Klingenstierna, släkter

Klingenstierna (före adl Klingius), släkt, enligt uppgift (Anrep) härstammande från klockaren Jöns (levde 1599) i Hidinge, Ör, vilken enligt tiondelängderna innehade sitt ämbete åtminstone från 1573. Han skall ha varit far till kh Laurentius Johannis (d 1652) i Kräcklinge, Ör, vars i hm o ättartavlorna förekommande tillnamn Hidingius ej kunnat beläggas i samtida handlingar. Denne uppges (Kräcklinge kyrkoarkiv) ha varit farbror till sin efterträdare Lars Klingius, som genom en 1719 adlad sonson blev stamfar för släkten Klingfelt, men hm:s o ättartavlornas uppgift, att Lars Klingius far skulle ha hetat Hans Jönsson o varit klockare i Kräcklinge, är osäker, eftersom han enligt en annan uppgift (Karlson) hette Hans Persson (jfr Strängnäs hm, 2, 1964); ingendera uppgiften har kunnat verifieras i det kamerala källmaterialet, som först senare redovisar namn på klockarna i Kräcklinge.

Laurentius Johannis son Zacharias Laurentii (d 1671) antog någon gång mellan 1633 (UUM) o 1639 (UU. Akad konsist:s prot) namnet Klingius. Han blev magister vid UU 1639 men råkade såsom ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus skyddsling illa ut i konflikten mellan denne o uppsalaprofessorerna, vilka gick så långt, att de sökte utestänga honom från magisterpromotionen. Från 1642 studerade Klingius i Königsberg, där han var lärjunge till den ortodoxe prof Abraham Calovius. Sedan han 1647 blivit teol dr i Wittenberg, sökte Axel Oxenstierna genomdriva utnämning av honom till teol prof i Uppsala, men drottning Kristina föredrog synkretisten Johannes Terserus. S å ville borgarna i Klara församling i Sthlm kalla Klingius till kh där, men domkapitlet reagerade mot att bli förbigånget o genomdrev utnämning av Samuel Hammarinus (bd 18). Klingius blev s å hovpredikant, kh i Nyköpings västra församling (tilltr 1648) o prost o befordrades 1650 till generalsuperintendent i Dorpat (tilltr 1651). Vid tronskiftet 1654 besökte han Sverige o gick hos Axel Oxenstierna o Per Brahe till angrepp mot Terserus bibelarbete, men Karl X Gustav o den nye universitetskanslern M G De la Gardie tog Terserus parti, o Klingius återvände inom kort till Dorpat. Där kom han i konflikt med prästerskapet, som anförde bittra klagomål över honom, bl a om otidigheter o hot om stryk. Vid ryssarnas intagande av staden 1656 miste Klingius all sin egendom o flydde över Reval till Sthlm. Han blev då generalfältsuperintendent o fungerade under den sv ockupationen av Själland som biskop där. 1661 blev han kh i Riddarholmsförsamlingen i Sthlm, där han undanträngde sin företrädares änka från en del av nådåret o kom i konflikt med konsistoriet på grund av sin vägran att undervisa som lektor i teologi vid Sthlms gymnasium, trots att han uppbar lön för denna syssla, som brukat åligga församlingens kh:r. Han valdes 1664 till biskop i Åbo men avsade sig. Då superintendenturen i Gbg 1665 blev ledig, accepterade Klingius ett erbjudande om denna under förutsättning att den förändrades till en biskopstjänst, vilket gick igenom, o 1666 adlades han med namnet K. 1667 genomdrev han avsättning av kh Göran Friis i Breared, Hall, såsom kättare med anledning av att denne i en skrift hämtat stoff från den av de ortodoxa ogillade Melanchthon. På riksdagen 1668 kritiserades denna åtgärd i prästeståndet, varför K M:t ogillade anklagelserna mot Friis o ånyo gjorde denne till kh.

I äktenskap med en halvsyster till sedermera landshövdingen o friherren Salomon von Otter var K far till Carsten K (1651—1713). Denne uppges ha kunnat tala tolv språk o deltog i L Fabritius (bd 14) resa till Persien 1683—87. 1697 sändes han som kurir till Moskva med 300 kanoner, som Karl XI före sin död förärat den ryske tsaren. K anlände dit i jan 1698 o stannade kvar hela våren för att spionera på den danske ministern Heins verksamhet där, som förmodades vara riktad mot Sverige, men återvände under sommaren till Narva. 1701 blev han kammarherre hos Karl XII, som han följde i fält, där han engagerades i den ekonomiska förvaltningen (Grauers) o som tolk. 1709 var han en av de tre som Karl XII utsåg till kommissarier för att döma i tvisten om kvarlåtenskapen efter kosackhetmanen Mazepa. K dog i Demotika i Grekland.

Hans bror Zacharias K (1657—1707) deltog i Karl XI :s danska krig o från 1702 i Karl XII:s fälttåg, blev major s å o dog i Sachsen. Han var far till prof Samuel K (se nedan), vars son Erik Gustaf K (1732—92) deltog i Pommerska kriget o blev överstelöjtnant 1783. Denne var svärfar till prof:erna E M Fant (bd 15) o P Sjöbring samt far till Samuel K (1785—1862). Han deltog i krigen i Pommern 1806—07, mot Norge 1808 o på Åland 1809, expeditionen till Västerbotten s å samt fälttågen i Tyskland o Norge 1813—14 o blev major 1823. Samuel K dy:s son Erik Gustaf K (1822—94) var informationsofficer i befästningskonst vid krigsakademin (från 1862 krigsskolan) 1849—70 o styresman för övre avdelningen där 1857—67 samt skrev Utkast till ett exercisreglemente för broslagning (1852) o Handbok för fältarbeten (uppl:or 1858 o 1869). Erik K blev överstelöjtnant i fortifikationen 1869 o överste i armén 1880. Från 1882 till sin död var han ordf i Likbränningsföreningen i Sthlm (från 1883 Sv likbränningsföreningen). K verkade med iver o framgång för införande av eldbegängelse i Sverige o konstruerade likbränningsugnar vid det provisoriska krematorium, som 1887 öppnades nära Hagalund vid Sthlm, samt vid krematorierna i Gbg 1889 o i Heidelberg o Offenbach 1892. Hans talrika brev till familjen från 1830-talet till 1880 finns i KrA. Hans brorson Claes Axel K (1875—1966) blev överste för Västmanlands regemente 1923 o Värmlands regemente 1928 samt generalmajor i generalitetets reserv 1935. Axel K har författat skrifterna: Vårt infanteris utbildning (49), En ny giv i försvarsfrågan (50) o Vår truppförbandsutbildning (51) samt medverkat med uppsatser i tidningar o militära tidskrifter. Han var livligt verksam inom skytte-, landstorms-, idrotts-, scout- o rotaryrörelserna. Son till honom är överste Carl A:son K (f 1907).