Josabeth F P Sjöberg

Sjöberg, Josabeth (Berta) Fredrika Paulina, f 29 juni 1812 i Sthlm, Kat, d 29 dec 1882 där, Maria. Föräldrar: kanslisten Nils S o Johanna Fredrica Vibergsson. Akvarellmålare, tecknare o musiklärarinna. – Ogift.

Josabeth S växte upp i en familj med stora estetiska och musikaliska intressen. Familjen hade inledningsvis ganska god ekonomi, fadern var kanslist i Krigskollegium och kunde 1810 köpa en fastighet på Södermalm i Sthlm, dit familjen flyttade s å. Föräldrarna lär dock ha ägnat lite tid åt S och hennes tre år äldre bror Nils. Vid sidan av sitt yrke fördjupade sig fadern i sina musikaliska intressen medan modern sägs ha tillbringat sin mesta tid med bokläsning. S:s mor lär dessutom tidigt ha tagit avstånd från S därför att hon ansågs ha ett tämligen ofördelaktigt utseende.

Modern avled 1831 och fadern två år senare, varvid S lämnades utan tillgångar. Hennes bror, som var byggmästargesäll, fick träda in och täcka boets skulder. Första tiden efter faderns död bodde de båda syskonen på olika håll, men snart hyrde de in sig gemensamt hos en änka på Södermalm. De närmast följande åren hushållade S för sin bror, men när denne så småningom gifte sig stod hon helt ensam. Hänvisad till sig själv började S försörja sig som musiklärarinna och uppges ha givit lektioner såväl i piano- och gitarrspel som i sång. Vidare skrev hon små pianokompositioner, av vilken en är bevarad. För att dryga ut sina begränsade ekonomiska tillgångar åtog sig S även broderiarbeten samt utförde handkolorering av bokillustrationer för bokförläggaren Sigfrid Flodin (bd 16). Även om inga skriftliga belägg kunnat påträffas är det inte osannolikt att S under en period hade någon form av anställning hos Flodin.

Det är som akvarellmålarinna, med interiörer och utsiktsbilder från 1800-talets Sthlm, som S väckt eftervärldens intresse och entusiasm. Av hennes bevarade akvareller – av vilka Sthlms stadsmuseum äger merparten – är drygt hälften interiörer, de flesta med motiv från hennes sammanlagt tolv bostäder, samtliga belägna på Södermalm. Som konstnär var S amatör och hennes konstnärliga verksamhet hade närmast karaktären av tidsfördriv. Hon saknade grundläggande kunskaper i linjal- och perspektivritning. Särskilt i interiörbilderna märks detta tydligt genom att hon vänder ut och in på rumsförhållandena. Rummets olika plan samlas under en hög utsiktspunkt, varifrån golvplanet liksom faller framåt. Genom detta arrangemang kunde S fylla bilderna med allsköns detaljer: möbler och småting som hon antingen ärvt från föräldrahemmet eller själv köpt.

S:s egenart som konstnär ligger dock inte i bristen på korrekt tecknat perspektiv utan snarare i det faktum att hon vill redovisa allt in i minsta detalj, från gardinerna, mattorna och möbelklädseln till mönstren på tapeterna, tavlorna och kakelugnarna. Det är också interiörernas mönsterverkan som står i centrum för hennes intresse, inte möblerna och föremålens form. Även om S aldrig kom att behärska de traditionella medlen att skapa illusion i sina bilder kan däremot hennes akvareller ses som ornamentala helheter. Interiörerna visar på en sällsynt kontinuitet i rummens tapetmönster, prydnadsting och möblering från Karl Johanstidens strama men relativt detaljfattiga och enhetliga väggbeklädnader till de rikt mönstrade tapeterna under Karl XV:s och Oscar II:s tid. S försummade heller aldrig att måla in sina möbler och prydnadsaker i bilderna. Ofta återkommer hennes färgglatt klädda långsoffa, några enkla gustavianska stolar med utsågade ryggbrickor och ett skåp. Så småningom tillkommer ett taffelpiano istället för det gamla spröda klaveret, som ofta finns avbildat i hennes tidigaste akvareller. En liten toalettspegel i mahogny, flankerad av ett par ljusstakar, är i regel upphängd på väggen tillsammans med några tavlor och litograferade porträtt.

Interiörerna är ofta befolkade, antingen enbart av S själv – vilket av vissa forskare har ansetts vara ett uttryck för en naiv självcentrering till följd av moderns avvisande attityd under barndomen – eller av den familj hon för tillfället hyrde hos. I de tidigaste akvarellerna är personerna små och ritade tämligen enkelt, men från 1860-talets mitt sker en förändring. Människorna växer i volym och individualitet, samtidigt som S börjar använda bl a slagskuggor för att skapa större illusion och rumskänsla i sina bilder.

Ett bland många exempel från denna senare period är akvarellen Köket hos fru Bergqvist. I det ljusa och med klara färger kolorerade köket har S avbildat värdinnan, trädgårdsmästaränkan fru Bergqvist, sittande mitt på köksgolvet och sysselsatt med att göra i ordning en låda grönsaker för torgförsäljning. På en stol invid fönstret sitter S:s hyresvärd, herr Bellander, och läser predikoturerna. För att understryka detta har S tagit ett klipp ur dagstidningen och klistrat på akvarellen. Strax intill Bellander står dottern i familjen och tvättar kläder i ett bykkar. Framför köksspisen har S avbildat sig själv och värdinnans jungfru som just steker raggmunkar. Hos fru Bergqvist bodde S två gånger, 1857–58 och 1873, och förutom köket har hon även avbildat sitt eget förmak i lägenheten, ett litet rum med pariserblå tapet och några få möbler. För att markera sin musikaliska yrkesutövning har S placerat en gitarr och ett notblad på det röda sängöverkastet.

Det finns i S:s produktion en samling interiörbilder som innehållsmässigt skiljer sig från det stora flertalet från hennes hemmiljö. Det är sex ganska originella kyrkointeriörer, tillkomna på 1860-talet, och ett drygt tjugotal motiv från Sthlms välgörenhetsinstitutioner för åldriga änkor. För kyrkointeriörerna har några förebilder inte kunnat fastställas; sannolikt är motiven enbart en yttring av S:s fantasi. Samtliga skildrar dock kyrkorum som är fullsatta av gudstjänstbesökare. Prästen står i predikstolen eller vid altaret, och på pelarna och väggarna sitter epitafier över avlidna, samtliga försedda med namn som inte går att återfinna i samtida släkt- och adelskalendrar. I några motiv har S även satt in sig själv, skridande fram på kyrkogången. På bilderna återges också bibelcitat och psalmverser. Dessa har tämligen pessimistiskt innehåll, varför man ansett att S utfört kyrkointeriörerna i samband med någon sjukdomsperiod.

Akvarellerna med motiv från Sthlms välgörenhetsinstitutioner domineras av interiörer från olika änkehus, t ex Drottninghuset vid Johannes kyrkogård i Sthlm. Denna institution hade den för ändamålet typiska planen: stora sovsalar på var sida om ett mittparti med vestibul och trappor. De stora sovalkoverna var uppdelade i ett antal mindre alkover, skilda från varandra genom förhängen. Det är också på detta sätt som Drottninghuset presenteras i S:s akvarell, Drottninghuset. Salen No. 3 nedre botten. Den ljusa och stora salen är befolkad av gamla gummor, klädda i kjolar och förkläden. De är antingen i färd med att sy, sätta upp gardiner för fönstren eller se över husgerådet. Någon intar sin måltid framför sin alkov medan en annan lägger patiens: Det är således daglig verksamhet i en kollektiv miljö som skildras. S var väl förtrogen med Drottninghusets miljö genom att hon ofta besökt sin mormor som levde där de sista åren av sitt liv.

Med samma detaljrikedom som salen på Drottninghuset skildras också miljöerna i de sammanlagt tretton interiörbilderna från Borgerskapets enkehus vid Hamngatan. Med inlevelse och stor uppfinningsrikedom varierar S sina skildringar av de dagliga rutinerna. Alla gummorna är i full verksamhet: några håller på att klä en brud och hennes tärnor, någon nystar garn medan en annan plockar en fågel. Det hela är propert, aktivt och tämligen idylliskt. Ibland återger dock S även dramatiska inslag. I ett av motiven håller några gummor på att åderlåta en sjuk, medan man strax intill sveper några döda åldringar i sina kistor. Det är ändå, vilket gäller såväl interiörerna från S:s bostäder som från välgörenhetsinstitutionerna, idyllen som överväger. Att återge denna vänliga värld har ansetts vara S:s försök att tygla sin egen rädsla inför åldrandet och döden.

Lika kända som S:s interiörmotiv är hennes utsiktsbilder över grannskapet på Södermalm, under 1800-talet småfolkets stadsdel med många trähus och trädgårdstäppor. Också dessa bilder präglas av det ut-och invända perspektivet liksom av stor detaljrikedom och äkta miljökänsla. Från 1850-talet är t ex motivet som visar fru Bergqvists trädgård vid Tjärhovsgatan. I trädgården sitter S själv och håller just på att måla en av sina akvareller. Uppe på Stigberget ses det utsiktstorn som gick under benämningen Tandpetaren på Söder, ritat av Fredrik Blom (bd 5). Flera utsiktsbilder visar också svunna miljöer, som vyn från Katarina Högbergsgata, där S bodde 1863–68.

Till S:s konstnärliga kvarlåtenskap räknas slutligen en serie dubbelsidigt bearbetade ark, som är försedda med något spretigt tecknade, närmast burleska karikatyrer och textrader. "Hon hade mig att tacka för att hon blev gift med den godaste man i Europa men vad fick jag, jo ingenting", står det under teckningen som visar fru Wilhelmina på promenad med sin man. Textraden visar – förutom uppenbar avundsjuka och giftaslystnad – att S även hyste känslor, som hon aldrig medvetet vågade gestalta. Bilderna skiljer sig både motiv-och stilmässigt markant från S:s övriga produktion. När bladen, tillsammans med en del andra papper, förvärvades av Sthlms stadsmuseum ifrågasattes därför om S verkligen tecknat figurerna. Tveksamheten har emellertid dämpats, eftersom samma skrivstil och stavning återkommer på hennes akvareller.

Om S:s person är tämligen få konkreta fakta kända, möjligen med undantag för hennes många bostadsadresser. Det står dock klart att hon aldrig bildade familj, ständigt hade ont om pengar och var fysiskt tämligen klen. Vid upprepade tillfällen fick hon söka läkarvård, och bl a ope-rades hon för bröstböld av fattigläkaren i Maria församling Knut Fabian Levin, en händelse som hon för övrigt också skildrat i en akvarell. Möjligen bidrog ohälsan till hennes dödsfruktan. Vidare omtalas S som sällskapsmänniska, och det är känt att hon hade en stor vänkrets. Till hennes närmaste vänner hörde bl a litteratören, tecknaren och revoltören Ferdinand Tollin, som ibland figurerar i hennes interiör- bilder och som mycket väl kan ha varit den som uppmuntrat henne att teckna och måla akvarell.

Som konstnär har S ansetts vara naivist; i hennes akvareller finns också drag som förenar dem med barnteckningar. Samtidigt når emellertid hennes sakliga och tidsbundna iakttagelser längre än vad som annars är vanligt i den naivistiska konsten. Särskilt märks detta i den tämligen svår-fångade, men till synes klara och enkla färgsättningen som på ett för samtiden ovanligt sätt både är enhetlig och rik. Den viktigaste förutsättningen för S:s postuma berömmelse är ändå främst hennes stora intresse för detaljer, miljöer och personer i kombination med en vaken iakttagelseförmåga. Hennes akvareller har därför flitigt använts för att illustrera kulturhistoriska arbeten om 1800-talets Sthlm.