Per Edvin Sköld

Sköld, Per Edvin, f 25 maj 1891 i Svedala, Malm, d 13 sept 1972 i Sthlm (kbf i Norra Rörum, Malm). Föräldrar: lantbrukaren o riksdagsmannen Nils Peter S o Maria Sofia Nilsson. Volontär vid Södra skånska infanterireg 09, underofficersex 11, elev vid Lunds privata elementarskola 12, studentex där 29 maj 15, inskr vid LU ht 15, FK där 15 dec 17, folkhögskolelär i Eringsboda o Olofström, Blek, 16–17, led av AK 18 lagt–64 (led av AK:s andra tillf utsk 18 lagt, v ordf i AK:s första tillf utsk 19 lagt, led av andra särsk utsk 22, av bevilln:utsk 22–24, av första särsk utsk 27, av jordbruksutsk 27–32 o 56–64, v ordf i särsk utsk 28, led av särsk utsk 30), medarb i Arbetet 19–21, i Skånska socialdemokraten 22–24, led av komm ang fastighetstaxering sept 20–nov 22, av folktraditionssakk nov 20–mars 23, av inkomstskattesakk juni 21–jan 22, av tull- o traktatkomm okt 21–juni 24, statssekr i Jordbruksdep 31 okt 24–11 juni 26, led av styr för Sveriges soc:dem arbetareparti (SAP) 24–60, av högre lantbruksundervisn:sakk sept 26–nov 27, av styr för riksdagens soc:dem nykterhetsgrupp 27–32, av 1928 års bolagsskatteberedn febr 28–dec 31, av 1930 års kommunalskatteberedn juli 30–okt 31, av komm ang växtförädl:anstalter aug 30–dec 31, av sociala jordutredn dec 30–sept 32, huvudred för Smålands folkblad 31, led av soc:dem riksdagsgruppens förtroenderåd 31–32 o 56–60, av riksbanksfullm 31–32 o 36, ordf där 57–64, statsråd o chef för Jordbruksdep 24 sept 32–19 juni 36 o 31 juli 45–29 okt 48, för Handelsdep 28 sept 36–16 dec 38, för Försvarsdep 16 dec 38–31 juli 45, konsultativt statsråd 29 okt 48–21 okt 49, statsråd o chef för Finansdep 21 okt 49–12 sept 55, led av 1955 års atomenergiutredn dec 55–mars 56, av jordbrukshögskoleutredn jan 56–jan 60, av fideikommissutredn nov 56–dec 59, av budgetkomm jan–nov 57, av kreditmarknadsutredn sept 57–mars 60. – LKrVA 42, HedLÖS 42, LLA 45, agron hedersdr vid Lantbrukshögsk 31 maj 49.

G 9 juli 1918 i Oxie, Malm, m Edit Anna Karolina Persson, f 26 aug 1886 i Malmö, S:t Pauli, d 8 maj 1971 i Danderyd, Sth (kbf i Norra Rörum), dtr till byggmästaren Per P o Anna Christina Petersson.

S:s farfar var indelt soldat och hade tilldelats namnet Schöld. S:s far, Nils Peter S (1866–1958), var född i Oxie, Malm, och verksam där i hela sitt liv. Efter en blygsam början som dräng och lantarbetare blev han en föregångsman för den moderna småbrukarformen i bygden. Han var också delägare i ett ångtröskbolag. Som fastighetsägare tillhörde Nils S det fåtal arbetare som hade rösträtt och kom därigenom att intressera sig alltmer för kommunalpolitiken. Han var den förste arbetaren i Oxie som tilldelades politiska uppdrag, och även nykterhetsrörelsen och kooperationen låg honom varmt om hjärtat. Nils S invaldes 1914 i riksdagen men återvände redan 1917 till kommunalpolitiken. Först vid 88 års ålder lämnade han sitt sista uppdrag. Några månader innan Nils S avled publicerades hans levnadsminnen Vi var fattiga, men ... (1957); utgåvan hade redigerats och försetts med förord av S.

S genomgick sexårig folkskola och 1905–08 arbetade han som bonddräng. Tolv år gammal anslöt han sig till nykterhetslogen Oxie Framgång, där han snart blev studieledare, och han förblev nykterhetsman och absolutist hela sitt liv. 1907 anslöt han sig till den socialdemokratiska ungdomsklubben i Oxie, där han snabbt erhöll ledande poster. 1909 tog S värvning vid Södra skånska infanteriregementet, han blev korpral 1910 och genomgick därefter underofficersskola men fick på egen begäran avsked i slutet av 1911. Följande år skrev han in sig vid Lunds privata elementarskola, där han avlade studentexamen våren 1915. Redan under gymnasietiden arbetade S tidvis som journalist och fortsatte med detta även sedan han skrivit in sig vid LU. S avlade fil kand-examen i ämnena litteraturhistoria, religionshistoria och folkminnesforskning och valde därefter mellan att bli journalist eller folkhögskolelärare. Även författarbanan lockade; S skrev dikter och kåserier. Han höll kortare folkhögskolekurser i Blekinge och insamlade tillsammans med sina elever allmogesägner. Ett litterärt resultat av denna verksamhet blev boken Blekingesägner... (1917). Om hans humanistiska intresse vittnar också arbetet Från urtidstro till kristendom (1918) och bygderomanen Den siste av Jeppesläkten (1923). S hyste även planer på att fortsätta universitetsstudierna för att avlägga licentiatexamen.

1917 invaldes S som sin fars efterträdare i AK och kom snabbt att tillhöra den socialdemokratiska riksdagsgruppens centrala krets. Han var vid inträdet med sina 26 år riksdagens yngste ledamot, ett rekord som överträffades först efter det att han lämnat kammaren 1964. Samtidigt med sitt riksdagsmannauppdrag medarbetade S i Arbetet och Skånska socialdemokraten.

Under Brantings tredje ministär 1924–26 blev S statssekreterare i Jordbruksdepartementet och invaldes förstnämnda år i partistyrelsen. Samtidigt med det politiska arbetet bedrev han en omfattande författarverksamhet genom Tidens förlag. Han publicerade sammanlagt ett 50-tal medborgarhandböcker och broschyrer, ofta utgivna i många upplagor. En handbok i kommunalkunskap utkom i inte mindre än 17 upplagor. En politisk fråga som engagerade S gällde den s k ensittarlagen, som gav möjligheter för lägenhetsinnehavare att friköpa sina ofta på ofri grund liggande hem. Hans egna motioner gällde främst jordbruksfrågor, men han engagerade sig också i undersökningar av folkminnen och införande av konfessionslös kristendomsundervisning samt stöd till folkbildning och "förädlande nöjen för ungdomen". Efter sin avgång ur regeringen motionerade S om statligt stöd för ortnamnsforskning. Han verkade också för införande av jordbrukskassor för att förbättra jordbrukets kreditväsen. Anda från sina första år i riksdagen engagerade sig S starkt i frågor som rörde skog och jordbruk samt skatter och tullar. Han blev sitt partis främste expert på jordfrågor och skogsbruk och var den drivande kraften, när partiet vid 1924 års riksdag aktualiserade jordfrågan i hela dess vidd med krav på bl a ökad nybildning av småbruk, en social arrendelag och expropriationslag.

1927 inköpte S gården Toftaröd i Norra Rörum, ett par mil norr om Höör. Till en början brukade S:s familj gården, men snart utarrenderades jordbruket till hans svåger. Skogen skötte dock S själv med stor omsorg. Familjen S bodde under riksdagarna och barnens skolgång i Sthlm i en tidigare inköpt bostad i Äppelviken, medan Toftaröd blev familjens uppehållsort under somrarna.

Som ledamot av jordbruksutskottet förvärvade S en grundlig kännedom om jordbrukets problem. Han arbetade även för en revidering av kommunalskatten. Inför 1928 års val redogjorde S i en broschyr, Kommunalskatten, för den inflammerade frågan och ivrade för att denna skatt skulle anpassas till medborgarnas ekonomiska förmåga.

De frisinnades ledare C G Ekman (bd 13) föreslog 1929 överläggningar med socialdemokraterna om samarbete i syfte att störta Arvid Lindmans (bd 23) högerregering. S och Ernst Wigforss fick i uppdrag att för socialdemokraternas del upprätta en lista över aktuella frågor, som kunde utgöra en grundval för överläggningar. Man skulle inte blott inrikta sig på industriarbetarna utan även beakta landsbygdens fattiga: lantarbetare, arrendatorer och småbrukare. Det upprättade programmet innehöll ett dussintal punkter. Däri upptogs bl a statsanslag till arbeten på den öppna marknaden, som skulle ersätta systemet med sämre betalda nödhjälpsarbeten, vidare frågor om pension och barnbidrag, lägre industritullar, skatt på större arv för att amortera statsskulden, förstatligande av byggnadsindustrin och andra reformer. S ingick i den delegation som skulle förhandla med Ekman, men överläggningarna rann ut i sanden när regeringen Lindman föll 1930 och de frisinnade ensamma bildade regering.

Det av S och Wigforss skisserade programmet levde dock vidare och blev i utbyggt skick grunden för socialdemokraternas krishjälpsmotion vid 1932 års riksdag. Enligt S:s egna uppgifter anlitades han dock av den frisinnade regeringen för att utarbeta dess proposition om lantbruksundervisningen, som enhälligt antogs av riksdagen. En begränsad studentexamen infördes vid Hvilans lantmannaskola och en lantmästarkurs inrättades vid Alnarp, vilken sedan kunde leda till högskoleutbildning vid Ultuna.

1931 erbjöds S posten som huvudredaktör för Smålands folkblad. Av ekonomiska skäl accepterade han erbjudandet och beredde sig att flytta till Jönköping. Gästspelet vid tidningen blev dock mycket kort. Han erbjöds av sitt parti posten som riksbanksfullmäktig, ett uppdrag som var förenat med ett ansenligt arvode, och S kunde kvarstanna i Sthlm.

Valet till AK 1932 blev en framgång för socialdemokraterna. Med S i spetsen hade partiet från mitten av 1920-talet lagt vikt vid att gynna småbruk och nybildning av sådana. S såg framtiden för sv jordbruk ligga i animalieproduktionen, och för denna passade lantbruk som antingen var tillräckligt stora för att livnära och sysselsätta en familj eller som kunde tjäna som stödbruk för t ex skogsarbetare. I valrörelsen 1932 drev S en intensiv propaganda mot den 1930 införda jordbruksprotektionismen. Framgången i valet medförde att en socialdemokratisk regering under Per Albin Hansson bildades, och i denna regering ingick S som självskriven jordbruksminister.

S inkopplades tidigt i förhandlingarna om samarbete med bondeförbundet och var en av statsministerns främsta medhjälpare vid krisuppgörelsen ("Kohandeln") på våren 1933 efter mönster från det s k Kanslergadeforliget i Danmark tre månader tidigare. Därmed övergav socialdemokraterna mycket av sin traditionella vänsteruppfattning och godtog jordbruks-protektionismen som ett led i den ekonomiska politikens allmänna aktivering. I uppgörelsen ingick bl a margarinaccis, trots att den på partikongressen 1932 avfärdats som en absurditet, stöd till avsättningen av fläsk- och köttprodukter, avgift på importerat kraftfoder, något höjda spannmålspriser, inmalningstvång på havre och reglering av äggmarknaden. Socialdemokraternas vinst av uppgörelsen var att 180 milj anslogs till arbetslöshetens bekämpande. Arbetslöshetskommissionen blev kvar tills vidare och arbetslöshetsförsäkringen fick anstå. För socialdemokraterna – och inte minst för S – var det av stor vikt att genom uppgörelsen skapa förutsättningar för ett varaktigt samarbete med bondeförbundet för att säkra en majoritet i riksdagen. Krisuppgörelsen blev också inledningen till senare tiders aktiva konjunkturpolitik och på det parlamentariska planet till större stabilitet och starkare regeringar.

Det utrikespolitiska läget aktualiserade försvarsfrågan. Under fem år arbetade en försvarskommission, och denna oeniga kommission framlade 1935 ett förslag till ny försvarsordning med tre alternativ i anslagsfrågan. Förslaget framkallade en intensiv politisk strid, som efter ett år ledde till regeringskris. S menade, att ett nederlag i försvarsfrågan var en lämplig fråga för regeringen att falla på och att man inte skulle gå mellanpartierna till mötes, en uppfattning som han drev mycket länge. Statsministern tycks däremot först ha varit benägen att böja sig för mellanpartierna. Regeringens slutbud, där S tog mycket stor del i utformningen, blev att den var beredd att acceptera mellanpartiernas motion under förutsättning att kostnadsökningen lades på större inkomster och förmögenheter och att sociala förbättringar för de sämst ställda genomfördes - i första hand en dyrortsgradering av folkpensionerna. Regeringens sammanknytning av försvars- och socialfrågorna accepterades dock inte av riksdagen, och regeringen avgick, formellt till följd av nederlaget när det gällde dyrortstilläggen. Den försvarsordning som tillkom 1936 utformades i huvudsaklig överensstämmelse med mellanpartiernas yrkanden. Den därmed inledda - blygsamma - upprustningen kom främst flygvapnet till godo. När regeringen avgick efterträddes den av en bondeförbundsregering under ledning av Axel Pehrsson-Bramstorp (bd 29), som dock avgick efter valet i sept.

S var en ivrig tillskyndare av den koalition som bildades av socialdemokrater och bondeförbundare efter valet hösten 1936. Eftersom posten som jordbruksminister blev upptagen av Bramstorp blev S handelsminister men ägnade också i fortsättningen stort intresse åt jordbrukspolitiken. Som handelsminister genomdrev han en ny sjöarbetstidslag, varigenom även sjöfolket erhöll åtta timmars normalarbetstidsdag. Stora summor anvisades för import och lagring av förnödenheter av särskild vikt för ekonomisk försvarsberedskap. S visade stort intresse för idrottsrörelsen och ägnade sig själv åt gymnastik och orientering.

Efter försvarsminister Janne Nilssons (bd 26) död 1938 utnämndes S till försvarsminister och fortsatte på denna post efter samlingsregeringens bildande i dec 1939. Hans utnämning mottogs med tillfredsställelse. Med stor framgång genomförde S den försvarsordning som han 1936 varit motståndare till, och i det alltmer oroande internationella krisläget genomförde han "en fortgående försvarsrevision" med stora anslag till försvarsmakten.

Den viktigaste fråga som den nyutnämnde S hade att ta ställning till var Ålandsfrågan. Den hade aktualiserats sommaren 1938, alltså innan S tillträdde som försvarsminister, då den s k Stockholmsplanen böljade förhandlas fram. Enligt denna skulle Sverige med sjöstridskrafter, minering och kustartilleri bidra till att hindra främmande makt att besätta Åland och ta sig upp i Bottenviken. På finsk begäran skulle Sverige äga rätt att vid krigsfara sända trupper om 6 500 man till Åland som en del i ett gemensamt försvar av ögruppen. Utrikesminister Rickard Sandler (bd 31) stödde förslaget, och trots Sovjets veto gick han vidare för att genomdriva planen. Till en början stöddes Sandler av S, som dock snart insåg att opinionen i Sverige var emot ett aktivt ingripande och att den linje han varit inne på kunde leda till krig. Han framhärdade dock i kravet på minering av sv territorialvatten mellan Understen och Märket i södra Kvarken. Den genomfördes också efter avgångshot från S men först efter krigsutbrottet och kunde då framställas som ett led i det sv neutralitetsförsvaret. Sverige tvingades enligt S att föra en "mjukare politik".

Under det finsk-sovjetiska kriget 1939–40 instämde S med Per Albin Hansson när denne hävdade att Sverige skulle bistå Finland så långt som möjligt och tillåta värvning av frivilliga. På S:s förslag försågs finländarna med 50 000 gevär och tio milj patroner. Vapen och utrustning skulle lämnas till den sv frivilligkåren; den uppgick vid krigsslutet i mars 1940 till 8 000 man och ytterligare 5 000 hade anmält sig. S var en av de mest aktiva när det gällde vapenhjälp, och som genuin Finlandsvän sträckte sig S, utan att förorda intervention med trupper, så långt som möjligt för att bistå Finland och rädda dess existens som fri nation.

S godkände under kriget inrättandet av s k arbetskompanier för politiskt opålitliga. Reglerna för intagande i lägren utsattes för stark kritik och omarbetades, varigenom rekryteringen minskade, och 1943 avskaffades lägren helt.

När läget i Finland ånyo försämrades efter 1940 ville S vidta kraftfulla åtgärder, men liksom under vinterkriget ansåg han inte att Sverige skulle gå i krig för Finlands skull. I de under krigsåren brännande tryckfrihetsfrågorna var S en av huvudmotståndarna till en friare ordning.

Efter det tyska överfallet på Danmark och Norge 9 april 1940 genomfördes allmän mobilisering under S:s ledning, och vid månadsskiftet april-maj hade 330 000 man inkallats. S föreslog också att regeringen principiellt skulle godkänna en ny försvarsordning som successivt skulle låta armén växa från fem till tio arméfördelningar. Regeringen biföll och grunden lades till 1942 års krigsorganisation. Även för de nybildade frivilliga försvarsorganisationerna, främst hemvärnet, visade S stort intresse. S genomförde upprustningen med stor kraft. Från 1942 kom denna att drivas enligt en femårsplan, som avsåg att realisera ett optimum av försvarskraft i tekniskt, organisatoriskt och personellt avseende. Inte minst flottan var föremål för S:s omsorger. Den omedelbara beredskapen mot anfall hölls på en efter omständigheterna skiftande nivå.

Under trycket av de tyska militära framgångarna tvingades den sv regeringen till avvikelser från neutraliteten. Man vägrade att medge transitering av tyska förband till Norge men accepterade den s k permittenttrafiken och över två milj tyska soldater och officerare passerade genom Sverige. När Tyskland 22 juni 1941 anföll Ryssland framställdes nya tyska krav på avvikelser från neutraliteten, bl a att på sv järnvägar få transportera en fältutrustad division (efter sin befälhavare benämnd Engelbrecht). S var motståndare men tycks dock ha varit den som kom med uppslaget att transporten skulle betecknas som en engångseftergift. Då det slutliga tillståndet gavs, meddelade S och tre andra socialdemokratiska statsråd, att de ogillade medgivandet men i enhällighetens namn avstod från att reservera sig till statsrådsprotokollet.

Sommaren 1945 avgick samlingsregeringen och en rent socialdemokratisk regering under Per Albin Hansson trädde i dess ställe. S var motståndare till fortsatt samlingsregering men ansåg att socialdemokraterna under alla omständigheter inte kunde avvisa tanken på ett samarbete med bondeförbundet. I den nya regeringen blev S på nytt jordbruksminister.

S var synnerligen väl insatt i jordbrukspolitiken och hade skrivit den jordbrukspolitiska delen i det nya partiprogrammet. Ett övergripande mål för honom blev att uppnå likställighet mellan jordbrukets folk och övriga arbetargrupper i fråga om inkomster, bostadsstandard och kulturell service och utbildning. Detta skulle uppnås genom rationalisering och främjande av bärkraftiga familjejordbruk. Rationaliseringen skulle inte ske med tvång utan under jordbrukarnas frivilliga medverkan, och endast i undantagsfall borde expropriation tillgripas. Principerna i detta förslag antogs av riksdagen 1947. Propositionen blev en milstolpe i reformarbetet; lantbruksnämnder inrättades i varje län, underställda det nya ämbetsverket Lantbruksstyrelsen. För S blev reformen hans främsta insats som jordbruksminister.

Efter statsminister Per Albin Hanssons plötsliga död i okt 1946 kom S att spela en mycket viktig roll vid valet av hans efterträdare. Under diskussionen före valet ställde S mot varandra två alternativ: ett provisorium, som skulle bli kortvarigt (Gustav Möller, bd 26), eller en permanent lösning som skulle innebära ett generationsskifte (Tage Erlander).

När socialdemokraterna efter 1948 års val sökte samarbete med bondeförbundet, hörde S till de ivrigaste i den socialdemokratiska förhandlingsgruppen. Samtalen ledde inte då till resultat, men S räknade med koalition senare, och i så fall skulle givetvis posten som jordbruksminister gå till en bondeförbundare. Frågan om S:s egna verksamhetsområden var aktuell vid flera tillfällen, och 1948 hade han planer på att lämna regeringen vid halvårsskiftet för att bli chef för Lantbruksstyrelsen men avstod på hustruns inrådan. Både statsministern och finansminister Wigforss önskade att han skulle efterträda den senare. S vägrade och föreslog i stället David Hall (bd 17).

Hösten 1948 lämnade S posten som jordbruksminister och blev konsultativt statsråd med uppgift att samordna den ekonomiska politiken. S kände sig nöjd med sin nya befattning. Han hade befriats från rutingöromålen som departementschef och kunde utan hinder av departementsgränser mer än någonsin göra sin vilja gällande. Risken att bli finansminister var åtminstone tills vidare avvärjd, sedan både Erlander och Wigforss accepterat den av S föreslagne Hall, som vid halvårsskiftet 1949 efterträdde Wigforss som finansminister. Redan efter tre månader måste dock Hall avgå, och S tvingades mot sin vilja att bli finansminister sedan hela regeringen, utom socialminister Möller, önskat detta. En bidragande orsak till att S nu accepterade posten som finansminister torde ha varit, att han kände sig ansvarig eftersom han själv lanserat Hall.

Mellan Möller och S uppstod snabbt svåra slitningar, eftersom Möller krävde att utan uppskov få genomföra sitt kostnadskrävande socialpolitiska program. S – liksom före honom Wigforss – ansåg att Möller i alltför ringa grad tog hänsyn till ekonomiska realiteter. Därtill kom personliga motsättningar efter partiledarvalet 1946, då S med sin taktiska skicklighet dirigerat valet till Erlanders fördel. Under första halvåret 1951 bröt striden ut på allvar mellan finansministern och socialministern, och i slutet av augusti lämnade Möller regeringen.

Frågan om koalition med bondeförbundet hade varit föremål för diskussioner inom den socialdemokratiska ledningen efter valet 1950 och aktualiserades på nytt efter Möllers avgång. S tillhörde de ivrigaste förespråkarna och omarbetade det första förslaget till program. Erlander och S förde överläggningar med bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund och riksdagsman Sam Norup (bd 27). S avvisade tanken på margarinaccis men accepterade subventioner för att få avsättning för jord- brukets överskottsproduktion under förutsättning att jordbrukskalkylen reviderades. Vid de följande förhandlingarna spelade S en framträdande roll. Även vid fördelningen av statsrådsposterna tog S aktiv del. Bondeförbundet hade fått löfte om fyra poster: tre departementschefer och en konsult. S bidrog till att utestänga partiets förste vice ordförande Erik v Heland (bd 18, s 552) från posten som försvarsminister och medverkade till att den till bondeförbundet utlovade konsultposten kom att omfatta vägar, avlopp och vatten.

När S övertog finansministerposten rådde god samhällsekonomisk balans, och hans första budget innehöll en överbalansering på cirka tio procent. Genom Koreakrigets utbrott på sommaren 1950 satte emellertid en kraftig prisstegring in, och det tidigare systemet att avskärma den sv pris- och lönestrukturen genom subventioner visade sig otillräckligt när den våldsamma internationella prisstegringen inleddes. För att söka behålla kontrollen över utvecklingen genomförde S då en höjning av löner och priser, den s k engångsinflationen. I samband med detta sökte han få bort systemet med subventioner som höll priserna nere på konstlad väg. Detta bidrog till att internationella prisstegringar slog igenom mera direkt i det sv prissystemet och blev större än väntat.

Oppositionen krävde sänkt skatt och en sådan måste S genomföra 1952. Den statliga skatten sänktes, men samtidigt höjdes uttagsprocenten (från 100 till 110 procent). Det statliga inkomstbortfallet blev därigenom ganska begränsat och förändringen drabbade främst höginkomsttagare. Vidare tillsatte S en utredning om indirekta skatter för att finansiera utbyggd socialvård. Han förebådade därmed den utveckling som några år senare skulle komma, med ökad tonvikt på omsättningsskatt som grundval för följande decenniers stora reformverk. Statens ekonomi förbättrades avsevärt – folkpensionen kunde höjas och det tidigare fattade beslutet om sjukförsäkring kunde träda i kraft 1955. Vidare införde S bilaccis. Däremot misslyckades han med att införa tvångssparande för att temporärt dra in köpkrafts- överskott och måste i stället överge lågräntepolitiken. S:s sista förslag som finansminister gick ut på att förmå riksdagen att bemyndiga regeringen att för statens räkning inlösa de stamaktier i LKAB som innehades av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund (TGO).

Trots att S hela sitt liv var nykterist genomförde han beslutet att avskaffa den 1917 införda motboken. Den hade enligt S inte längre någon nykterhetsfrämjande effekt. När den nye finansministern Gunnar Sträng ville tillåta försäljning av s k mellanöl i livsmedelsbutikerna var S ivrig motståndare, och propositionen fälldes första gången av riksdagen. Den godkändes dock senare.

I sept 1955 avgick S som finansminister. Han hade då tillhört regeringen i nära 23 år – med ett kort avbrott sommaren 1936 – och innehaft sex poster i lika många regeringar. Vid sin avgång var S fyllda 64 år men kvarstannade i riksdagen till 1964. När han som ålderspresident lämnade denna hade han bevistat 52 riksdagar. Sitt intresse för jordbruksfrågor släppte han inte och 1956 invaldes han ånyo i riksdagensjordbruksutskott. S invaldes s å också åter i den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd. 1960 lämnade han partistyrelsen, som han tillhört sedan 1924.

På sin gård Toftaröd bedrev S omsorgsfull skogsvård, som gav honom praktisk erfarenhet. I en av andra inlämnad motion vände sig S mot tanken på att ändra på ägarfördelningen av skogen. Ett stort antal bondebruk skulle förlora sin bärkraft om de miste skogstillgången, ägarnas levnadsstandard skulle försämras och en ut-glesning av befolkningen i vissa delar av landet skulle bli följden. Skogsbolagen skulle tillåtas att förvärva skog för arrondering, men endast i den mån de lämnade annan skog i utbyte. Däremot ansåg S, att skog som ägdes av "asfaltbönder" (läkare, lärare, advokater etc) borde kunna överföras till Domänverket eller till enskilda bolag. Motionen fälldes dock av AK. Bondeförbundet krävde att ofullständigajordbruk skulle kunna kompletteras med skog från stat och bolag. I samband med förhandlingarna mellan socialdemokrater och bondeförbundare efter valnederlaget 1956 accepterade S en kompromiss, som i någon mån tillgodosåg böndernas krav. S medverkade också till att bondeförbundet inte behövde ta ställning i ATP-frågan, förrän beredningen av denna blev färdig följande år.

1956 invecklades S i striden om räntan. Den höjdes av riksbanksfullmäktige - utan kontakt med regeringen - från fyra till fem procent ("Räntekuppen"). Detta framkallade en häftig politisk strid och ordföranden tvingades att avgå. S inträdde som ordförande och kvarstod på denna post till sin avgång ur riksdagen sju år senare och gjorde en uppskattad insats.

Även i striden om den allmänna tjänstepensionen (ATP) deltog S och ställde två huvudkrav: medlemskapet i pensionssystemet skulle vara obligatoriskt för att snabbt ge rättvist ålderdomsskydd; systemet skulle också bidra till kapitalbildning och investeringar genom att få med de stora löntagargrupperna i ett utbrett målsparande. Det senare skulle ske genom de fonder som var inbyggda i ATP-systemet. Systemet skulle också stärka S:s ideologiska linje om "det starka samhället".

S:s sista uppmärksammade politiska insats gällde frågan om tillverkning av en sv atombomb. S var skeptisk till möjligheterna till en internationell överenskommelse. Om kärnvapen förbjöds skulle Sovjetunionen komma att behärska världen genom sina övermäktiga konventionella styrkor. S redigerade boken Svenska atomvapen? fakta och problem (1959), där olika specialister medverkade, bl a hans son Nils S (nedan). S skrev själv förordet och inledningen till boken, där han i koncentrerad form lade fram sina åsikter om atomvapen: Sverige borde utrusta sina militära styrkor med uranladdningar för taktiskt bruk men samtidigt vara berett att utan dröjsmål delta i en internationell överenskommelse om förbud mot anskaffning och användning av atomvapen. S deltog i den studiegrupp som kom till slutsatsen att tanken på atomvapen skulle skjutas på framtiden. S ändrade själv i viss mån mening, och när frågan om atomvapen avfördes från dagordningen, ansåg han att den inte längre var så viktig, eftersom ingen skulle komma att våga använda sig av sådana.

Under en femårsperiod, 1946–51, förde S ganska utförliga anteckningar. Det skulle kunna tyckas ha legat nära till hands för honom att skriva memoarer, men detta var ej S:s avsikt. Han hyste en stark misstro mot denna genre. Deras grundläggande fel ansåg han vara att deras författare övervärderade de egna insatserna på andras bekostnad. Denna sin källkritiska medvetenhet gav han uttryck åt vid åtskilliga tillfällen.

När S lämnat regeringen – och så småningom också riksdagen – ägnade han sig åt historisk forskning. Hans starka historiska intresse framgår redan tidigt i hans etnologiska och skönlitterära arbeten och i hans läroböcker i kommunalkunskap. S utvecklade ett omfattande författarskap inom arkeologi, ortnamnsforskning och socialhistoria. Hans största verk, Söderslätts förhistoria, utkom 1968, då han var 77 år.

S var utrustad med ett påfrestande temperament och kunde ofta uppträda vresigt och arrogant. Detta skall ha varit orsaken till att Per Albin Hansson uteslöt honom som sin eljest självklare efterträdare (Gjöres, s 159). I andra sammanhang kunde S dock visa sig vänlig och hjälpsam. Han var varmt fästad vid sin familj och sin hembygd.

Ett av S:s fyra barn var Nils Gunnar S (1921–96), som 1943 blev officer vid ingenjörstrupperna och 1948-50 genomgick Krigshögskolan. 1954 blev han kapten vid Generalstaben, 1960 major där, 1963 överstelöjtnant vid Norrbottens regemente, 1964 överste vid Generalstaben och 1967 chef för Hälsinge regemente. Nils S tjänstgjorde bl a som kompanichef i FN-tjänst i Gaza och som lärare vid Krigshögskolan. Han utnämndes 1969 till generalmajor och chef för armématerielförvaltningen inom Försvarets materielverk och fem år senare blev han generallöjtnant, chef för Milo O och överkommendant i Sthlm. Nils S utsågs 1976 till chef för armén, en post han innehade i åtta år.

Som arméchef framhöll Nils S värnpliktens roll i ett stort folkförsvar av mer traditionellt slag och lade stor vikt vid frågor gällande säkerhetspolidk och ledarskap i krig. Sin försvarsdoktrin sammanfattade han i begreppet "sega gubbar", vilket stod för en organisation där varje man var beväpnad och där en seg försvarsstrid kunde föras över hela det sv territoriet. Mellan 1984 och 1987 tjänstgjorde han som sakkunnig i försvarsdepartementet och hade dessförinnan varit expert i 1962 års försvarskommitté och 1965 års försvarsutredning. Nils S gjorde också en insats för militärmusiken genom att lägga grunden för arméns musikpluton. I likhet med fadern och farfadern var Nils S socialdemokrat, vilket han också deklarerade med en öppenhet som var mindre vanlig bland högre officerare. Han gav bl a ut debatt- och militära faktaböcker. – Nils S blev 1960 LKrVA.