Anders Odel

Odel, Anders, före 1746/47 Odhelius, f eller dp 1 juni 1718 i Skövde landsförs, d 16 sept 1773 i Sthlm, Klara. Föräldrar: kh Andreas Odhelius (s 56) o Maria Billmark. Inskr vid Skara skola hösten 28, vid UU 8 aug 38, informator i Sthlm 39–40, volontär vid fortifikationen 8 juni 47, studerade appretur o mönsterritn i Paris o Berlin maj 48–sept 50, mönsterritare vid appreteringsverket i Sthlm 20 okt 50, ansvarig för verket 56, erhöll säte o stämma i hallrätten 1 febr 57, dir:s karaktär samt lika heder o rang som assessorerna i kollegierna 17 nov 57. Förf.

G 19 aug 1756 i Sthlm, Klara, m Brita Christina Röök, f sannolikt 1739 där, d 22 juni 1802 där, ibid, dtr till krigsrådet Jacob Andersson R o Catharina Maria Stierncrona.

O var i sin yrkesverksamhet knuten till sidentillverkningen. I hattpartiets ekonomiska program ingick bl a att denna viktiga tillverkning i görligaste mån skulle förläggas i Sverige. För sina konstnärliga talanger fick O 1748 resestipendium från manufakturkontoret för studier av mönsterritning och sidenappretur i Paris. Eftersom sidentillverkningen i merkantilismens tid sågs som en betydelsefull nationell angelägenhet vistades han där på sätt och vis som ekonomisk spion och använde därför namnet Carl Nor(den)berg. Vid hemkomsten blev O anställd vid appreteringsverket i Sthlm och lät bygga dess nya hus 1752–53. Utbyggnaden av verket var emellertid förbunden med många problem, delvis beroende på person- liga motsättningar mellan intressenterna. Från 1760 blev tvisterna med fabrikörerna, som ogillade verkets monopolställning, svårartade. 1761 ville manufakturkontoret på grund av kostnaderna skänka verket till O på vissa villkor, men denne vägrade att ta emot det om han inte fick medel till fortsatt drift. Mössornas maktövertagande 1765–66 och indragningen av manufakturkontoret gjorde verkets och därmed O:s ställning mycket vansklig. Stöd kunde O bara finna hos hattarna. Hans politiska författarskap under 1760-talet och det rabiata mösshatet har därför personlig bakgrund. Efter att en tid ha varit fråntagen lön återfick O 11 sept 1769 lön och läropremier med retroaktiv verkan. Som mönsterritare hörde O till tidens främsta. Berömda är hans mönster gjorda för Rörstrands porslinsfabrik.

Mest känd för eftervärlden har O dock blivit genom sitt författarskap, som till största delen och nästan från början var politiskt bestämt. Redan under skoltiden skrev han poesi. Ett förebud om den framtida inriktningen ger den omkring 600 verser långa hexameterdikten Narvae blodiga slachtning. Barockprägeln och inflytandet från G Dahlstierna (bd 9) är starkt men realismen samtidigt betydande. Sitt lyckokast gjorde O med en annan politisk dikt i Dahlstiernas efterföljd, den s k Sinclairs-visan. 16 juni 1739 mördades majoren Malcolm Sinclair, sannolikt av ryska agenter, då han var på hemväg från Turkiet med hemliga papper. Mordet väckte en storm av förbittring, och en rad pamfletter såg dagen. 21 sept 1739 inlämnades till censor en anonym visa om 84 strofer. Den torde vara identisk med den senast 1741 tryckta visan Hjeltarnas samtal med den tappre och omistelige... Herr Malcom Sinclair... . Den omfattar 90 strofer och uppges vara skriven av Herden Celadon. Visan fick stor spridning och har levt kvar i folkmedvetandet in på 1900-talet. Om den blev "sin samtids marseillaise" är dock osäkert (Carlsson, SLT 1967). Fiktionen i visan är den inte minst i politisk litteratur använda "samtal i de dödas rike".

Under informatorstiden i Sthlm kom O i kontakt med herrnhutarna. Med sina 33 sånger blev han en av de mest produktiva författarna i Sions Sånger (saml 1–2, 1743–45). Åtskilliga av sångerna går tillbaka på tyska original, men O har arbetat fritt och ofta gjort sångerna mer konkreta och bildrika. Medan många herrnhutiska sånger jublar över frälsningens visshet är de flesta av O:s religiösa dikter fyllda av smärta, skräck, ovisshet och ånger. Det förefaller som om O aldrig kunde känna frälsningvisshet och full gemenskap med bröderna. Hans herrnhutiska tid blev också en kort, skarpt avgränsad period. Efter en kris kom en fullständig brytning. När O lämnade Sverige 1748 började han omfatta en tidstypisk, optimistisk upplysningsfilosofi.

Det andliga hemvist som herrnhutismen gett O under 1740-talet kom frimurarna att ersätta under 1750-talet. O, som först tillhört den s k Sorbons loge, var en av stiftarna av logen S:t Jean Auxiliaire och blev genast dess talman. En viktig del av hans författarskap utgörs av anföranden i logen. De jämlikhetstankar som härskar där var i hög grad O:s egna. Flera tal röjer en harmonisk världsåskådning och en tro på att människorna genom högre moral skall nå sann lycka. Ett har den karakteristiska titeln Tal, om ett roligt och förnögsamt sinne (1745). I ett av de viktigaste talen, Tal, om den gyllende tiden (1754), förlägger O i enlighet med upplysningsoptimismen guldåldern inte till en fjärran forntid utan till nuet och framtiden. O hyllade nyttotanken och krävde sociala reformer. Hans pedagogiska tankar var progressiva: barn skall få vara barn och inte de vuxnas apor, och uppfostran skall anpassas efter utvecklingsnivån. Den optimism som präglar talen från 1750-talet kom emellertid att senare ersättas av en mörkare syn, och mot slutet av sitt liv kan O beskrivas som kristet renlärig.

I sina tal hade O möjlighet att uttrycka åsikter i skilda ämnen; regeln att politik inte fick beröras blev för honom allt svårare att följa. Både i talen och i sagan, som han gärna odlade i O Dalins efterföljd, tog han ställning i tidens frågor. Sagan om grötfatet (1756) skildrar striden mellan stånden som ett kiv om ett grötfat. Den bästa sagan torde vara Tal om Alfvar och dess söner i synnerhet Calle (1759). Europas stater är en brödrakrets; Calle, en styvsint bondpojke, är Sverige. Flera sagor har en utmärkt början, men efter hand tar det politiska budskapet loven av den realistiska berättelsen. Ibland blir språket då abstrakt-retoriskt. – En idé, som om den blivit utförd, hade kunnat leda till något märkligt var att i en levernesbeskrivning, som enligt fiktionen föregavs vara skriven av en kvinna, visa hur kvinnan uppfattade sin existens. Det stannade vid utkastet (1761) Ett svenskt fruntimers lefvernes beskrifning, författad af Henne sjelf.

Under det för O svåra 1760-talet blir de politiska skrifterna ymnigare och häftigare. Den retoriskt högtravande Den rätta och sanna Ähran (1767) behandlar Sveriges historia under ärans aspekt. Skriften, som knyter an till G Stiernhielms Hercules, inleder den fokusering av ärebegreppet som skulle känneteckna den gustavianska tiden. Ett större, aldrig utgivet arbete från 1767–68 handlar om den sv statsförfattningens historia och utgör den mångsidigaste framställningen av O:s politiska tänkande. På våren 1769 gav O ut den politiska periodiska skriften Echo och åter-skall, som på sommaren och hösten avlöstes av Den swenska Socrat. Starkt oroad av upplösningstendenserna under frihetstidens sista riksdagar pläderade O för ett styrelsesätt präglat av balans och maktskillnader efter engelskt föredöme. Han hälsade Gustav III:s statsvälvning med entusiasm.

Som författare av politiska tal och sagor är O den främste efter Dalin. Hans realism och förmåga att återge folkliga tale- och tänkesätt är betydande. Det mindre formatet passade honom bäst. Uthållighet var inte hans starkaste sida, och utmärkta inledningar får ofta fortsättningar där budskapet blir övertydligt.