K Sigfrid Flodin

2 Flodin, Knut Sigfrid, bror till F 1, f 6 jan 1827 i Sthlm (Nik), d 11 nov 1909 där (Hedv El). Anställd i broderns bokhandel 1843–62, egen förlagsverksamhet fr 1846, v ordf i Sv bokförläggarefören 1879–81, 1887, ordf 1887–90, HedL 1906.

G 17 april 1865 i Sthlm (Klara) m Charlotta Lovisa (Louise) Christina Söderqvist, f 17 sept 1828 i Kil (Ör), d 20 mars 1923 i Sthlm (Hedv El), dtr till pastor Olof S o Charlotte Falk.

Fastän utbildad sortimentsbokhandlare koncentrerade Sigfrid F sin verksamhet på sitt bokförlag, som fick en betydligt större omfattning än broderns. Då han 1848, 21-årig, blev medlem av Svenska förlagsföreningen, kunde han i samma års Bokhandelsbulletin skylta med tre barnböcker. Denna kategori blev också allt framgent ett av de väsentliga inslagen i hans förlagsverksamhet. Han var själv en flitig barnboksförfattare i en för tiden måttfullt sedelärande genre, ofta med djurmotiv. Hans förlag utvecklades långsamt men säkert. Han föll aldrig för den kring 1800-talets mitt vanliga och oftast ödesdigra frestelsen till dåligt kalkylerad massproduktion utan baserade sin rörelse på några solida långkörare, främst Allmännyttigt handbibliotek och Bibliotek för teatervänner, båda startade 1859 och fortlöpande in på 1900-talet, den senare parallellt med Albert Bonniers Svenska teatern. Som nr 120 i Bibliotek för teatervänner kom 1870 August Strindbergs ungdomsdrama I Rom, och F blev härigenom en av Strindbergs många förläggare. Bland hans värdefullare förlagsartiklar må nämnas tidskriften Litografiskt Allehanda (utg av A J Salmson 1859–61 och av F 1862–65), en av de tidigare svenska publikationer, där litografien i stor skala utnyttjades för konstnärliga reproduktionsändamål. Avsikten var att genom planscher och text ge »en framställning av svenska konstens fortgående utveckling, sprida kännedom om hennes mer framstående alster och tillföra även avlägsnare punkter inom vårt vidsträckta land en kännedom om skön konst, eljest huvudsakligen förbehållen huvudstaden samt att erbjuda även den obemedlade något av den konstnjutning, som i allmänhet är en de förmögnares företräden» (prenumerationsanmälan å häftesomslagen). Den svenska skönlitteraturen odlade han tidtals rätt flitigt med verk av bl a Josephine Wettergrund (Lea), Marie Sophie Schwartz, Anna Wahlenberg och Claes Lagergren. Under 1860- och 70-talen var han hela tiden uppe i högsta rösteklassen (6 röster) i Svenska bokförläggareföreningen; efter 1882, då röstberäkningen differentierades och maximerades till 15, hade han vanligen 11 röster. Inventarierna på 1870-talet upptar omkr 600 titlar. Hans förlag kan sägas ha haft en »halvlitterär» prägel med den ekonomiska tyngdpunkten på mera praktiska artiklar. Härom vittnar också hans förlagsprospekt, som huvudsakligen puffar för handböcker i diverse ämnen såsom husdjursskötsel, ölbryggeri, kokkonst, fiske, fotografi, utrotning av ohyra, för att inte tala om »Äktenskapets mysterier». Som författare inom sitt eget yrkesområde var F pionjär. År 1857 utgav han nämligen den första läroboken i bokhandelsyrket på ett nordiskt språk, »Utkast till handledning för blifvande bokhandlare och bokhandelselever vid några i bokhandeln allmänt förefallande göromål». Denna lilla skrift är en symptomatisk självständighetsförklaring för bokhandlaryrket som sådant men vänder sig tidstypiskt nog också till »dem som, utan att förut hava tjänstgjort i bokhandel, övertaga en sådan, såsom binäring till av dem hittills och fortfarande idkad annan handel, hantverk, läraresyssla o s v».

Efter sitt giftermål 1865 med Louise Söderqvist övertog F det boktryckeri, som hon 1858 grundat i Arboga och 1862 överflyttat till Sthlm. Det drevs, med uteslutande kvinnlig arbetskraft, till 1874. Förlag och tryckeri hade sina lokaler i Mästersamuelsgatan 39 men efter tryckeriets nedläggande flyttade företaget och makarna F till Norrtullsgatan 15 B och slutligen (1900) till Karlavägen 39. Då hade affären stagnerat och levde bara på äldre, ännu gångbara produkter. Efter F:s död sköttes förlaget av änkan men såldes 1913 till Albert Bonniers förlag. Försäljningssumman var 10 000 kr, vilket vittnar om den obetydliga omfattning som rörelsen då hade.

I Svenska bokförläggareföreningen (dåvarande Svenska förlagsföreningen) blev F medlem 1848. Någon framträdande roll i föreningslivet spelade han dock ej förrän på 1870-talet efter broderns död. Han tillhörde den kommitté, som framlade 1881 års av G B A Holm präglade stadgeförslag. Vice ordförande var han i två omgångar, 1879–81 och ett halvår 1887, då styrelsen måste rekonstrueras efter »schismen». Han följde lojalt Albert Bonnier och stannade i den gamla föreningen. Han efterträdde också denne som ordförande hösten 1887. Posten som han själv ingalunda ansåg sig vuxen, åtog han sig endast nödd och tvungen. Redan 1890 avlöstes han av Josef Seligmann. Vid sin död hade han varit medlem i Svenska bokförläggareföreningen i 61 år, vilket är ett hittills oslaget rekord. Såsom ålderspresident blev han också 1906 föreningens hedersledamot, den enda i sitt slag.

I motsats till sin bror var F utåtriktad och sällskaplig. »Det Flodinska hemmet var . . . samlingsplats för snart sagt hela det litterära Sthlm på 1860- och 70-talen. De Flodinska aftonmottagningarna voro mönster av harmlöst skämt och fint umgängesliv och voro för dem som däri hade lyckan få deltaga oförgätliga», heter det i Aftonbladets nekrolog 11 nov 1909. Bland umgängesvännerna nämns Elias Sehlstedt, Adolf Hedin, Edv Bäckström, Aug Sohlman, Chr Eichhorn, O Strandberg, fruarna Schwartz och Wettergrund (Lea). »Bland alla dessa celebriteter rörde sig dock Flodinska tryckeriets unga arbeterskor ledigt och otvunget, nästan som döttrar i huset». Senare hörde också Robert Geete, Nils Linder och Harald Wieselgren till kretsen. Ur denna framgick sällskapet Litteraturvännerna, stiftat 1864 av F och hans dåvarande fästmö. Det hade enligt stadgarna till ändamål »att bilda en begränsad krets, där herrar och damer med sinne och kärlek för skön konst i allmänhet men i synnerhet litterära och vittra sysselsättningar beredas tillfälle att sammanträffa för utbyte av tankar och idéer; men även att härmed söka förena musikaliska, deklamatoriska och dramatiska föredrag m m vid sammankomsterna». Det starka kvinnliga inslaget (»blåstrumpor») föranledde namnförslaget »Blå Stugan» efter mönster av August Blanches »Gröna Stugan», vilket dock förkastades. F blev sällskapets ordförande och kvarstod som sådan ända till 1889. Bland den tidigare medlemsuppsättningen kan förutom de ovan angivna nämnas Wilhelmina Ståhlberg, Octavia Carlén, Rudolf Wall, Frans Hodell, Birger Schöldström och Johan Flodmark, som i flera årtionden var sällskapets sekreterare och stöttepelare. Någon nämnvärd betydelse utåt tycks det inte ha haft. Man ägnade sig åt uppläsningar, föredrag och teateraftnar men även maskerader, baler och utfärder. Det fick alltmer prägel av en sällskapsklubb för amatörer och tynade bort på 1900-talet för att upplösas 1911, två år efter F:s död.