Julia Sneidern, von

von Sneidern, Julia, f 1 april 1874 i Haparanda (enl fdb för Sthlm, Mosaiska), d 17 juni 1945 i Holm, Älvsb. Föräldrar: handlanden Elias Rosenbaum o Bertha Schenk. Mogenhetsex vid Wallinska skolan, Sthlm, 21 maj 92, inskr vid UU ht 93, med fil ex där 31 jan 94, MK vid Kl 10 sept 98, amanuens vid UU:s med poliklinik ht 04–vt 05, ordf i Uppsala kvinnliga studentfören (UKSF) jan–sept 06, ML vid UU 31 maj 07, tf bitr läk o underläk vid Sthlms stads sinnessjukhus Långbro 13–15, läk o undersökn:läk vid Brännkyrka förs:s folkskolor 13–22, v ordf i fören Brännkyrka Mjölkdroppe 14, sekr i Fören frisinnade kvinnor (FFK) 14, läk vid poliklinikens på Östermalm i Sthlm avd för nervsjukdomar 17–18, led av styr för Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor, Vänersborg, 22–44, ordf i Mödrahjälpsnämnden i Älvsborgs läns landstingsområde 37–41. – Iqml 34.

G 1) 29 sept 1898(–1915) i Sthlm, Ad Fredr, m professor Olof Vilhelm Kinberg (bd 21), f 23 sept 1873 i Laholm, d 6 april 1960 i Saltsjöbaden, Sth, son till regementsveterinären Wilhelm Henrik Jacob K o Selma Constance Kull; 2) 15 dec 1917 i Sthlm, Nik, m landshövding Axel Wilhelm Teodor v Sneidern, f 9 sept 1875 i Skallsjö, Älvsb, d 23 maj 1950 i Holm, son till civilingenjören o godsägaren Wilhelm Gideon Constantin v S o Laura Amalia Cecilia Berg.

Efter mogenhetsexamen vid Wallinska skolan 1892 skall S en kort tid ha varit inskriven vid StH innan hon följande år skrevs in vid UU och senare vid KL Att studietiden, som i S:s fall, förlängdes på grund av ingånget äktenskap och barnafödande var ingen ovanlighet för tidens kvinnliga studenter. Efter att ha återupptagit studierna engagerade sig S i UKSF. 1907 avlade hon sin ML-examen. Då men även senare – som legitimerad läkare i Sthlm – deltog hon i vissa av UKSF:s sammankomster. 1910 höll hon själv där föredraget Några ord om hypnos och suggestion som medicinska behandlingsmetoder. Vid denna tid var S redan en omtalad kvinnosakskvinna, vars närvaro gjorde intryck på yngre medlemmar.

Som nyutexaminerad läkare höll S i juni 1907 ett föredrag om sexuell hygien från pedagogisk synpunkt vid folkskollärarmötet i Jönköping. Detta anförande föregrep både till innehåll och formuleringar stör- re avsnitt av den bok som hon tillsammans med Alma Sundquist publicerade 1909. Våren 1908 hade Sv läkaresällskapet utlyst en pristävling om sexualupplysningsskrif-ter för ungdom, riktad till föräldrar och lärare i avsikt att "på ett sakligt och måttfullt, naturligt och taktfullt sätt upplysa de unga på detta ömtåliga område". I april 1909 annonserade juryn att av 25 inlämnade bidrag S och Sundquist hade tilldelats första pris för sin Handledning i sexuell undervisning och uppfostran. Först följande vår blev de prisbelönta skrifterna allmänt uppmärksammade efter att ha givits en positiv recension av skolläkarkollegan Inez Laurell i Fredrika-Bremer-förbundets tidskrift Dagny. Därefter kom handledningen att användas som ett slagträ i den debatt om nymalthusianism, rashygien, preventivmedel och sedlighet som pågått sedan 1880-talet och som bidrog till att den s k preventivmedelslagen infördes sommaren 1910. Lagen, som avskaffades 1938, innebar bl a att offentlig information om och försäljning av preventivmedel blev straffbar och kunde ge upp till två års fängelse. Läkare hade emellertid rätt att i vissa fall skriva recept på preventivmedel, som fördes av apoteken.

Både handledningen och recensionen uppmärksammades av tongivande medlemmar i det 1909 bildade Riksförbundet mot osedlighet i press och bild, inom kort omdöpt till Sv riksförbundet för sedlig kultur. Lärarinnan Ina Rogberg, ledare för Vita bandets avdelning för sedlig fostran, och folkhögskoleföreståndaren Theodor Holmberg (bd 19) publicerade under mars och april 1910 några starkt kritiska debattartiklar i Sthlms dagblad och Dagny. De och andra kritiker vände sig dels mot att S och Sundquist i ett kapitel om rashygien ägnade ett par sidor åt att upplysa om preventivmedel, dels mot att Laurell inte tagit avstånd från detta. När den anarkistiske agitatorn Hinke Bergegren (bd 3) samtidigt höll sina omtalade föredrag Kärlek utan barn i Folkets hus i Sthlm samt bildade Sällskapet för humanitär barnalstring, förknippades dessa händelser med varandra. En vanlig uppfattning var att S:s och Sundquists bok hade bidragit till att Bergegren vågade göra sina offentliga uttalanden. 23 april 1910 diskuterades både boken och hela preventivfrågan i riksdagen. Bergegrens föredrag ledde till åtal för sedlighetsbrott, men efter en lång rättegång frikändes han.

Laurell försvarade sig i pressen och detsamma gjorde S och Sundquist i stockholmstidningarna och i Dagny, S dessutom i samband med en offentlig debatt anordnad av Vita bandet. Laurells argument var att hon recenserat en handledning för uppfostrare, ej en lärobok för ungdomen. S och Sundquist betonade att anledningen till att de diskuterade preventivmedel var att motverka vanligt förekommande falska uppgifter och istället förse föräldrar och lärare med sakligt presenterade fakta. De markerade avstånd från den familjeplanering med hjälp av preventivmedel som nymalthusianer förespråkade men tog i likhet med flertalet frisinnade feminister och rashygieniskt orienterade läkare även avstånd från preventivlagen. 66 stockholmsläkare, däribland S, hennes make Olof Kinberg, Alma Sundquist, Ada Nilsson (bd 26), Karolina Widerström och Gerda Kjellberg (bd 21), undertecknade en protest mot lagen som sändes till riksdagen. S, Sundquist och deras meningsfränder ansåg att läkare borde kunna ordinera preventivmedel åt personer som enligt deras mening inte borde fortplanta sig, alternativt behövde begränsa en redan stor barnaskara, liksom åt könssjuka personer som inte respekterade sedelagen.

En andra, oförändrad upplaga av Handledning ... publicerades strax innan preventivlagen trädde i kraft och med uppgifterna om "s k försiktighetsartiklar för män och kvinnor" oförändrade. I en tredje, utökad upplaga 1924 diskuterades könssjukdomar och ärftlighetsforskning utförligt. I samband därmed återgavs den tidigare informationen om preventivmedel, dock försedd med en extra varning angående deras användande: "Ett stort missförhållande, ja den största tänkbara fara för mänsklighetens framtid uppstår, om de dugliga och sunda människorna med goda arvsanlag inskränka sin fortplantning i avsevärd grad under det att samtidigt allehanda mindervärdiga element föröka sig. Att söka hindra en alltför stark ökning av de med avseende på andliga och kroppsliga arvsanlag sämst utrustade individerna är därför ett viktigt folkhygieniskt önskemål." 1931 publicerade S boken Sexuell etik, som delvis utgår från Handledning .... Där behandlas bl a nymalthusianism, preventivmedel, sterilisering, kastration och abort i större utsträckning än tidigare.

Våren 1914 tog S och Ada Nilsson initiativ till bildandet av FFK. Ett första möte hölls i S:s hem; bland de närvarande 19 kvinnorna återfanns Signe Bergman, Ada Nilsson, Karolina Widerström, Gulli Petrini (bd 29), Marika Stiernstedt och Elin Wägner. 22 mars hölls ett konstituerande möte i MA, till vilket kvinnor från hela landet inbjöds. Ada Nilsson blev föreningens första ordförande men efterträddes snart av Elin Wägner; S blev dess första sekreterare. Under begynnelseåren var rösträttskampen central för föreningen.

I S:s fall hängde det sociala och rashygieniska engagemanget samman med ett stort intresse för psykiatri. 1911 översatte hon tillsammans med sin make Brottet och dess bekämpande av den tyske kriminalpsykiatrikern Gustav Aschaffenburg, och på 1930-talet översatte hon ett par verk av den danske psykiatrikern Hjalmar Helweg.

I samband med att några högre utbildningar öppnats för kvinnor 1870, bl a i medicin, hade Sundhetskollegium förordat att kvinnliga läkare skulle ges möjlighet att inneha vissa underordnade offentliga tjänster. Vilka dessa skulle vara preciserades emellertid inte. Då Ada Nilsson sommaren 1899 fråntogs ett utlovat vikariat på hospital med hänvisning till hennes kön samt § 28 RF organiserade sig kvinnliga läkare och medicine studerande i avsikt att få sina rättigheter preciserade. 1903 gavs ogifta kvinnliga läkare rätt att inneha vissa befattningar, bland dem stads- och stadsdistriktsläkartjänster, underläkarbefattningar vid länslasarett och vid Allmänna barnhuset i Sthlm samt läkarbefattningar vid olika slags kommunala sjukvårdsanstalter. Skolläkartjänster nämndes inte bland dessa men blev i praktiken tillgängliga då de var kommunala eller privata. S hörde tillsammans med Karolina Widerström, Alma Sundquist, Inez Laurell och Alfhild Tamm till Sveriges första kvinnliga skolläkare.

I sin verksamhet som sådan var S framförallt inriktad mot psykiatri och psykologi. Under ca tio år var hon bl a läkare och undersökningsläkare vid Brännkyrka församlings folkskolor samt drev i drygt ett år under den perioden en klinik för undersökning och behandling av nervöst sjuka skolbarn inom Maria och Liljeholmsdistriktets folkskolor, troligen den första i sitt slag i Sverige. I klinikverksamheten inriktade hon sig speciellt på barnpsykologi och barnneuroser och på vad som då benämndes psykopatiska barn, dvs barn som exempelvis led av psykomotorisk oro och hyperaktivitet. Majoriteten av dessa barn visade goda behandlingsresultat, och S ansåg att verksamheten var av stor samhällelig betydelse. Parallellt med dessa åtaganden drev S under stockholmsåren en privat mottagning på Skeppsbron, öppen under eftermiddagarna. Hon deltog också i Svenska läkaresällskapets sammankomster, där hon bl a vid ett par tillfällen yttrade sig om psykoanalys.

Efter skilsmässan från förste maken gifte S 1917 om sig med blivande landshövdingen i Älvsborgs län Axel v S. Som landshövdingehustru i Vänersborg fortsatte S sitt sociala engagemang med uppdrag i styrelser och nämnder samt aktivitet i lokalkretsarna av Röda korset och Fredrika-Bremer-förbundet. Under sina sista år, då andra världskriget pågick, engagerade hon sig för judiska flyktingar.

S:s make Axel v S var efter avgångsexamen från KTH 1896 anställd vid Holmens bruk i Norrköping och vid Nääs fabriks ab. Han sökte sig därefter utomlands och var verksam vid fabriker i Lancashire och Rhenlandet 1898–1900. Efter hemkomsten till Sverige valde S att återuppta sina studier med sikte på att bli advokat, ett beslut han sannolikt inspirerades till av kusinen och svågern Nils v S, advokat och liberal politiker. S inskrevs vid UU vt 1901 och avlade där jur kand-examen 1906. Han var därefter verksam som advokat i Gbg under ett par år. I samband med faderns död övertog han 1907 Bergs säteri i Dalsland, och som nybliven godsägare kom han att alltmer intressera sig för skogs- och jordbruk.

Politiskt engagerad var S 1912–20 ledamot av AK för Älvsborgs läns norra valkrets; 1921-27 representerade han sitt hemlän i FK. Han tillhörde Liberala samlingspartiet och övergick i samband med partisprängningen 1923 till Sveriges liberala parti. I riksdagen var S bl a ledamot av KU och 1920–21 ordförande i andra lagutskottet.

S:s engagemang i olika landsbygdsfrågor förstärktes sedan han 1922 utnämnts till landshövding i Älvsborgs län. Under hela sin ämbetsperiod, till 1941, arbetade han aktivt för att lyfta fram landsbygdens betydelse. S tillhörde de s k landsortsliberalerna, som ofta kritiserade de egna partiföreträdarna för att vara "stockholmsliberaler". S förde också fram åsikten att bondeklassen trots en stark parlamentarisk representation ofta hade svårt att hävda sig i inrikespolitiken. En starkt bidragande orsak till detta såg han i den ökade förståelsen mellan industrin och socialdemokratin. När dessa aktörer gemensamt företrädde livsmedelskonsumenternas intressen riskerade bönderna att lämnas utanför den politiska diskussionen.

S deltog i ett stort antal statliga utredningar, särskilt vad avsåg infrastrukturfrågor. Han var ordförande i 1932 års trafikutredning och 1944 års hamnutredning liksom i järnvägsrådet 1927–46. Vid beredningen av starkare politiskt betonade frågor framträdde han mer sällan. Ett specialområde för honom var utredningar kring sockerbetsodlingen. Han var ordförande i 1932 års sockerkommission och en av de främsta företrädarna i landet för den politiska linje som förespråkade statskontrollerad sockerbetsodling. S var 1922–44 ordförande i Västra Sveriges skogsvårdsförbund och 1926-46 i Sveriges skogsägarförbund. Han blev LLA 1926 (preses 1938–43) och HedLLA 1940.

S:s breda erfarenheter från yrkesliv och politik kom väl till pass i arbetet som landshövding. Under sin ämbetsperiod ut- vecklade han en mångsidig och socialt inriktad verksamhet i avsikt att stimulera länets utveckling. Den sociala ansvarskänslan var en stark drivkraft för bägge makarna, vilket inte minst framgår av deras engagemang i olika välgörenhetsstiftelser.