Jonas Hallenberg

Hallenberg, Jonas, f 16 nov 1748 i Hallaryd (Kron), d 30 okt 1834 i Sthlm (Klara). Föräldrar: bonden Anders Eskilsson o Ingierd Persdtr. Inskr vid Växjö trivialskola 2 maj 62, elev Växjö gymn 66—70, inskr vid UU 15 mars 71, disp pro exercitio 22 juni 74, FK 27 maj 75, disp pro gradu 8 juni 76, mag 17 juni 76, doc i historia 27 dec 76, allt vid UU, auskultant i Svea hovrätt 12 april 79, eo kanslist i RA 17 maj 79, eo amanuens vid KB 13 maj 83, rikshistoriograf 22 sept 84, sekr i VHAA samt riksantikvarie o garde des médailles 8 febr 03— 22 april 19, kansliråds n h o v 12, adl 11 maj 18 (ej introd). — LVHAA 86, LWS 06, LVA 12, jubelmag vid UU 16 juni 27. — Ogift.

H tillhörde en gammal bondesläkt i Hallaryds socken vid gränsen till Skåne, och han var hela livet djupt medveten om sin bondebörd. Sin skoltid tillbringade han i Växjö samtidigt med Sven Hedin och Samuel Ödmann. Vid gymnasiet undervisade hans morbror, den lärde latinlektorn Anders (Persson) H, som tog hand om honom och gav honom enskild undervisning. Genom beröringen med morbrodern, »en snäll botanicus», fick han även intresse för botanik.

Efter avslutade studier i Växjö kom H i mars 1771 till Uppsala, där han blev lärjunge till Linné, Ihre och Aurivillius. De båda senares inflytande spåras i hans språkvetenskapliga och orientaliska skrifter. H var för ekonomins skull även privatlärare och vistades i denna egenskap ett par år hos brukspatronen Eric Söderhjelm på Tolvfors utanför Gävle. Han var också informator i historikern professor C F Georgiis hus och hade en kort tid tillsynen av den blivande kungamördaren J J Anckarströms studier. Vid Georgiis avgång 1781 hoppades H, som 1776 blivit docent i historia, att bli hans efterträdare, men den yngre E M Fant blev — enligt eftervärldens omdöme orättvist — föredragen framför honom. Detta blev ödesdigert för H, vars universitetsbana därmed var stäckt.

1783 blev H amanuens i K biblioteket, och Sthlm förblev nu hans hemort livet ut. Här utgav han 1782—85 i tre delar Nya allmänna historien ifrån början af sextonde århundradet. I detta berömda och redan av samtiden uppskattade arbete ansluter han till den linje, som utgår från Voltaire och fortsätter med bl a skotten William Robertson, en ypperlig representant för upplysningstidens historieskrivning. Verket avbröts och hade då nått fram till 1542.

När första delen av H:s arbete utkommit, erhöll han av Gustav III ett understöd, som ökades, då han 1784 blev rikshistoriograf; två år senare invaldes han i Vitterhetsakademin. Från högsta ort antyddes för honom lämpligheten av att fortsätta O v Dalins rikshistoria, som slutade vid Karl IX:s död. Den gratifikation han fick som rikshistoriograf förknippades med skyldigheten att utge arbeten om Gustav Adolfs, Karl X:s och Karl XI :s tidevarv. 1784 utsände han första och enda delen av Handlingar till konung Gustaf II Adolfs historia, en källpublikation som vittnar om hans intresse för den inre sv historien. I sitt inträdestal 1787 i Vitterhetsakademin framlägger han sitt historiska program. Han pekar på sanningskravet — historikern bör vara »utan fädernesland, utan religion och utan stånd» — på framhävandet av huvudmoment och huvudsaker, betonar nödvändigheten av att pröva och väga källornas vittnesbörd och vikten av noggrann dokumentering. För att förbereda sitt stora huvudarbete om Gustav II Adolfs historia gjorde han 1788 en forskningsresa till Danmark med pekuniärt stöd av Gustav III och rekommendationsbrev från konungen. Trots detta fick han dock inte tillträde till Gehei-mearkivet.

Första bandet av H:s huvudarbete, Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering, förelåg troligen redan 1787 i handskrift men utkom först 1790. Med band 5, tr 1796, avbröts det stora verket; H hade då hunnit fram tom 1626. Ahnlund säger med rätta, att »intet arbete i sv historia från den föregående tiden i djupgående forskning överträffar detta H:s verk, Lagerbrings rikshistoria icke undantagen». H hade dock en stor fördel framför Lagerbring, nämligen närmare tillgång till huvudstadens arkiv och boksamlingar. Grundvalen var hans vidsträckta och solida arkivforskning dels i riksarkivet, där bl a riksregistraturet utnyttjades, dels i kammararkivet, där begagnandet av de då för den historiska forskningen alldeles outnyttjade landskapshandlingarna och andra räkenskaper var av största vikt, också som förebild för kommande forskning. Han använde även Svea hovrätts och statskontorets arkiv men har däremot inte haft tillgång till det stora Oxenstiernska arkivet på Tidö. I Åbo hjälpte Porthan till att skaffa honom uppgifter och var mycket intresserad av hans osminkade framställning av förhållandena i Finland. Såsom redan F Rühs kritiskt anmärkte brister framställningen i historisk komposition. Den är annalistisk, uppdelad efter år, och den noggranna detaljrikedomen är tröttande. Från materialsynpunkt är den dock av stort intresse. Den allmäneuropeiska bakgrunden är relativt torftigt tecknad. H hann ej heller fram till det år, då händelserna själva skulle medfört en nödvändig breddning av perspektivet. Orsaken till avbrottet låg väl till en del i en viss oro i H:s natur, men även i vad J H Schröder, enligt tradition, tolkat som »något misshag på samhällets höjder och en viss liknöjdhet hos de tongivande i litteraturen». Avbrytandet tycks ha skett omkr 1798. Att H stötte adelskretsarna är säkert och begripligt. Aldrig förr hade besvärsskrifter och räfsteakter fått tala ett så osminkat språk (Ahnlund). H:s ton var emellertid lidelsefri, vilket är beundransvärt, då man känner hans aversion mot adeln. Denna framkommer vida mer i hans otryckta utkast till Gustav III:s historia, ett brottstycke som går fram till slutet av 1772. I brev till R Nyerup i Khvn 1810 talar H om »den aristokrati, som förorsakat både Danmarks och Sveriges olyckor». I utkastet rörande Gustav III visar H, att han betraktar kunglig regering som »husfaderlig styrelse», medan han klandrar frihetstidens partier. Emellertid saknade han inte aristokratiska beskyddare, såsom Malte Ramel och framför allt Fredrik Sparre, som enligt Gjörwell var den som allra först drog fram H »i det större dagsljuset», »till tronens kännedom».

H:s sista större rent historiska arbete var hans 1798 utgivna Historisk afhandling om mynt och warors wärde i Sverige under konung Gustaf I:s regering. Det är ett pionjärarbete, framför allt grundat på kammararkivets material, en tidig föregångare till Hans Forssells kommande forskning. Boken har värde än i dag för äldre penninghistoria.

Efter att länge ha varit alltför förbisedd blev H vid 55 års ålder Vitterhetsakademins sekreterare och riksantikvarie. Han tog platsen för brödfödans skull, såsom han klart angivit i ett brev 1815, då han undanbad sig att bli invald i Vetenskapssocieteten i Uppsala. Han skriver där bl a: det har »alltid varit min föresats att icke ingå i dylika sällskap. Jag har därföre undvikit deras kallelser när jag kunnat. Emot min vilja inkom jag i Vitterhetsakademin, måste på k befallning bli dess sekreterare, det jag varit och är med yttersta missnöje, ehuru jag, för att ha en tarvlig utkomst, måste behålla denna obehagliga plats, där jag icke kan göra någon nytta; och det är nödvändigt att jag är föga skicklig sekreterare; ty det man är med missnöje är man med oskicklighet» (BE Hildebrand, s 31). H:s sekretariat är senast skildrat av Schück, som anser att H fortsätter den passivitetens tid i akademin, som började vid Gustav III:s död. Han indelar H:s sekreterartid i perioderna 1803—09 och 1810—18, beroende på att fornvården under den senare perioden blir alltmer dominerande. Karakteristiskt är H:s förhållande till myntkabinettet. Detta befann sig i det mest kaotiska skick, men han gjorde ingenting för att ordna det — det skulle vara ett »galgeföretag», då kammarrätten när som helst kunde begära ny inventering. I stället lät han trycka en Berättelse om sv k mynt-cabinettet (1804), som visar detta sådant det var just i sitt förfall 1803.

H:s förhållande till fornvården visar, att fynd upprepade gånger tillbakavisades och att officiell arkeologisk grävning endast skedde en gång, 1813 på Gotland. Då k cirkuläret om fornminnesvården 9 april 1805 utkommit och förslag om fridlysning m m inkom, ställde sig i de flesta fall akademin och H avvisande. Detta har samband med H:s framträdande brister som arkeolog. Den just under hans tid begynnande moderna arkeologin, som sökte dra slutsatser av fornsaksmaterialet direkt genom komparativa metoder, stod han alldeles främmande för. Vad han skrivit om fornfynd är därför utan egentligt värde. Som numismatiker var han mest kunnig rörande arabiska mynt. Hans 1822 utgivna stora arbete Numismata orientalia uppmärksammades av bl a orientalisten C M Fraehn i S:t Petersburg och föranledde hans inval i ryska vetenskapsakademin 1823.

Som exeget uppträdde H 1798 i en latinsk avhandling om uppkomsten av läran om de döda kropparnas uppståndelse, i vilken han framställde bibelkritiska synpunkter, som förfärade hans samtid. Hans viktigaste arbete på detta område var Historiska anmärkningar öfver Uppenbarelseboken, som utkom 1800 i tre band. Tolkningen utgår konsekvent från den unga judekristna församlingens ärvda visionära föreställningsvärld och föregriper i mångt och mycket en långt senare forsknings resultat (Ström; Ahnlund 1955). H:s arbete var således ett pionjärarbete inom apokalypsforskningen, ehuru det sedermera blivit oförtjänt glömt.

Som språkforskare framträder H bl a i ett arbete med den långa titeln Öfver första delen af Sven Lagerbrings Svea rikes historia, anmärkningar (1819—22), i vilket han uppträder som en bister kritiker av Lagerbring men också som en föregångsman i fråga om beröringen mellan germanska och finska språk (A Nordling). Alldeles självständigt riktar H i opposition mot Ihre grundade anmärkningar mot den äldre uppfattningen om talrika urgamla lapska och finska ord i nordiskan. I enskildheter har han givetvis många fel, men hans helhetssyn är riktig och hans bevisning för sin tid märklig. Han gick liksom även Schlözer och Rühs till starkare kritik av Islandstraditionerna än som förut skett. Likväl är H:s inställning till fornhistoriens problem i stort sett utpräglat konservativ, ej sällan konservativare än Lagerbrings. I motsats till denne förfäktar han t ex med orätt äktheten av de äldsta hamburgska biskopsbreven och av Agapeti föregivna bulla. Han är också orättvis mot Lagerbrings ett halvt sekel tidigare utkomna arbete, och trots all lärdom och allt skarpsinne är hans verk till största delen förfelat.

Från H:s äldre dagar — han levde ännu i 15 år efter avskedet från befattningen vid Vitterhetsakademin 1819 — är inte mycket känt. Han levde den lärde enslingens stilla liv, men polemisk till sin natur fortsatte han ett stridbart författarskap, bl a med den ovan nämnda stora stridsskriften mot Lagerbring.

Det är i nyare tid framför allt Nils Ahnlunds förtjänst, att H återfått sina rätta proportioner. Som historieforskare är han förvånande modern och en verklig pionjär, som på länge dock ej fick någon riktig efterföljare. Man kan beklaga, att H inte, som han velat, fått bli universitetsman. I en sådan ställning skulle hans rika och mångsidiga begåvning troligen gjort sig bättre gällande än i den tvångströja som ämbetsmannabefattningen påsatte honom.