Malcolm Sinclair

1 Sinclair, Malcolm, f 1690, d 17 juni 1739 vid Grönberg nära Naumberg a Bober, Schlesien. Föräldrar: generalmajoren frih William S o Catharina Hamilton. Fänrik vid Livgardet till fot 13 aug 08, i rysk fångenskap 1 juli 09–22 (åter i Sverige 5 sept), löjtn vid Livgardet till fot 19 juni 22 med rang från 2 jan 19, erhöll permissioner för resor till Holland 15 febr 24 o 26, deltog i riksdagarna åtminstone 31, 34, 38/39 (led av SU), vistades i underrättelsesyfte i Polen sommaren 37–30 jan 38, major vid Upplands reg 20 sept 37, sändes i underrättelsesyfte till Turkiet 6 (eller 7) juli 38, vistades i Konstantinopel 13 sept 38–4 april 39. – Ogift.

S tillhörde en skotsk ätt av vilken grenar varit i sv tjänst sedan 30-åriga krigets dagar. Både fadern och bröderna var sv officerare och systrarna gifta med militärer. Inget är känt om S:s uppväxt och yngre år innan han framträder under Stora nordiska kriget, blir sårad vid Holowczyn 1708 och befordras till fänrik s å. Han tillfångatogs vid Perevolotjna följande år. Mycket lite är känt från hans långa fångenskap i Rasan i Sibirien fram till återkomsten till Sverige 1722, förutom att han och en kapten dräpte en sv desertör (Nordsteen), som blivit löjtnant i rysk tjänst. S räddades från ryskt dödsstraff genom att kommissionssekreteraren Thomas Knipercrona fick de båda svenskarna frigivna ur arresten i Moskva mot löfte att de skulle ställas inför rätta i Sverige efter hemkomsten. Det är oklart om så skedde, men några efterräkningar verkar det inte ha blivit för S.

S:s befordringsgång under frihetstiden gick lika sakta som för de flesta av de hemvändande karolinska officerarna. Kunskapen om hans liv och verksamhet under 1720- och 1730-talen är liten. Den långa vistelsen utomlands avskräckte inte S från att göra två längre resor till Holland 1724 och 1726. Han företrädde sin ätt under 1730-talets riksdagar på riddarhuset, och som så många andra livgardesofficerare stödde han sannolikt tidigt den framväxande oppositionen mot Arvid Horns (bd 19) fredspolitik utan att någon gång tillhöra de framträdande politikerna. Ett mått på hattarnas förtroende för S var att han 1738 bereddes plats i det viktiga SU, där han dock verkade så kort tid att hans partipolitiska profil inte klart framträder. Under 1730-talet deltog S också, när han vistades i Sverige, i huvudstadens sällskapsliv. S upptogs i den av två adelsfröknar ledda glada sällskapsorden Lif-Sqvadronen, där Olof Dalin (bd 10) var sekreterare, och i matrikeln 1737 porträtterades S i några skämtsamma rader som "2(:e) Corporalen".

Politiskt var S märkt av sin långa vistelse i Ryssland och uppfattades i samtiden som "ryssarnas huvudfiende" (Browallius), en åsikt som flera gett uttryck för och som den ryska motpropagandan senare tog fasta på.

S:s utrikes erfarenheter och språkkunskaper gjorde att han (18 okt 1736) anmälde sitt intresse för utlandstjänstgöring i rådet, som prisade hans "beskedlighet" (d v s lämplighet). När det 1737 bedömdes att Sverige var i behov av fler och säkrare underrättelser från den strategiskt viktiga krigsskådeplatsen på Rysslands södra front mot Turkiet, beslöt rådet 27 och 28 juli 1737 att sända två erfarna observatörer till Polen och valet föll på S och den polskfödde majoren J Schultz (Schultetski), som en gång tjänat Karl XII i Bender. Både S och Schultz behärskade såväl ryska som polska. De verkade dock oberoende av varandra. S reste via Danzig med motiveringen att där ordna upp en arvsangelägenhet. Genom sedvanliga läckor kände den ryska ministern M Bestuzjev till så mycket om den hemliga operationen, att han i Sthlm lät måla S:s porträtt för sin regering, något som efter S:s död skulle ge upphov till åtskilligt rabalder och många förhör.

S återkom i jan 1738 med rapport till rådet (1 febr), utformad som en dagbok, som ger vissa inblickar i hans rörelser i Polen. Detta var några månader innan han som nyvald ledamot skulle ta plats i riksdagens politiskt centrala SU. Hans sista utrikesuppdrag medförde att han i stället för ett eftermäle som anonym karolinsk officer med en grå och konventionell karriär blev ett namn i den sv rikshistorien.

Det 1738–39 segrande hattpartiet satsade på en ny och mot Ryssland mer aktiv utrikespolitik. En allians med Turkiet, Ryss- lands ständige fiende i söder, var nu ett än starkare önskemål än tidigare. I djupaste hemlighet förbereddes S:s resa. Endast fyra ledamöter i den slutna mindre sekreta deputationen var helt införstådda med planerna men ändå lyckades den ryske ministern än en gång snappa upp information. S skulle som en av SU:s ledamöter utföra ett omfattande spionuppdrag, bl a undersöka bästa postgången mellan Sverige och Turkiet, inhämta säkra underrättelser om de ryska och turkiska arméernas tillstånd och utväxla brev med sultanen om behovet av en allians inför ett sv anfall mot Ryssland. S försågs med flera pass, bl a ett utställt på John Olofson, och avreste 6 eller 7 juli via Ystad, Lübeck och Hamburg till Breslau (Wroclaw), en resa som kan följas i hans dagboksanteckningar. Samtidigt seglade örlogsfartyget Sverige till Turkiet som betalning för Karl XII:s oreglerade skulder, åtföljt av handelsfartyget Patrioten, ägt av hattledarna G Kierman (bd 21) och T Plomgren (bd 29), för att ta hem Sveriges besättning från Konstantinopel. Trots alla försåt av de välunderrättade och förberedda ryssarna kom S fram till Konstantinopel 13 sept 1738 utan några komplikationer. Han samverkade med de sv envoyéerna C F v Höpken (bd 19) och E Carleson (bd 7) men arbetet gick dock trögt. Ändrade utrikespolitiska förutsättningar till följd av franska fredssonderingar gjorde turkarna försiktiga, och sultanens svar till Sthlm förhalades för den väntande S ända till 4 april 1739 då han kunde anträda återresan. Som ressällskap fick han en fransk köpman, Jean André Couturier från Marseille, som efter sju år i Konstantinopel behövde göra en affärsresa till Sthlm. Han hade inget med S:s politiska och militära uppdrag att göra. Samtidigt sändes ännu en kurir med kopior av breven en annan väg och nådde utan problem Sthlm 22 juni 1739.

Ryssarna hade emellertid ögonen på S. Så länge han åtföljdes av turkiska soldater var han i säkerhet och i Polen fick han bitvis eskort. I Breslau underrättades han för övrigt per brev 15 juni 1739 att han skulle utnämnas till överstelöjtnant (Weber). När han lämnade Breslau hade ryssarna observerat honom och en rysk patrull var honom tätt i hälarna. Den bestod av två officerare, Kutler (Kuttler, Cutier) och Lewitzki, och fyra till betjänter förklädda underofficerare. På kvällen 17 juni blev S och Couturier upphunna vid Granberg, och efter en kort men fredlig palaver tvingades de att vända om mot Naumburg a Bober för att som det sades ordna vissa formaliteter. När de lämnat den öppna terrängen och kommit in i en skog fördes emellertid S åt sidan och sköts av Kutler med en pistol. Couturier hörde S ropa "Mon Dieu, Jesus, Mon Dieu" och såg honom springa innan Kutler beordrade "betjänterna" att döda honom med värjorna; enligt den senare ryska motpropagandan handlade dessa i självförsvar. Couturier skadades dock inte men sattes i Königsteins fästning till 6 aug då han frigavs och erhöll 500 dukater som skadestånd. Förmodligen hoppades ryssarna att han skulle tiga om händelsen men Couturier reste direkt till Sthlm och blev sv riksrådets huvudvittne.

Först efter en vecka, 23 och 24 juni, fann lokalbefolkningen S:s vanställda och delvis plundrade lik i skogen. Mördarna hade bl a tagit hans kläder och massakrerat ansiktet, troligen för att försvåra identifieringen. När denna trots allt var gjord fördes S:s lik till Stralsund där jordfästningen ägde rum 14 dec 1739. – 1909 restes med sv statsstöd ett monument på mordplatsen.

S:s dokumentväska hittades inte omedelbart efter dådet men återlämnades en tid senare. I slutet av 1739 kom en påse till det sv postkontoret i Hamburg, och postbudet uppgav att försändelsen var från Frankfurt am Main. Där fanns alla papper intakta, men sigillet var uppbrutet och papperen återlagda.

Detaljerna kring resan och mordet utreddes grundligt med en officiell sv rapport (tr 1741) som resultat. Senare framkomna källor verifierar vad som redan då var känt. Annorlunda blev det med den officiella ryska versionen. I Ryssland fördes mördarna snabbt undan offentligheten, och uppgifterna om deras fortsatta verksamhet växlade. När det ryska svaret utarbetades var de oåtkomliga för omvärlden. Den ryska motpropagandan, som undantog den egna statsledningen från kunskap om och ansvar för mordet, hade länge framgång. Tom den sv ministern i Ryssland E M v Nolcken (bd 27) trodde att mördarna överträtt sina befogenheter och att avsikten inte varit att mörda S. Han ansåg också att S varit oförsiktig. Även de sv 1800-talshistorikerna var försiktiga när de uttalade sig i denna del av skuldfrågan. När ryska källor började bli tillgängliga under senare delen av 1800-talet och rysk forskning observerades, framträdde emellertid en annan bild. Både kejsarinnan Anna och hennes ledande ministrar kunde beslås med att "i fullaste mått bära ansvaret för det grova brottet mot folkrätten" (Palmen).

Mordet på S väckte i samtiden internationell uppmärksamhet. Förbittringen i Sverige gav krigsvännerna argument inför det krig mot Ryssland som inleddes 1741. Mordet tillhörde de åberopade officiella krigsmotiven. I debatten om en krigsförklaring 21 juli krävde en av de ivrigaste krigsvännerna (Sten Coyet; bd 9) högljutt på riddarhuset att man med vapen skulle hämnas "vår broder Abels blod" som nu i två år ropat på hämnd. Minst ett drygt dussin upprörda dikter och visor skrevs om mordet och spreds. Den mest berömda, Anders Odels (bd 28) Sinclair-visa, skulle leva länge och sjungas som populär folklig visa ännu under 1900-talet, men dess avgörande betydelse för 1741-43 års krig är nog en, om än väletablerad, historisk och litteraturhistorisk forskarmyt.

S beskrivs som mörkhyad med hög näsa, buskiga ögonbryn, fördelaktigt utseende och gott umgängessätt (Fryxell), en initiativkraftig officer som inte ryggade för strapatser (Weber).