Pehr Sjöbring

1 Sjöbring, Pehr, f 25 okt 1776 i Drev, Kron, d 12 jan 1842 i Uppsala, Domk. Föräldrar: bonden o rusthållaren Jon Persson o Karin Persdtr. Elev vid Växjö skola 27 sept 91, inskr vid UU 4 okt 99, FK 9 mars 03, disp pro gradu 22 april 03, mag 16 juni 03, e o amanuens vid univ:bibl 12 okt 06, doc i hebreiska o arameiska språken 29 nov 07, allt vid UU, studerade i Khvn, Hamburg, Rostock o Götdngen 11–13, e o adjunkt vid fil fak vid UU 27 juni 14, adjunkt i grekiska o orientaliska språken 29 juni 15, notarie vid fil fak 11 okt 26–30, prof:s fullm 20 febr 28, prof i orientaliska språk från 20 febr 30 (tjänstl från 14 sept 36), allt vid UU, amanuens vid bibelkommissionen 20, led o sekr där från 15 april 28. – KorrespLVHAA 28, LVS 29, LVHAA 30, KorrespLLA 35.

G 13 april 1817 i Uppsala, Domk, m Maria Gustava Klingenstierna, f 23 sept 1789 i Sthlm, Svea artillerireg:s förs, d 15 juni 1845 i Uppsala, Domk, dtr till överstelöjtnant Erik Gustaf K (bd 21, s 318) o Charlotta Eleonora Hauff.

S fick sin första undervisning i hemmet. I sin levnadsteckning skildrar han vältaligt hur modern lärde honom ABC-boken och katekesen och fadern lärde honom läsa och skriva. "Mest och helst" läste han Bibeln. "Den låg jämt uppslagen" och så ofta han hade någon ledig tid läste han "däruti och tänkte på vad dess många mörka ord och besynnerliga berättelser månde betyda". De böcker han föredrog var "Hesekiel, Daniel och Johannis uppenbarelse".

Efter undervisningen i hemsocknen gick S i skolan i Växjö. Där valde han namnet Sjöbring efter namnen på hempastoratet Sjösås och byn Bringebäck, där hans farfar varit bonde. Från tiden i Växjö var biskop Olof Wallquist S:s "patronus", och han understödde S under den första studietiden i Uppsala. Det var därför ett hårt slag för S när biskop Wallquist hastigt avled under riksdagen i Norrköping 1800. Då det drog ut på tiden innan han fick någon avlönad akademisk befattning, måste han bereda sig uppehälle genom flera olika tjänster som informator. Som sådan var han omtyckt och fick värdefulla kontakter med framstående familjer: Lars Johan Hierta (bd 19) och hans bror bodde hos S och stod under hans uppsikt efter deras fars död 1816. Justitiekanslern Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister utsåg S till inspektor för sin son Carl Axel under dennes studietid i Uppsala, och senare översten Carl Antonsson Rappe (bd 29, s 681) var S:s elev och ressällskap under hela vistelsen i Tyskland 1811–13. Under denna resa bedrev S själv språkstudier vid flera universitet och var bl a i tio månader elev hos orientalisten Olaus Gerhard Tychsen i Rostock.

Efter återkomsten till Uppsala blev S adjunkt i grekiska och orientaliska språken och 1830 utnämndes han till professor. Från 1836 var han emellertid tjänstledig från professuren för att helt ägna sig åt bibelkommissionen, till vilken han då varit knuten i olika funktioner i drygt 15 år.

Som språkman utvecklade S en teori om språkens uppkomst och deras inbördes samband, en teori som han gärna kom tillbaka till i föreläsningar och samtal. "Fullt och fast var han övertygad, att alla tungomål framgått från de första naturljuden, barnets läten och interjektionerna ..." . Därför var alla språk "med varandra besläktade; och bland andra svenskan, latinet och grekiskan mycket nära med de semitiska". En senare professor i orientaliska språk godtog inte S:s teori men medgav, att S visat sig "sinnrik, fyndig, originell, oftast till och med snillrik" (Palmblad, s 313).

S:s mest spridda arbete var en hebreisk språklära, som han gav ut 1816 och som sedan utkom i fyra olika upplagor fram till 1836. Den användes allmänt vid gymnasier och i den akademiska undervisningen. Han tillfogade i de senare upplagorna en översikt över det hebreiska språkets historia. Några argument för sin teori om språkens uppkomst hade han dock inte funnit i detta språk, eftersom redan de äldsta spåren förutsatte "många århundradens odling och bruk".

S:s största insats som språkman blev den översättning av de flesta av Gamla testamentets böcker som han 1834–41 framlade i sin egenskap av ledamot och sekreterare i bibelkommissionen. Hans översättningar får ses mot bakgrund av de principer som framför allt formulerats av Johan Olof Wallin och som gick ut på att bevara det äldre sv bibelspråket i enlighet med 1703 års bibel, med ändringar endast "där otydlighet eller alltför mycket avvikande språkbruk, eller rent missförstånd av textens uttryck göra omarbetning nödig" och även i dessa fall skulle man "bemöda sig att iakttaga den så kallade Bibel-stilen". S följde emellertid knappast detta program. Han är ofta självständig i förhållande till den gamla översättningen. När det gällde textkritiken, dvs granskningen av den masoretiska texten, återgick han snarare till de friare principer som tillämpats inom den gustavianska översättningen 1793 bl a av hans lärare J A Tingstadius. Hans provöversättning av Psaltaren 1834 fick stark kritik för att han gjort alltför stora stilistiska ändringar i det gamla bibelspråket med dess kärva och på sitt sätt enhetliga stil. S avsåg själv att revidera denna översättning, vilket han dock ej hann genomföra. Hans övriga, mycket omfattande insatser som översättare av Gamla testamentets böcker blev aldrig föremål för någon sakkunnig granskning eller bearbetning, beroende delvis på den passivitet som rådde inom den dåvarande bibelkommissionen, delvis på att andra ideal gjorde sig gällande inom den närmaste tidens översättningsarbete. Vid sitt inträdestal i VHAA 1841 (om sv bibelspråket ...) redovisade S en rad iakttagelser av språkhistoriskt intresse ang ortografi och grammatik i de tidigare sv bibelöversättningarna.

Under S:s presidium ventilerades vid UU nio disputationer. Samtliga behandlade skilda texter ur Gamla testamentet, med översättning till latin och svenska samt kommentarer. S var mycket mån om att på olika sätt hjälpa studenterna, framför allt inom Smålands nation, vars inspektor han blev 1830. Nationen fick ett eget hus 1826 men gjordes skuldfri tack vare S:s medverkan. Han fick ärenamnet "nationens fader" och testamenterade en betydande del av sin förmögenhet till stipendier för studenterna.

S skrev under många år en relativt utförlig dagbok. Vid 65 års ålder började han skriva en samlad levnadsteckning, som framför allt behandlar barndoms- och ungdomsåren och studietiden samt de många resorna inom och utom landet (se nedan). Han skildrar sin hembygds miljö med linneanskt intresse för naturen, med ett nästan personligt förhållande till de natursköna trakter där han växte upp.