Carl U Sondén

Sondén, Carl Ulrik, f 29 maj 1802 i Lande-ryd, Ög, d 6 maj 1875 i Sthlm, Kat. Föräldrar: prosten Johan Adolph S o Anna Catharina Kernell. Elev vid Linköpings trivialskola 14–17 o gymn 17–21, inskr vid UU 5 okt 21, lär o förest vid Ahlbergska helpensionen för gossar i Velanda, Älvsb, jan 22–1 sept 23, med fil kand vid UU 11 dec 24, MK 2 maj 27, amanuens vid kemiska laboratoriet 27–28, disp 3 maj 28, ML 6 juni 28, MD 15 juni 35, allt vid UU, kir mag i Sthlm 11 dec 28, läk vid Södra korrek-tionsinrättmen, Sthlm, 28 jan 29–24 maj 30, lär vid GCI 30–33 o 42, läk vid Hillska skolan 1 juni 30–31 mars 35, vid Danviks hospital o dårhusinrättn 18 febr 32, överläk där 43–1 april 62, led av Sv läkaresällsk 31, bibliotekarie 1 april 36–1 april 37, sekr 4 okt 36–2 okt 49, ordf 2 okt 49–1 okt 50, allt i Sv läkaresällsk, led av komm till undersökn av Danvikens användande såsom kurativt hospital febr 38–43, grundare av o huvudred för tidskr Hygiea 39–49, led av komm ang hospitalens o hospitalsfondens förvaltn aug–okt 44, tf ombudsman o fiskal i Sundhetskoll 3 maj 49, ord 14 maj 57, medicinalråd där 17 juni 58–3 juli 74, led av komm ang förbättringar av hospitalsväsendet i riket juli 49–juli 50, av komm ang sinnessjukas vård o behandl nov 54–okt 55, av komm ang ordnande av den gymnastiska undervisn:en i riket juli 58–okt 59, inspektor vid Farmaceutiska inst 59–61, förordnad att biträda Överintendentsämbetet vid byggandet av nya hospitalet vid Konradsberg i Sthlm 15 juni 60–61, led av dir för Murbeckska flickuppfostringsanstalten 5 maj 65. - LVA 49, led av flera uti lärda sällsk.

G 25 juli 1838 i Danvik-Sicklaö, Sth, m Beata Concordia Sophia Åkerman, f 24 nov 1817 där, d 16 mars 1890 i Sthlm, Maria, dtr till hospitalsläkaren Jacob Å o Beata Margareta Bergh.

Carl S förordnades 1832 dll läkare vid Sveriges äldsta sinnessjukhus, Danvikens hospital och dårhusinrättning i Sthlm, där han tjänstgjorde tillsammans med sin svärfar Jacob Åkerman fram till dennes avgång 1843. Han fick 1833–34 möjlighet att på sdpendiemedel göra en studieresa för att besöka sinnessjukhus i flera europeiska länder. Hans reserapport, inlämnad till Sundhetskollegium, omfattar knappt 100 handskrivna sidor; sina intryck och erfarenheter från övriga Europa skulle han senare återkomma till i böcker och artiklar. Med titeln överläkare från 1843 behöll S sin befattning vid Danviken till 1862, och han är den läkare som starkast förknippas med hospitalet och framförallt dess dårhus. Om en human syn på de sinnessjuka kan anas hos läkarna redan vid 1700-talets slut var den helt uttalad hos S.

I nära 30 år kämpade S för att Sthlm skulle tillföras ett nytt statligt sinnessjukhus. Motståndet var, trots den befintliga inrättningens dåliga skick, till en början avsevärt. Vid flera tillfällen uppvaktade han överståthållaren med förslag om lämplig placering av det nya sjukhuset. Han skrev också ett par stridsskrifter, 1847 och 1853, för att väcka en större krets för denna angelägna fråga; särskilt vände han sig till riksdagens ledamöter. Som ett resultat av hans propåer tillsattes en utredning om sinnessjukvården i riket, men den föreslog inte något nytt sinnessjukhus i Sthlm. S fortsatte därför sin kamp, stöttad av bl a läkaren och politikern Magnus Huss (bd 19) och brodern Anders Fredrik S (ovan), som agerade för saken i riksdagen. Så småningom kom det också till ett avgörande och ett sinnessjukhus började byggas på egendomen Konradsberg på Kungsholmen. När patienterna 1861 flyttades över från Danvikens dårhus till "dårarnas slott", som den nya inrättningen kom att kallas i folkmun, föredrog dock S att stanna kvar som läkare vid Danvikens hospital för att följande år från träda sin läkartjänst. Den självpåtagna livsuppgiften hade, tack vare hans trägna arbete, slutförts.

I S:s argumentation för ett nytt sinnessjukhus återfinns tankar om vården av psykiskt sjuka, som senare - under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet – kom att prägla den rådande behandlingsformen. S förespråkade en institutionalisering av vården av de mentalsjuka, med motiveringen att "själva Hospitalet är det verksammaste botemedlet för sinnessjuke, och att, detta förutan, föga kan uträttas med även den mest rationella, filantropiska och medicinska behandling". I argumentationen riktade han också kritik mot det faktum att flera andra kategorier av "samhällets olycksbarn" – brottslingar, veneriskt sjuka och alkoholister – fick hjälp och stöd, medan de sinnessjuka inte fick det medlidande de förtjänade. För att råda bot på denna brist tog han 1853 initiativ till den fond som ledde fram till Skyddsföreningen för sinnessjuka, konstituerad 1861.

För S var de humana och medicinska aspekterna av störst betydelse, men i sin argumentation för ett nytt sinnessjukhus använde han även ekonomiskt färgade argument: det nya sinnessjukhusets uppgift var att "åt samfundet och familjerna återskänka hundratals nyttiga medlemmar, vilka nu, i brist på fullt ändamålsenlig vård, måste förgås i vansinne och kroppsligt elände". Motiveringen för att Danvikens dårhus, som i huvudsak var en kommunal angelägenhet, skulle ersättas av ett statligt hospital kan också sägas rymma en ekonomisk aspekt eftersom S ansåg att vansinnet tillväxte med civilisationen –"och de vansinnige således böra betraktas såsom olyckliga offer för ett av statens högsta syftemål" – och att det därmed var statens plikt att betala priset för detta.

S:s arbete för ett nytt mentalsjukhus var inte hans enda praktiska bidrag till en modernisering av sinnessjukvården. I sitt arbete på Danvikens dårhus arbetade han aktivt för en humanare vård, och han tog avstånd från såväl gamla föreställningar om en ändamålsenlig sinnessjukvård (olika former av tvångsvård) som vissa av de moderna metoderna, främst det s k non-restraint-systemet, dvs inlåsning i enskild cell. S ansåg att en orolig och utagerande patient fortare kom till sans om han försågs med tvångströja, för sin egen och andras säkerhets skull, men placerades i något av de gemensamma utrymmena, där andra patienters lugn skulle ha en positiv verkan på den oroliga patienten. Att låsa in en patient i en egen cell skulle vara, ansåg S, att acceptera detta beteende och snarare öka än minska oron hos patienten; det skulle också vara synnerligen personalkrävande att isolera patienter på detta sätt. Som komplement till fysiska medel använde han psykiska såsom ljus eller mörker, lugn och ro eller stilla musik, kortspel, arbete, "vederkvickelsemedel" (t ex tobak, snus och kaffe), läsning, poesi, måleri och teckning och mycket annat.

Vid sidan om sin befattning vid Danviken hade S, under mer än tio år, en egen praktik för sinnessjuka "av bättre klassen", vilket visar på hans stora intresse för dessa människors problem men också på att det fanns ett behov av vård utanför dårhuset. Även denna verksamhet och dess goda resultat använde S i sin kamp för ett nytt sinnessjukhus i Sthlm.

När S 1862 från trädde sin tjänst på Danviken innebar det ingalunda att han blev sysslolös. De många uppdrag han tidigare haft vid sidan om sin tjänstgöring kunde nu ägnas ytterligare tid. Under hela sitt yrkesliv deltog han aktivt i läkarnas kunskapsutbyte. I Sv läkaresällskapet uppbar han flera befattningar och var en av initiativtagarna till dess tidskrift Hygiea, vars huvudredaktör han var 1839-49. Man kan med fog påstå att Hygiea under dessa år var ett av S:s språkrör. Han var tämligen produktiv, och bland hans texter fanns artiklar om såväl erfarenheter från den egna praktiken och botemedel för sinnessjuka som "epidemisk religiositet". S publicerade även egna översättningar av utländska verk, både mer omfattande (i bokform) och kortare (som artiklar). Utöver intresset för sinnessjukvård var S en förespråkare för homeopatin och gav år 1833 ut en bok i detta ämne. Han deltog också aktivt i debatten kring alkoholmissbruket.