Adolph G Mörner

10 Mörner, Adolph Göran, f 27 juli 1773 i Rinkaby, Ör, d 30jan 1838 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: hovmarskalken greve Carl Gabriel M o frih Lovisa Ulrika Horn (af Rantzien). Fänrik vid Svea livg 10 maj 82–30 april 96, kammarjunkare hos konungen 26 sept 83, inskr vid UU 29 okt 88, kansliex där 10 juni 91, eo kanslist i kammarexp 12 juni 92, kopist där 3 juli 93, kavaljer vid beskickn i Wien 2 ckt 93, ambassadsekr i Khvn 1 okt 95, andre sekr i kabinettet för utrikes brevväxl 22 jan 96–juni 00, kavaljer hos hertiginnan av Södermanland nov 96–juni 00, deltog i riksdagarna 00, 09–10, 10urt, 12urt, 15urt, 17–18urt, 23, 28–30, 34-35 (led av statsutsk 09–10, KU 09–12, förstärkta besvärs- o ekonomiutsk 09–10, särsk utsk 10, heml utsk o förstärkta statsutsk 12, åter kavaljer hos hertiginnan 02, kammarherre hos Hedvig Elisabeth Charlotta 6 juni 09, led av 1812 års uppfostringskomm jan 12–april 17, av komm ang 1813 års bevilln: taxering sept 12–sept 13, statssekr i handels- o finansexp 19 nov 12, led av komm ang ny förordn mot lurendrejeri o tullförsnilln dec 12–mars 17, av komm ang förnyad handelstraktat med Ryssland o de nordamerikanska fristaterna maj 15—april 16, av komm ang förändrar i reglementet för Göta kanalbolagsdiskont aug 15—juni 16, statsråd 12 sept 15, led av finanskomm juli 20–febr 23, dir för LA dec 21, tf statsminister för utrikes ärendena från 18 maj 37, kansler vid KMO 8juni 37. – LVVS 13 (preses 33 o 36), LMA 14, LSA 18, serafimerriddare 11 maj 18, LVA 19 (preses 26–27), LLA 21, en av rikets herrar 26 jan 22, HedLFS 23, LSkS 24, HedLVHAA 26, HLVS 31. G 27 juli 1806 i Hällefors, Ör, m Catharina . Ulrika Heijkenskjöld, f 9 maj 1780 där, d 1 febr 1845 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till bergsrådet Detlof H (bd 18, s 541) o Ulrika Lovisa Victorin.  

Adolph M fullföljde ej den militära bana, vartill hans fänriksfullmakt utgjorde en början. I stället ägnade han sig åt juridiska studier vid UU och åhörde J F Neikters föreläsningar, som behandlade Montesquieus statsrättsliga läror; M kom senare ofta att åberopa dem. Han följde D Boëthius' (bd 5), likaså från Frankrike hämtade, erfarenhetsfilosofiska läror. När Boëthius stred för Kants filosofi, stiftade M bekantskap även med denna. Senare har han betygat att dessa lärdomar ingett honom en känsla av alla doktriners relativitet (AdRP 11 maj 1815). Framför allt tog M intryck av fysiokraternas milda frihetsläror, då i den form F Quesnay givit dem. De var välkända i Sverige sedan mitten av 1700-talet. Deras inflytande hade varit stort ej minst för den individuella friheten.

Även M:s vänkrets i Uppsala var påverkad av upplysningstidens ideologi och den franska revolutionens läror. Till M:s vänner hörde H Järta (bd 20), A G Silverstolpe, C Fleming (bd 16) och B Höjer (bd 19). M tillhörde "Juntan" och det nystiftade Vitterhetssamfundet i Uppsala. Något senare kom han i nära förbindelse med den mångfrestande Georg Adlersparre (bd 1); därom vittnar en livlig brevväxling.

Efter avslutade studier sökte sig M till ämbetsmannabanan i Sthlm, och 1794 sändes han till Wien som kavaljer vid ambassaden.

Av största betydelse för M:s utveckling blev den resa han efter tiden i Wien gjorde till Paris. Han följde debatterna hösten 1795 under tre månader i den grundlagstiftande församlingen och besökte dagligen förhandlingarna, som resulterade i direktorialförfattningen. Han hörde Sieyès, som utvecklat en modernare fysiokratisk åskådning; Montesquieus maktdelningslära hade förlorat sin trollkraft. Tonvikten låg ej längre på splittring av statsmakten utan istället på behovet av en stark regeringsmakt. Sieyes betonade att idealet var att "förena enhet i verkan med delning av makt" (un systeme de concours). Kronan på författningsverket borde vara en "jury constitutionnaire", en säkerhetsgarant mot alla försök att usurpera makt.

Återkommen till Sverige tecknade M ned sina lärdomar från Paris. Hans sammandrag har betecknats som ett "depositum för de idéer", som "han 1809 var beredd att omsätta i svensk grundlagstiftning" (Brusewitz 1913, s 148 f). Framställningen följde nära Sieyès tal i konventet 24 och 25 thermidor 1795.

Under de följande åren utövade M:s erfarenheter ett inflytande på många av de senare ledande männen i 1809 års revolution. I teoretisk politisk utbildning stod han främst bland dessa. Samtidigt tjänstgjorde M i kabinettet för utrikes brevväxlingen. Han knöts, liksom C Fleming, till hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlottas krets, först som kavaljer, längre fram som kammarherre. Den unge kungen var honom liksom Fleming väl bevågen och tog snart med honom på resor inom landet.

Norrköpings riksdag 1800 blev en vändpunkt för M liksom för hans vänner. Han ställde sig i den unga oppositionens led. Blott faderns inflytande hindrade honom att ansluta sig till Järtas radikala linje. Från de styrande ådrog sig M misstankar för jakobinska tänkesätt. Kungen avskedade honom från stats- och hovtjänst. M hade, betonade hertiginnan, hos vilken han blivit kavaljer, i allt motarbetat kungens önskemål. Själv har M nedtecknat en berättelse om riksdagen och dess strider. Den innehåller bl a en intressant analys av Gustav IV Adolfs karaktär och religiösa tro.

Åren fram till 1809 tillbragte M på släktgårdarna Björksund och Esplunda, alltjämt sysselsatt med studier i ekonomi och politik. Han ingick under denna tid äktenskap med Catharina Ulrika Heijkenskjöld, sedan han tidigare fåfängt sökt vinna Malla Montgomery (bd 25). Hon hade funnit M vara en intressant konversatör men liten och ful. Med sin hustru vann M ekonomiskt oberoende och förbindelser med en betydande bruksägarkrets.

Det kan ej råda något tvivel om att M med glädje hälsade revolutionen 1809, vari vänner spelat en roll. Under riksdagens första månader kunde M främst verka genom anföranden på riddarhuset; härför har han redogjort i sina brev till hustrun (HT 1938). Aktiv del i arbetet på RF kunde M taga som medlem av statsutskottet i fråga om de stadganden som gällde finanserna och statsregleringen. Under riddarhusdebatten 3 juni 1809 sammanfattade M resultatet: ständerna hade "i stället för statsmedlens blotta publicité rättighet att bestämma deras användande". Men han kämpade å andra sidan för kungens rätt att fritt använda besparingar inom huvudtitlarnas ram, ett uttryck för hans syn på maktfördelningsproblemet, där en stark regeringsmakt var av central betydelse.

När M i juli 1809 invaldes i KU hade RF redan antagits och RO utformats. Alltsedan Brusewitz fäst uppmärksamheten vid M:s tidigare författarskap i konstitutionella frågor, har dock större betydelse tillmätts hans insatser i författningsverket. M;s beroende av de fysiokratiska lärorna i Frankrike har ställt flera centrala problem i det nya statsskicket i en annan belysning.

Vad skaparna av den nya författningen åsyftade var nämligen ej en maktdelning i Montesquieus anda utan en av Sieyès förordad samverkan mellan en stark regeringsmakt och en kontrollerande folkrepresentation. Liksom de franska statsmännen ville man bygga på inhemska erfarenheter. M kunde å ena sidan erinra om tider, då man sökt våldföra sig på rikets ständer, å andra sidan framhålla de övergrepp som frihetstidens ständer gjort sig skyldiga till.

För M:s del kan antecknas programmatiska uttalanden rörande statsskickets lämpliga utformning, som är direkt hämtade från Sieyès. Det var nödvändigt att "förena enhet i verkan med delning av makt". Det är därför naturligt att det i RF 1809 inte finns många influenser från Montesquieu.

Ett påtagligt ursprung i fysiokraternas tidiga tankevärld hade RF § 86 med sitt grundlagsskydd för tryckfriheten. 1766 års förordning hade visserligen inte kunnat fullt ut hävdas under den gustavianska epoken. Men kravet på ett återställande av den hade förblivit av central betydelse för M och hans krets. M yrkade 1791 i Vitterhetssamfundet på en fullständig tryckfrihet (U 156, UUB). Under intryck av den ännu lovande utvecklingen i revolutionens Frankrike proklamerade M att "något lagens tvång, något högsta maktens straff' ej fick förekomma för vad som meddelats i tal eller skrifter. När förmyndarstyrelsen efter Gustav III:s död för en kort tid villfor detta önskemål, delade M de andra ungdomarnas glädje.

Efter marsrevolutionen 1809 betonade M omedelbart tryckfrihetens betydelse. I sina Reflektioner (april 1809, tr i HH 25) förutsätter han fullständig tryckfrihet. Under ståndsdebatten om RF § 86 framhöll han att tryckfriheten påminde regenten om "nationens röst och nationens önskan" (AdRP 3 juni 1809). Men det återstod att närmare precisera denna frihet.

Uppgiften ankom till sist på KU där M i juli 1809 blivit invald. Utskottets förslag är visserligen huvudsakligen utformat av A G Silverstolpe, men det präglas av franska förebilder, som kan ha förmedlats av M; liksom franska statsmän hade denne insett att tryckfriheten måste begränsas med hänsyn till statsnyttan. Betänkandet försvarar den sieyeska tankegång som sätter samverkan mellan statsmakterna som författningsverkets främsta mål. I ett hänseende hade M dock ej ännu lyckats få sin från fysiokraterna hämtade älsklingstanke, juryinstitutionen, förverkligad. M såg i denna ett medel för folkligt inflytande i rättsskipningen. I uppsatsen Försök till bestämmande af de allmänna grunderna för en tryckfrihets-förordning (Journal för litteraturen och theatern, 1811 nr 211 — 13) gjorde han gällande att endast en "på enkla, opartiska grunder sammansatt jury" kunde handha TF på rätt sätt. Fyra år senare tillfredsställdes detta hans önskemål.

M uppfattade en tidsenlig reform av folkrepresentationen som en förutsättning för en lycklig statsform: I sina Reflektioner från april 1809 förklarade han att uppdelningen i fyra stånd ledde till olycksbringande splittring. Häri låg ett "frö till anarki". Sieyès anfördes som bevis härför. Stånden rymde för mycket ämbetsmän, ej företrädare för medelståndet. Representationen borde vila på jordinnehav. M utvecklade närmare sin tankegång i ett eget yttrande 6 febr 1810 till protokollet (tr i Brusewitz, 1913). Det är resultatet av hans statsrättsliga studier. Representationens viktigaste uppgifter är att stifta lag, att härvid företräda den allmänna viljan och att garantera lagarnas helgd. Från dessa utgångspunkter underkände M ståndsriksdagen, som inte var fri från särskilda intressen; den förvanskade den allmänna viljan. Riksdagen borde vara ägnad att upprätthålla balans i statslivet; det är Sieyès' program, byggt på erfarenheter från revolutionens skräckår. Riksdagen borde vara stark och oberoende. Den skulle utses i samfällda val, men för valrätt krävdes att vara bofast och oberoende. Valsättet borde utformas så att förmögenheten skulle fa ett inflytande.

För att stärka riksdagens ställning föreslog M ett tvåkammarsystem efter fransk förebild. Göromål och rättigheter skulle noga fördelas mellan kamrarna så att en enhetlig verkan garanterades. Den ena skulle vara föreslående, den andra lagstiftande, beslutande. Märkligt är att inom riksdagen ett antal platser var förbehållna företrädare för den jordägande aristokratin och innehades med ärftlig rätt. Den jord som avsågs utgöra grunden för representationsrätten, måste vara av fideikommissnatur, ett förvånande förslag med tanke på ständernas negativa hållning till fastighetsfideikommissen. Kungen skulle äga ett visst inflytande på denna rest av det gamla riddarhuset. De tankar, som M uttryckte i sitt memorial, kom att prägla KU:s betänkande (mars 1810). Visserligen hade ett flertal yttranden av utskottets ledamöter avgivits, men M:s åsikter dominerade.

Det var för M naturligt att vid tronföljarvalet 1810 i likhet med övriga frisinnade ge sin röst åt Bernadotte. Efter några år blev det den nye kronprinsen, som gav M en plats i regeringen. M utnyttjade under väntetiden sin oberoende ställning till ett intensivt politiskt och statsrättsligt författarskap. P A Wallmark tog med entusiasm emot M:s bidrag i Journal för litteraturen och theatern från 1811. Här behandlade M tryckfriheten, och i Några betraktelser öfver vår konstitution och de emot densamma gjorde kritiker gick han till energiskt försvar (7 o 8 okt) för denna (främst namnes Åskådaren nr 53). Den följdes av en artikelserie 14 okt om bla statssekreterarnas ställning, JO och förtroendesysslor.

Följande år ingav M till SA en prisskrift angående medlen för skapande av patriotism. M betonade sambandet mellan statsskickets och samhällspolitikens utformning enligt de fysiokratiska principer, som han ej utan framgång sökt förverkliga i 1809 års författningsverk. Akademin gav M sitt pris under erkännande av hans förtjänster på lagstiftningens område.

Vid riksdagen 1812 stödde M regeringspolitiken även ifråga om de begränsningar av tryckfriheten, som det politiska läget motiverade. Hans hållning därvidlag innebar dock ingen åsiktsförändring; han hade redan tidigare betonat nödvändigheten av att rätt avväga tryckfrihet mot politiska säkerhetskrav. Däremot var M ej villig att medverka i en övervägd förändring av RF till kungamaktens favör; hans vän och statsrådskollega C Fleming tackade honom senare varmt för hans insatser. Han försvarade i likhet med A G Silverstolpe obrottsligt statsskicket (Andgren). Dess förtjänst låg till skillnad från 1772 års däri att "en lagstiftande makt ... är den återhållande kraften", medan "den styrande helt och hållet tillkommer regeringen". Garantier mot missbruk låg i ständernas lagstift- ningsmakt, riksdagarnas periodicitet, ministeransvarigheten och tryckfriheten. RF var, menade M, bättre än tidigare sv och utländska konstitutioner.

Efter riksdagen 1812 beslöt kronprinsen att söka förvärva M till regeringskretsen som statssekreterare för handels- och finansärenden. En viss betänksamhet hade visserligen uttryckts över en sådan utnämning, då M:s erfarenhet av statsförvaltning var ringa. Men Karl Johan hade funnit honom vederhäftig och pålitlig. Till det har troligen bidragit en önskan att bredda regeringsunderlaget genom anknytning till jordägarna. Anbudet framfördes av G af Wetterstedt (5 okt 1812). M var till en början betänksam, då han befarade att utnämningen kort efter riksdagens slut kunde uppfattas som ett bevis på opportunism och en belöning för hans välförhållande. Efter att ha rådfrågat Järta antog han dock erbjudandet.

M:s år som statssekreterare blev stormiga. Krigstidens goda konjunkturer var slut. M:s efterlämnade arkiv innehåller en mångfald skildringar från landshövdingar och andra ämbetsmän av de svåra ekonomiska förhållandena i landet. Han var ensam bland de styrande om att förstå orsaken till missförhållandena: den alltför stora sedelmängden i landet som medfört inflation och prisstegringar ifrån krigstiderna. Medan de flesta yrkade på ökade statsingripanden mot import, lyxvaror och växelkursen, vägrade M att medverka till sådana åtgärder, som han uppfattade som meningslösa (Brisman 1908).

M önskade tillsammans med Wirsén föra en liberal ekonomisk politik. Han var övertygad om nödvändigheten av att motarbeta statssubventioner och statligt engagemang i näringsliv och kreditpolitik. Följden blev en skarp kritik från främst jordbrukarhåll. Själv såg M orsaken därtill i att han ej velat låta staten bli spannmålshandlare, ej heller hjälpa "en hop bankruttörer" (brev till Wetterstedt 11 sept 1815).

Wirsén yttrade om M att han arbetade med flit och fosterlandskärlek samt gjorde mycket gagn. Men M:s ställning var genom den hårda kritiken undergrävd (Trolle-Wachtmeister, 2, s 47). Kronprinsen höll honom dock om ryggen. Efter 1815 års riksdag befriades han från den besvärliga statssekre- terartjänsten och utsågs till statsråd, med en friare och mera vidsträckt verkningskrets.

Det förtroende som M vunnit hos Karl Johan, kunde han bevara under sin långa stats-mannabana. Samarbetet underlättades av M:s språkkunskaper. Vid sidan av G Lagerbielke torde M varit den i regeringskretsen, som bäst behärskade franska. Hans principiella syn på förhållandet mellan regeringsmakt och riksdag underlättade en anpassning till skiftande situationer och krav. Tydligt är att M snart nog kom att hysa beundran och tillgivenhet för Karl Johan. Ett område, där han ej kunde följa denne, var — utöver valutapolitiken — tryckfrihetspolitiken.

Med lojaliteten mot monarken och statsskicket följde oundvikligen även svårigheter och obehag, när oppositionen mot denne och regeringssättet satte in. Det var endast en slumpartad frånvaro från ett statsrådsmöte, som föranledde att M ensam av kretsen undgick riksrättsåtal 1834-35.

När Wetterstedt 1837 avled förordnades M att upprätthålla statsministerposten för utri-kesärenden, ett förordnande som han innehade ännu när han ett år senare gick ur tiden. Den danske ministern C L Moltke beklagade emellertid att M inte hade någon fast ledning av affärerna och betonade att Karl Johan skötte utrikespolitiken med hjälp av andra i regeringskretsen.

Det har visserligen ofta antagits att M under sin statsrådstid utvecklats i konservativ riktning, som fallet blev med många av de tidigare frisinnade (Heckscher). Han höll dock fast vid sin ungdoms ideal och slöt sig aldrig, som Järta, till romantikerna. Han förblev trogen en naturrättslig åskådning och utgick från att 1809 års statsskick var ett samhällsfördrag. Belysande är hans ställningstagande till förmån för stiftande av ny lag. M avvisade den historiska skolans argument. Redan vid riksdagen 1809 betonade han att lagar — även grundlag — kunde och måste ändras. I den strid om den akademiska jurisdiktionen som 1820 inledde den historiska skolans segertåg, tog M tydligt parti för J G Richert mot Geijer, och han röstade 1821 mot Geijers inval i SA.

M stödde de djupgående förändringar av den sv förvaltningen i frisinnad anda som ägde rum under hans tid i regeringen. M G Danckwardts jordbrukarvänliga reformer, de administrativa domstolarnas avskaffande och nya principer för ämbetsverkens verksamhet och folkundervisningen kan återföras även på M:s verksamhet.

Vid den ståndpunkt M intagit 1809 ifråga om en rätt maktdelning höll han alltid fast. Många uttalanden i debatterna hos adeln vittnar därom. De blev gärna föreläsningar i sv statsrätt för ståndsbröderna, något som gav honom binamnet "Pratenberg". Emot oppositionella önskemål framhöll M därför att man borde "inse att styrelsens verkningsförmåga och kraft utgör det helas väl och en borgen för den allmänna säkerheten". Annorlunda hade det varit, när "en allt övervägande konungamakt" sökte betvinga "nationens röst" (AdRP 10 aug 1834). En betydande insats gjorde M i denna konsekventa kamp för att bevara den balans mellan regeringsmakt och riksdag, som han varit med om att skapa 1809.

Utöver ett energiskt försvar för den maktfördelning som skapats 1809, var M verksam för den vidgning av regeringsmaktens befogenheter som förslaget att bereda kungen inflytande även på riksbankens styrelse innebar. Sedan en ekonomisk kris fått motivera förslag till en grundlagsändring (avseende RF § 72), kom frågan för slutligt avgörande upp vid riksdagen 1834—35. Förslaget mötte motstånd från oppositionen och i den liberala pressen, vars representanter mot M:s vilja fått tillträde till läktarna. M:s häftiga kritik särskilt av pressen väckte förvåning och förbittring; i ett vredesutbrott knöt den gamle kämpen för tryckfrihet näven och hötte mot pressrepresentanterna på läktaren. Denna bristande respekt för det tryckta ordet blev en tacksam angreppspunkt. Det är emellertid tydligt att den maktmedvetne och aktive Karl Johan med tiden påverkade även M till större passivitet i känsliga frågor.

Med M:s intressen, förbindelser och sociala ställning var det naturligt att han tidigt invaldes i olika akademier. I SA blev han redan 1818 en av dem som Tegnér kallade akademins "blåkråkor". Invalet blev såtillvida märkligt som Tegnér själv blev förbigången: sedan akademin framfört sitt förslag, valde Karl Johan M framför Tegnér. Åtgärden var överraskande. Skalden uttryckte sin förvåning över att "en viss hög person" blandade sig i en sak av "så liten betydenhet". Det har antagits att Karl Johan varit irriterad över Svea, vars tendens stred mot hans ryska politik.

När M avled — efter 26 år i regeringen — gick en av Karl Johan-epokens centrala gestalter ur tiden.