tillsattes 1810 för tryckfrihetens vård. Han kom också att reservera sig mot indragningsmaktens införande 1812. Vid denna tid hade han mer och mer kommit att intressera sig för pedagogiska frågor, och 1812 intogs han i kommittén för uppfostrings- och undervisningsanstalternas förbättrande. S arbetade där för införandet av Lancastermetoden och författade flera läro- och läseböcker, särskilt i sv språkets stavning, men även övningar i franska språket. I sann upplysningsrationalistisk anda föreslog han en vittgående fonetisk stavningsreform med nya konsonanttecken och särskiljande tecken för de olika k-ljuden.

Medborgartanken var S:s ledstjärna, den röda tråden i hans författarskap och politiska gärning. Liksom de franska upplysningsfilosoferna idealiserade han den romerska republikens civila etos och ville dess pånyttfödelse i modern tid, om än i mer borgerlig tappning. Med sin allvarliga, lite inbundna och sensibla läggning fann han politikens yttre former krävande. Han avskydde att hålla tal och måste noga förbereda varje anförande. Av medborgerlig pliktkänsla och uppmuntrad av Helvetius' devis att man blir det man gör sig till gav han sig emellertid politiken i våld och vigde sitt liv åt de konstitutionella idealen.