Sondén, släkt

Sondén, släkt, vars äldste kände medlem var Jöns Jönsson, på 1620-talet bonde i Södra Sonderängen, Flisby, Ög. Hans sonsons son var apologisten i Linköping Sven Jönsson (1701–65), som efter gården antog namnet Sondenius, i andra led förkortat till S. Son till denne var kyrkoherden i Regna, Ög, prosten Johan (Jan) Adolph S (1755–1838), som i sitt äktenskap med Anna Katarina Kernell hade flera söner som på olika sätt gjorde sig bemärkta.

Äldst av dessa var Per Adolf S (1792–1837), som efter att ha genomgått Linköpings gymnasium, känt för sin "vittra odling", inskrevs vid UU 1809 och blev magister där 1815. Prästvigd 1817 tjänstgjorde Adolf S därefter som rektor vid Johannes kyrkskola i Sthlm, blev 1822 pastorsadjunkt i Adolf Fredriks församling och var från 1833 komminister i Klara församling. S var därtill 1826-33 verksam som bataljonspredikant vid Svea livgarde. Han var sekreterare i prästeståndet vid riksdagen 1834-35 och från 1834 suppleant för fullmäktige i Riksgäldskontoret.

S engagerade sig i Evangeliska sällskapets traktatspridning och anses ha varit ansvarsfull och opretentiös i sin prästerliga gärning. Det är dock främst genom sina litterära insatser han blivit ihågkommen. I Uppsala tillhörde han Östgöta nation, då samlingsplats för flera blivande författare och poeter som senare blev framstående representanter för den romantiska rörelsen. Han var kusin till P D A Atterbom (bd 2) och knöts genom denne till den s k Nya skolans kotterier. S gjorde själv några försök som poet men besatt inte samma talang som sin kusin. Som redaktör och utgivare av andras verk lyckades han betydligt bättre. Han var engagerad i flera av de förlag som växte fram i början av 1800-talet, framför allt V A Palmblads (bd 28). Det litterära nätverk som han tillhörde hölls samman främst av gemensamma idéer och ett östgötskt förflutet men också av släktband. I likhet med flera andra av dess medlemmar bodde S under längre perioder på det Palmbladska tryckeriet, och hans hustru Charlotta Nordström var dotter till en boktryckare.

Fosforisterna – författarna kring den romantiska rörelsens huvudorgan Phosphoros – var stora beundrare av Bellman, och det var S och Palmblad som blev utgivare av några av dennes efterlämnade skrifter (1835–36). Genom sin bearbetning av Lorenzo Hammarskölds Sv vitterheten (1833) såg S till att detta verk inte föll i glömska. Han författade ett stort antal biografier för Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män (1835–57) och var därtill en flitig översättare och utgivare av latinska skolböcker.

Bröder till S var läkaren Carl Ulrik S (nedan) och Anders Fredrik S (1807–85). Den senare genomgick Linköpings gymnasium och inskrevs 1824 vid UU, där han avlade fil kand-examen 1833 och promoverades till magister s å. Han verkade därefter som lektor i matematik vid Linköpings gymnasium 1835–57 och var rektor där i två omgångar (1840–41 och 1844–47). Fredrik S prästvigdes 1837, var 1846–56 kyrkoherde i Skeda prebendepastorat och 1857–65 kyrkoherde i Kvillinge och Simonstorps församlingar, Ög. Han blev prost 1857 och var 1865–85 domprost i Skara. Vid LU:s jubelfest 1868 utnämndes han till teol hedersdoktor. S var ledamot av prästeståndet vid alla riksdagar 1853–66 varvid han bl a tillhörde bevillnings- och statsutskotten. Han var också ledamot av kyrkomötena 1868, 1873 och 1878 liksom av 1847 års läroverkskommitté och 1872 års kommitté för inrättande av Prästerskapets änke- och pupillkassa.

Under sin mångåriga insats som lärare fick S rykte om sig att vara en duglig skolman. Han var också djupt socialt engagerad, inte minst i nykterhetsrörelsen, och utgav småskrifter om bl a brännvinsbränning och fattigvård. Som riksdagsman var S bland de första att ta upp tanken på en allmän pensionsförsäkring, och han återkom vid upprepade tillfällen till frågor kring folkskolan. Andra motioner av hans hand var tillkomna på initiativ av brodern Carl Ulrik, och S hjälpte härigenom fram flera av dennes idéer om en förbättrad sinnessjukvård. På 1860-talet deltog S i debatter kring tillskapandet av tekniska skolor och utbildningsanstalter, där han i enlighet med sitt sociala engagemang företrädde en linje som hävdade att de fattigas uppfostran var statens uppgift. S stod för ett långsiktigt perspektiv och framhöll de fördelar samhället kunde vinna genom att utbilda arbetarna och därmed förbättra deras konkurrenskraft och försörjningsmöjligheter. Han tillhörde också det fåtal inom prästeståndet som 1865 stödde De Geers representationsförslag.

Konsekvenserna av ett nytt samhälles framväxande stod klara för S även i andra avseenden än de rent politiska. I frågan om kvinnans myndighet och rätt till vissa befattningar intog han en positiv hållning då han ansåg att "männen tagit spinnrocken från kvinnorna, och då bör ock samhället giva kvinnan något försörjningsmedel istället". Även i kyrkliga frågor var S liberal. Han ställde sig välvillig dll användandet av lekmän och utarbetade 1856 ett eget förslag till dissenterlag, vari han förespråkade tolerans gentemot trosbekännare utanför Sv kyrkan.

En av S:s fem söner var Carl Mårten S (1846–1913). Denne inskrevs vid UU 1863 och blev med kand där 1869, med lic vid Kl 1873 och följande år med dr vid UU. Mårten S inledde sin läkarbana med tjänstgöring vid olika institutioner tillhörande Kl. Efter giftermål 1874 begav han sig tillsammans med hustrun till Wien för att studera obstetrik. Följande år återkommen till hemlandet blev han tf ombudsman och fiskal i Sundhetskollegium. 1878-81 var S sundhetsinspektör i Sthlm och organiserade som sådan huvudstadens hälsopolis. 1876 hade han också blivit läkare vid Ersta diakonissanstalts sjukhus, en befattning han behöll till 1897. S:s område var dock framför allt förlossningskonsten, och 1881 erhöll han en befattning som biträdande lärare vid Sthlms undervisningsanstalt för barnmorskor. Han var 1896–1911 professor och lärare vid anstalten samt tillika överläkare vid Södra barnbördshuset. Vid sidan av dessa befattningar bedrev han en omfattande privatpraktik, särskilt som förlossningsläkare. Till hans patienter hörde såväl prinsessan Teresia som fattiga barnaföderskor från Sthlms slumområden.

Ett för S mycket angeläget arbetsområde var den barnmorskeundervisning som bedrevs vid Södra barnbördshuset, och han var den förste som undervisade regelbundet i antiseptik. Han var också verksam vid den nybyggnation som färdigställdes 1907 liksom för reformer i barnmorskelagstiftningen under åren därefter. Då hade han sedan ett par decennier varit engagerad i Sthlms lokala barnmorskesällskap, vars yrkesmässiga strävanden han stödde.

S publicerade sig flitigt inom sitt fackområde och var en aktiv ledamot av Sv läkaresällskapet, 1880–95 som sekreterare och 1895–96 som ordförande. För rikspolitiken hyste han inget intresse – även om unionsupplösningen gjorde honom så upprörd att han bröt med alla sina norska vänner och aldrig mer besökte Norge – men däremot engagerade han sig på kommunal nivå. S var 1892–1910 ledamot av Sthlms stadsfullmäktige, en position som var till gagn för hans arbete med huvudstadens förlossningsvård.

Vid sidan om sin yrkesverksamhet odlade S ett intresse för botanik och konst, framför allt grafik, och han var från 1901 ordförande i Föreningen för grafisk konst. Han blev personligen bekant med flera konstnärer, bl a Carl Larsson och Anders Zorn, och var under hela sitt liv en ivrig samlare. S:s samling av grafisk porträtt- konst om över 50 000 nummer var en av de största som skapats av en enskild person i Sverige. Efter hans död fördelades den mellan NM, KB och UUB. Det botaniska intresset resulterade i ett herbarium, som överlämnades till VA.

S:s bror Per Henning Simeon S (1853–1955) avlade mogenhetsexamen vid Skara högre elementarläroverk 1872 och inskrevs följande år vid UU, där han bl a studerade historia och blev fil kand 1877 och fil lic 1882. Disputerad 1883 på en avhandling om Nils Bielke och det sv kavalleriet 1674-79 promoverades Per S till fil dr 1884. Han engagerades året innan i VHAA:s utgivning av Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling och knöts samtidigt såsom e o amanuens till RA. Där blev han ordinarie 1899, senare s å arkivarie, från 1910 med förste arkivaries titel, en befattning han lämnade med pension 1920. Under sin långa tjänstgöringstid i RA sammanställde S en stor mängd gedigna arkivförteckningar, hjälpkällor som ännu idag (2005) ofta används. Inom Oxenstierna- utgivningen arbetade han särskilt med breven till rikskanslern och publicerade inom denna serie sju vol (1888–1900). Vid sidan av editionsarbetet svarade S för en betydande vetenskaplig produktion inom sv 1600-talshistoria, bl a med artiklar och översikter i HT. Han ägnade sig också åt biografiskt författarskap och utgav levnadsskildringar över bl a riksdagsmannen Hugo Tamm (1925) och biskopen A F Beckman (1931).

En yngre bror till Mårten och Per S var Klas Gustaf Anders S (1859–1940). Denne studerade vid läroverket i Skara och blev 1876 elev vid Teknologiska institutet (från 1877 KTH) där han utexaminerades från fackskolan för kemi och kemisk teknologi 1879. Han fortsatte sina studier vid C R Fresenius' kemiska och bakteriologiska laboratorium i Wiesbaden och tjänstgjorde som assistent där 1881–82. Efter en kort period som lärare i matematik och kemi vid Tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna var Klas S 1885-1929 ingenjör hos Sthlms stads hälsovårdsnämnd och föreståndare för dess kemiska laboratorium. S var därtill docent i teknisk hygien vid KTH 1894–1922 och under långa perioder speciallärare i allmän teknisk och fabrikshygien, i byggnadshygien och i tillämpad värmelära. Han bedrev även verksamhet som konsulterande ingenjör, främst i vattenhygieniska frågor, och gjorde studieresor i både Europa och USA. S blev med hedersdr vid UU 1907, LVA 1911, LLA 1913, LIVA 1919 och tilldelades professors namn 1921.

På grund av sin tekniska sakkunskap erhöll S många offentliga uppdrag. Han var bl a ledamot av giftstadgekommittén 1902–06, av dikningslagskommittén 1907–15, av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1913–29 och av livsmedelslagstiftnings-kommittén 1916–21. Han var redaktör för Kemiska notiser 1887–92 och medredaktör för Teknisk tidskrift 1893–99.

S verkade under den period då det moderna industriella samhället fick sitt genombrott och då ingenjörs- och naturvetenskaperna gick en storhetstid till mötes. Detta avspeglades på flera sätt i hans verksamhet. Inom den teknisk-vetenskapliga varukännedomen var S något av en pionjär. Han grundade 1897 Handelsmuseet i Sthlm, som hyste stora samlingar av varuprov, och var författare till boken Allmän varukunskap (1898). Sin främsta insats gjorde han dock inom den tekniska hygienen. Han stod bakom en översikt om vattenbeskaffenheten i de sv vattendragen och konstruerade för mätning av luftfuktighet den s k Sondéns hygrometer. Tillsammans med fysiologen Robert Tigerstedt svarade han för en respirationsapparat, som bl a användes för att beräkna behovet av ventilation i offentliga byggnader.

S hörde till dem som tidigt insåg vilket genomslag telefonen skulle få. Redan 1892 publicerade han en med statistik väl underbyggd artikel, i vilken han konstaterade att Sverige stod för det kanske snabbaste tillgodogörandet av den nya uppfinningen och identifierade de gynnsamma förutsättningar för detta som fanns i landet. Trots att S tidigt i karriären miste ena ögat vid en olyckshändelse i sitt laboratorium, fortsatte han oförtrutet sitt vetenskapliga arbete, vilket inte minst innebar utgivandet av ett stort antal skrifter. Han stödde entusiastiskt inrättandet av IVA, i vars första kärngrupp han sedan kom att ingå.

S:s son Torsten Wilhelm S (1893–1953) avlade studentexamen vid Nya elementarskolan i Sthlm 1912 och inskrevs s å vid UU där han blev med kand 1916, med lic 1922 och med dr 1927. Han valde psykiatri som specialområde och blev vid LU docent i detta ämne 1931 och i rättspsykiatri 1945. Torsten S var 1922–30 läkare vid Uppsala hospital och 1931–45 överläkare vid S:t Lars sjukhus i Lund. Sedan 1932 läkare vid fångvårdsanstaltens i Malmö sinnessjukavdelning blev han vid omorganiseringen av rättspsykiatrin 1946 överläkare där och ägnade sig därefter framför allt åt fångvården och rättspsykiatrin. Vid LU svarade han för kurser i rättspsykiatri för både medicinare och jurister.

S deltog i flera statliga utredningar; bl a var han sakkunnig beträffande tillräknelighetsfrågor i Justitiedepartementet 1935 och i strafflagberedningen 1938–42. Han var också från 1952 ledamot av säkerhets-anstaltsutredningen och av utredningen angående sinnesundersökning i brottmål. S hade starka litterära intressen, något han kunde förena med sina fackkunskaper i boken Tegnérs psykiska ohälsa (1946).