Nils Henrik Sjöborg

Sjöborg, Nils Henrik, f 6 febr 1767 i Högestad, Malm, d 1 juli 1838 i Sthlm, Klara. Föräldrar: prosten Nils Johan S o Märta Helena Hahne. Inskr vid LU 7 sept 79, disp pro gradu 22 juni 85, mag med prom:datum 23 juni (k beslut 11 dec) 87, doc i historia 27 aug 90, adjunkt 23 aug 96, prof i samma ämne från 17 dec 99 (tjänstl från 23 mars 14, tjänstefri på livstid 3 april 16), rektor magnificus 09 o vt 10, allt vid LU, av K M:t förordnad att ha tillsyn o vård över rikets antikviteter (antikvitetsintendent) från 23 mars 14. – LMA 98, LPS 18, led av flera uti lärda sällsk.

G 7 okt 1804 i Sjogerstad, Skar, m Fredrika Christina Sparrsköld, f 10 sept 1777 i Bringetofta, Jönk, d 5 aug 1828 i Sthlm, Klara, dtr till överstelöjtnanten Carl Magnus S o Anna Elisabeth Ehrenpreus.

S:s akademiska verksamhet bedrevs uteslutande i Lund. Historieämnet i hans tolkning blev delvis ett studium av äldre isländsk och nordisk litteratur, till vilket han inspirerats i sin barndom, i en morbrors bibliotek. Textstudierna utgjorde grund för hans historiesyn och fungerade bl a som korrelat till hans omfattande arbeten om arkeologiska föremål och framför allt tidighistoriska och förhistoriska monument. Vid denna tid existerade arkeologin ännu inte som eget ämne, med erkända, identifierade och avgränsade materiella lämningar och preciserade vetenskapliga uppgifter. Akademin i Lund blev för Sveriges del det centrum där början till en disciplinformering kan observeras. S var en erkänd och framgångsrik föreläsare och inte minst genom sin omorganisering av universitetsmuseet till ett mer renodlat historiskt museum (1805) samlade han en skara kring sig, varav bara något årtionde senare flera blev de mest framträdande arkeologerna i landet. Elever till honom var bl a J G Liljegren, C G Brunius, B E Hildebrand och S P Bexell. LU kom på så sätt att bli "leverantör" av mer professionella arkeologer till statens akademier och ämbetsverk.

Vid sekelskiftet 1800 etablerades nära förbindelser mellan svensk och dansk arkeologi och museiorganisation och många historiker och arkeologer gjorde täta resor över Öresund. I arbetet med det nya museet, till vilket S skänkt sin egen samling, utvecklades också en utställd arkeologi i form av mynt och fornsaker, som fordrade sina egna arrangemang och där S:s intresse för klassifikation kunde komma till uttryck. Detta intresse var än mer tydligt i hans nomenklaturarbete för de förhistoriska och tidighistoriska monumenten i landskapet. S böljade tidigt, innan han blivit professor, att genomföra inventeringsresor, som planerades med hjälp av äldre, liknande inventeringar, men också genom upprop, främst landshövdingarnas anmaningar att rapportera fynd och olika former av gamla lämningar. Dessa tidigare resor skedde delvis på hovintendenten Pehr Thams bekostnad.

S:s främsta intresse var formstudier av monument, däremot inte undersökningar i form av utgrävningar. Terminologin lånade han i stor utsträckning från de isländska sagornas beskrivningar, vilket orsakade inkonsekvenser, då alla förhistoriska tiders lämningar kunde få sina benämningar ur en förhållandevis sen litteraturskatt. S var tämligen ensam vid denna tid att hävda att de förhistoriska monumenten blev färre och färre genom åverkan, bortodling, skiftesomläggning eller skattsökning. Bevarande och vård i form av återställande var förmodligen en del av en romantisk historiesyn, där monumenten behövdes som minnesplatser, för kontemplation, men också för olika landsdelars speciella historiska uttryck.

S:s tidiga insatser observerades av LU:s kansler L v Engeström (bd 13) som först försöksvis och sedan permanent frigjorde S från professuren för en befattning som inspektör över rikets alla antikviteter. S flyttade till Sthlm, där han bosatte sig på Södermalmsbergen, senare vid Mäster Samuels gränd. Hans uppdrag var egentligen mycket komplicerat. Hans närmaste uppdragsgivare var K M:ts kansli och inte, vilket hade varit naturligt, VHAA. Riksantikvarien J Hallenberg (bd 18) uppfattade S som en konkurrent och det dröjde ända tills akademin befolkades av S:s forna elever innan något samarbete kunde genomföras, och ett slags strukturell antagonism fortsatte under hela S:s levnad. S skrev i ett brev till V Faxe (bd 15) 27 okt 1820: "Omsider har jag i dessa dagar sett Svea och Götha rikes antiquitets kabinett och inser nu rätta orsaken, varföre Hallenberg råmade och stångades, då man ville se det; ty det är riktigt skam att se en så oredig röra, så dumt anordnad och placerad. I synnerhet bör man ej se det samma år man varit i Köpenhamn och Lund".

S:s arbete var ett enmansföretag och förutom den på livstid behållna professorslönen från LU fanns begränsade reseanslag. Inventeringsresorna, som resulterade i en stor mängd dokument, vars främsta syfte var att bli illustrationer i planerade bokverk, hade också ett annat ändamål: att välja ut fornlämningar för fridlysning genom vederbörande landshövdingeämbete. Uppdraget var dock för stort och resorna kom att främst beröra södra Sverige och inte minst S:s hemtrakter. Märkligt är att S också besökte Norge i samma syfte, men han klagade över att han där blev dåligt mottagen, något som säkerligen hängde samman med den aktuella politiska situationen. Först omkr 1828 fick VHAA åter det aktiva ansvaret för rikets fornlämningar. S:s insats fick ingen organisatorisk fortsättning, men den avsatte ett starkt inslag av romantikens historiesyn och monumenturval i den antikvariska arkeologins fornmiljövård, ett upplägg för vilket S var en av pionjärerna. Han arbetade, med Danmark som förebild, för att ett nationalmuseum skulle skapas i Sthlm men fick aldrig uppleva dess tillkomst.

S arbetade mycket för spridning av arkeologisk kunskap, både till den lärda världen och till en bredare allmänhet. Han skrev främst på svenska i en tid då fortfarande de flesta disputationer, som dem han övervakade i Lund, trycktes på latin.

S:s mer omfattande arbeten slutsåldes och har återutgivits flera gånger. Trots att hans egna teckningar eller kopieringen av andras kanske är det mest kännetecknande eller anslående i hans publikationer, är de av tämligen låg kvalitet. Den nya trycktekniken - litografin - gjorde att författare och illustratör kunde vara samma person, och de bildmässiga resultaten kunde därigenom variera.

S var en utpräglad sällskapsmänniska med stor umgängeskrets, ledamot av många sällskap och tillfällighetsdiktare. Han införde sedvänjan med s k kransflickor vid LU:s promotioner, en tradition som bestått. Han var också universitetets rector magnificus under en period.

I historiska översikter av kulturlivet under S:s tid har han ofta fått ett negativt eftermäle. Vanvårdad, penningbegiven och med ett alltför utvecklat intresse för kvinnor har han av eftervärlden bemötts med en moraliskt grundad opposition som från denna utgångspunkt också angripit hans akademiska arbeten. S har haft oturen att i idéhistorien hamna efter upplysningen och i romantiken, och han åstadkom alltför få framåtblickande arbetsresultat, som kunde bli del i den vetenskapliga arkeologins framväxt vid mitten av 1800-talet.