Carl A Sahlin

Sahlin, Carl Andreas, f 15 dec 1861 i Voll-sjö, Malm, d 22 jan 1943 i Djursholm. Föräldrar: fabriksägaren Carl Peter S o Anna Persson. Mogenhetsex vid Lunds privata elementarskola 11 juni 83, inskr vid LU 7 sept 83, vid KTH 7 sept 85, avgångsex från fackavd:s för bergsvetenskap underavd för metallurgi o hyttkonst där 31 okt 88, gruvingenjör vid Stora Kopparbergs bergslags ab 16 nov 88–96, chef för bolagets järnhantering vid bl a Domnarvet samt disponentassistent vid bolaget 1 jan 93–1 nov 00, ex som markscheider (gruvmätare) 8 nov 89, lär i gruvbrytning vid Bergsskolan i Falun 1 nov 91–1 nov 92, led av stadsfullm i Falun 15 dec 98–21 nov 00, disponent o VD för Laxå bruks ab, Ör, 1 nov 00–1 mars 17, för ab Aspa bruk där 1 sept 02–17, ordf i styr för Dalkarlsbergs ab 27 aug 02–12 mars 17, led av Örebro läns landsting 1 sept 03–09, ordf i styr för Järnverksfören 26 nov 04–27 jan 28, led av komm ang ångbåtsförbindelse mellan Sverige och Tyskland dec 06–mars 07, ordf i Bergshandteringens vänner 29 jan 07–22 jan 22, led av järnvägsrådet 1 nov 07–28, av komm ang lagstiftn om arbetsavtal dec 07–sept 09, av styr för Sveriges allm exportfören 16 mars 08–10, av styr för Sveriges industriförb 28 febr 10–24 april 28, ordf där 27 april 21–23, ordf i styr för ab Sv metallverken 18 maj 10–18 maj 35, fullm i Jernkontoret 30 maj 12–14, e o fullm där 28 maj 14–1 juni 28, led av handelsrådet 15 mars 12–27 nov 20, av statens industrikommission 10 aug 14–17, av styr för Mä-larprovinsernas hypoteksfören 2 maj 16, v ordf där 28 april 32–28 april 37, led av komm ang dagl sjöfartsförbindelser mellan Sverige o England juni 16–mars 19, ordf i Järn- o metalleverantörfören 30 april 17-13 maj 21, VD för Bångbro intressenters ab 3 mars 17–2 febr 24, ordf i ab Bergslagens gemensamma kraftförvaltn 12 nov 18–27 april 20, v ordf i Fören för sv kulturhist 12 april 18–12 dec 32, led av 1918 års järnvägskomm sept 18–dec 22, v ordf i statsbaneekonomikommissionen juni 19–dec 21, ordf i ab Mälarprovinsernas banks centralstyr 16 mars 21-3 nov 23, v ordf i NordM:s vänner 3 juni 26–21 maj 31, ordf i Riksmusei vänner 19 april 28–28 jan 36. – LIVA 21, HedLIVA 26, fil hedersdrvid StH 21 maj 27.

G 2 nov 1892 i Undenäs, Skar, m Ellen Sofia Helén, f 15 jan 1873 i Bredared, Älvsb, d 23 juli 1933 i Djursholm, dtr till prosten Anders H o Ida Karolina Salvén.

Carl S tillbringade sin barndom i Vollsjö. Hans far ägde en färgaregård som 1879 flyttades till Eslöv och utvidgades med tillverkning av barnkläder. Efter mogenhetsexamen i Lund studerade han under de två följande åren vid LU. Vid KTH bedrev han studier i metallurgi och bergsvetenskap. Som lärare hade han bl a Gustaf Nordenström (bd 27), vid den tiden en av landets främsta vetenskapsmän inom bergshanteringen.

1888 utexaminerades S från KTH som bergsingenjör och anställdes s å vid Stora Kopparbergs bergslags ab. Under tolv år i Bergslagets tjänst fick S alltmer ansvarsfulla uppgifter. Disponent för Bergslaget var den driftige men inte helt okomplicerade Erik Johan Ljungberg (bd 23). Under dennes ledning förändrades Bergslaget till ett rationellt och modernt storbolag. S kom att som Ljungbergs närmaste man bli starkt involverad i den mångförgrenade verksamheten inom företaget.

Falu koppargruva spelade en allt mindre roll i bolagets mångindustriella verksamhet. Bergslagets huvuduppgifter gällde skogsindustri och järnhantering, de viktigaste sv basindustrierna. Skogsindustrin dominerade, medan järn- och ståltillverkningen var under utbyggnad. De äldre verken bestod av Korsa lancashirebruk, Ägs masugn, masugnen i Lövsjö och Lindesnäs bruk med lancashiresmedja och spårvalsverk. De stora investeringarna gjordes emellertid på det nyanlagda Domnarvets järnverk, invigt 1878. Det fick en alltmer central ställning i bolagets verksamhet. Några år in på 1880-talet var järnverket det största i landet men det dröjde innan tillverkningen blev lönsam. Sågverksrörelsen och skogshanteringen bar upp ekonomin och gav utrymme för experiment och tillväxt inom andra områden. På 1880-talet tog Bergslaget ett stort ång-sågverk i drift i det nyförvärvade Skutskär vid östersjökusten. Produktionen ökade och sågverket blev under följande decennium det största i Sverige och även i Europa. 1895 inleddes en ny verksamhet i Skutskär: tillverkning av kemisk pappersmassa, i första hand sulfat men något senare även sulfit. Cellulosaindustrin var en framtidsbransch. I Kvarnsveden anlades ett stort tidningspappersbruk 1898-1900. Under Ljungbergs ledning förvärvades betydande arealer skog och skogsrättigheter, en förutsättning för Skutskärs expansion. För att säkra Domnarvets tillväxt gjordes stora gruvköp i Grängesberg. För att trygga tillgången på vattenkraft i detta expansiva skede förvärvade bolaget systematiskt så många forsar och vattenfall som möjligt och säkrade därmed de närmaste decenniernas tillgång på vattenkraft.

S fick under de två första inskolningsåren vid Bergslaget arbeta som kontorselev, kemist och gruvmätare vid Laxsjö gruvkontor, vid Lövsjö masugn och vid Domnarvets järnverk. Därefter fick han allt viktigare arbetsuppgifter, vilket vittnar om Ljungbergs förtroende för S. 1893 utnämndes han till disponentassistent och fick i samband därmed en ledande ställning för Bergslagets järnhantering. Järn-och stålfrågorna var framförallt koncentrerade till Domnarvet och blev det alltmer. De kom därför att framstå som S:s viktigaste arbetsuppgift. S och Ljungberg tycks ha kommit väl överens, och i sina minnesanteckningar talar S med värme om deras goda samarbete. Domnarvet var Ljungbergs skötebarn, vilket kanske inte var så lätt för S i hans roll som verkschef.

Inom Domnarvet konfronterades S med motsättningar mellan de olika avdelningarna och deras chefer. Detta ledde till organisatoriska problem som måste överbryggas. I minnesanteckningarna säger S sig ha skapat en bättre samarbetsatmosfär och därmed undanröjt ett av hindren för en mer samordnad produktion. Domnarvet var från början tänkt att tillverka kvalitetsjärn för export enligt den traditionella sv modellen, men denna målsättning måste efter hand överges. Istället skulle produktionen inriktas mot en inhemsk kundkrets som efterfrågade billigare kvaliteter av järn och stål. Till följd härav bedrevs ett viktigt utvecklingsarbete inom Domnarvet, vilket syftade till att lägga om tillverkningen från den sura bessemerprocessen till den basiska. Ljungberg hade tidigt insett att den 1878 uppfunna thomasprocessen kunde skapa möjligheter för en passande produktion inom Domnarvets järnverk. Därvid kunde man utnyttja den närbelägna malmen från Grängesbergsfältet, som hittills varit svåranvänd men som i övrigt hade förträffliga egenskaper. Metoden hade introducerats i Sverige 1879 men kom endast att tillämpas i begränsad utsträckning. I början av 1890-talet beslöt Domnarvet att satsa på såväl basisk bessemerprocess som på basisk martintillverkning efter Thomas-Gilchrists metod. Thomasblåsningen inleddes 1891 men de första åren präglades av svårigheter. Problemen var så stora att Ljungberg var på väg att ge upp. Det blev S:s uppgift att lösa dem, och han fick i uppdrag att föreslå förbättringar för att få igång produktionen. En förman från masugnen i Völklingen i Tyskland inkallades som expert och vistades tre månader vid Domnarvet där han ledde såväl bessemerblåsningen som ugnsarbetet med det resultatet att problemen övervanns. Genombrottet för Domn- arvets thomasproduktion kom 1894-96. Produktionen ökade från 8 400 ton thomasgöt 1893 till 17 800 1895 och tillverkningskostnaderna per ton tillverkad göt minskade under samma period från 71:39 kr till 61:88 kr. Från 1896 utgjorde basisk bessemer och basisk martin mer än hälften av Domnarvets göttillverkning och utvecklades därefter till den dominerande tillverkningsmetoden vid verket.

Vid sidan av de tekniska frågorna ställdes S även inför problemet att säkra råvaruförsörjningen. Domnarvets egna gruvor var små och otillräckliga, vilket ledde till svårigheter att få fram produkter av likvärdig kvalitet. Bergslaget fick till stor del tillgodose sina behov av råvara genom köp. Det gällde att säkra Domnarvets tillgång på malm från egna gruvor. Bergslaget var delägare i Grängesbergsgruvorna och hade tillsammans med Grängesbergs gruvaktiebolag brytningsrätter i exportfältet. 1889–91 gjordes nya gruvköp i Grängesberg som innebar att Bergslaget för överskådlig tid hade tryggat sin tillgång på malm.

En annan stor fråga gällde att ordna drivkraften i järnverket på ett effektivare sätt, och S framlade en plan som avsåg att förenkla kraftförsörjningen i synnerhet i valsverks- och hyttavdelningarna. Elektriska motorer på sammanlagt 440 hästkrafter installerades och driften effektiviserades.

Under de tre sista åren i Bergslagets tjänst fick S ytterligare uppdrag i samband med bolagets fortsatta expansion; bl a blev han engagerad i förvärven av vattenrätter för kraftverken. Kvarnsvedens pappersbruk, som stod under uppbyggnad 1898-1900, tog också hans krafter i anspråk. S var även med om att anlägga Vagn- och maskinfabriken i Falun, som grundades kort före sekelskiftet för tillverkning av järnvägsvagnar och lokomotiv, en nysatsning som dock blev föga framgångsrik.

1900 blev S erbjuden att efterträda den nyss avlidne disponenten för Laxå bruks ab Carl C:son Lindberg, ett erbjudande som han efter noggrant övervägande accepterade. Även om S inte gjort några originella tekniska insatser inom Bergslaget framstod han som kunnig och klok. Han förstod att handskas med människor och han respekterades av Ljungberg. Då han informerade Ljungberg om sina planer på att lämna Bergslaget fick han enligt egen utsago beskedet att han var tilltänkt som Ljungbergs efterträdare, men S stod likväl fast vid sitt beslut.

Som bruksdisponent för Laxåverken kom S att verka i 17 år. Företaget var ett traditionellt bruksföretag med masugn i Röfors bruk, stångjärnssmedja, valsverk och spikfabrik. Förutsättningarna för en expansion var dock begränsade. Några stora förändringar i drift och produktion genomfördes inte. När Laxå bruk övergick till Wargöns ab 1917 från trädde S sin befattning. Han skrev en sammanfattande ämbetsberättelse vid sin avgång och motiverade där varför han inte i högre grad hade utvidgat driften vid Laxå. Detta förklarade han med att alla naturliga förutsättningar varit ogynnsamma. Det gällde inte bara "dyrbruten malm från Nora bergslag och mycket dryga frakter för malmens förande till Laxå". Träkol fick hämtas långt borta med höga fraktkostnader som följd.

Laxå bruk hade emellertid förvärvat en större aktiepost i Bångbro rör verk 1904. S hade blivit direkt kontaktad av Bångbroverkets styrelseordförande, som föreslagit aktietransaktionen för att få möjlighet att genomföra nödvändiga investeringar i verket. S utarbetade ett förslag till förändring av rörverkets tillverkning från sur till basisk bessemer för att anpassa den till thomasprocessen, och de två följande åren genomfördes ombyggnaden i enlighet med förslaget.

Bångbro intressenters ab bildades 1917 och övertog Laxå bruks aktieposter i rörverket. S trädde in i ledningen och blev således involverad i den stora nyinvestering som gjordes tre år senare då ett kallvalsverk byggdes. Han fick vara med om den anmärkningsvärda konjunkturuppgången 1923–24 då verket under några månader hade 700 anställda, men han lämnade bruket sistnämnda år, vilket visade sig vara i rätt tid. Därefter vände produktionssiffrorna nedåt och 1926 gick företaget i konkurs.

S:s förtroendeuppdrag inom näringslivets organisationer var många, och flera av dem behöll han till slutet av 1920-talet. Han hade också åtskilliga uppdrag inom sv kulturliv.

S:s insatser som industriledare är beaktansvärda, men det är framförallt som bergshistorisk forskare och samlare som han blivit ihågkommen, och här framstår han i många avseenden som en pionjär. Redan under sina första år som gruvingenjör inom Bergslaget visade S intresse för historisk forskning och dokumentation. Han röjde också ett samlarnit av mer ovanligt slag. Det handlade om att ordna Bergslagets samlingar men också om att börja bygga upp egna privata samlingar av böcker, handlingar och mynt.

1893 sammanförde S efter omfattande förarbeten historiska, geologiska, brytningstekniska och brytningsekonomiska uppgifter över samtliga bolagets järngruvor i en stor liggare med titeln Beskrifning öfver Stora Kopparbergs bergslags aktiebolags järngrufvor. Framställningen illustrerades med ett stort antal gruvkartor. Detta omfattande arbete kom inom bolaget att gå under beteckningen Sahlins bibel och har legat till grund för senare inventarieförteckningar. Även om han här liksom i de flesta andra stora insamlingsarbeten av likartat slag fick hjälp med excerperingar och bearbetningar bär verket prägel av S:s noggrannhet och intresse för detaljer.

S:s egentliga samlargärning inom Bergslaget är i första hand förknippad med Falu koppargruva. Där fanns redan från tidigare århundraden förnämliga samlingar av betydande gruvhistoriskt värde - modellkammare, mineralkabinett och arkiv -men vården av dem hade länge varit eftersatt. Modellkammaren härstammade från Christopher Polhems (bd 29) tid, men den hade under årens lopp kompletterats med värdefulla bergsmekaniska konstruktioner. Mineralkabinettet med mineraler och bergarter från gruvan hade i början av 1800-talet utökats med bergspresidenten Nils Adam Bielkes (bd 4) värdefulla mineralsamling. I arkivet fanns medeltida handlingar men det innehöll också sammanhängande serier av handlingar alltifrån Bergskollegiums tillkomst 1637. Bolaget ägde en värdefull porträttsamling med ursprung i 1600-talet. Under S:s ledning ordnades samlingarna och sammanfördes till ett arkiv, ett bibliotek och ett museum som alla inrymdes i den gamla kronokoppar vågen vid Faluån. Arkivhandlingar som fanns utspridda inom Bergslagets många företag fördes till centralarkivet i Falun, som efter hand blev landets största enskilda arkiv och i paritet med landsarkiven.

S började även komplettera Bergslagets bokbestånd med litteratur som rörde Bergslaget och Dalarna. Parallellt härmed lade han även grunden till sitt eget stora bibliotek med främst bergshistorisk litteratur. Modellkammaren och mineralkabinettet blev grundstommen i det museum som öppnades i Kopparvågen 1895. Som en helt ny del införlivades det myntkabinett som S grundat året innan med bortåt 800 nummer och som var ett resultat av hans numismatiska samlarintresse. Myntsamlingen utökades väsentligt under de följande åren.

Med dessa räddningsinsatser genomförde S ett bergshistoriskt pionjärarbete av bestående värde. I sv sammanhang hör detta till de tidigaste industrihistoriska insatserna, och även i ett internationellt perspektiv framstår S:s samlargärning i ett så tidigt skede av den industrihistoriska forskningens och dokumentationens framväxt som ganska enastående.

S lade också ned ett betydande arbete, tillsammans med ingenjören Ludvig Zethelius, på att presentera Bergslaget och dess produkter vid två stora utställningar: Stockholmsutställningen 1897 och världsutställningen i Paris 1900. Vid den förstnämnda hade Bergslaget en egen paviljong, ritad av utställningsarkitekten Ferdinand Boberg (bd 5) i nära samverkan med S. Paviljongen väckte stor uppmärksamhet och drog många besökare. S redigerade även katalogen för utställningen.

Sitt stora intresse för bergshistoria i olika former kom S att ytterligare fördjupa under sin tid som disponent för Laxå bruk. Inom Örebro län anlitades han även för andra uppgifter av vitt skilda slag: kulturminnesvård och järnhantering, finansieringsfrågor och naturskydd, organisationsuppgifter och forskning. Redan året efter sitt tillträde i Laxå grundade han Laxå bruks museum som blev det första hembygdsmuseet i länet och en av landets första systematiskt ordnade museisamlingar utanför storstadsregionerna. Vid invigningen 1901 fanns 2 300 föremål fördelade på 18 avdelningar med de brukshistoriska samlingarna som en kärna med en teknisk och en personhistorisk avdelning. Parallellt härmed ordnades också det brukshistoriska arkivet.

S var en av de drivande krafterna i Föreningen Örebro länsmuseum, som bildades 1906. Tre år senare invigdes museet i Örebro slott. Programmet för insamlingsarbetet hade samma breda infallsvinkel som i de musei-, biblioteks- och arkivsatsningar, där S tidigare varit involverad. Ännu en räddningsinsats av stor bergshistorisk betydelse gjorde S 1909, då han tog initiativ till att förvärva den magnifika bergsmansgården Siggebohyttan från slutet av 1700-talet. Den inrättades därefter till hembygdsmuseum och är idag den bäst bevarade bergsmansgården i landet.

De lokala och regionala insamlingsaktionerna fick efter hand en allt mer nationell inriktning. Inför Bergshögskolans 100-årsjubileum 1919 ordnades en utställning vid KTH med S:s bildsamling, som då omfattade 410 originalteckningar, akvareller, kopparstick och etsningar, under rubriken Bilder från Bergslagen och bergs-handteringen. Samlingen skänktes s å till Jernkontoret och kom under följande år att väsentligen utökas och förtecknas. Bruksbildsamlingen utgör en förnämlig och flitigt utnyttjad källa till sv bergs- och brukshantering. Kompletteringen av samlingarna utfördes under överinseende av S och finansierades med medel ur Järnkontorets Prytziska fond. Vid sidan härav var S i färd med att bygga upp en samling över bergsmän med porträtt och kortfattade biografiska och teknikhistoriska uppgifter, vilken han skänkte till Jernkontoret 1933. Samlingen omfattade då ca 7 000 kopparstick, litografier, träsnitt, foton och ett hundratal porträttmedaljonger i silver och brons.

Ännu en samling av stort industrihistoriskt värde överlämnades genom gåvobrev till Tekniska museet 1933. Samlingen införlivades med museets arkiv men har hållits samman i en särskild enhet under beteckningen Carl Sahlins bergshistoriska samlingar. Där ingår bl a tryck av mer tillfälligt slag: priskuranter och kataloger, ett material som ofta skattar åt förgängelsen men som lämnar viktig information om tekniska förhållanden, produkter och priser, kvalitetsbeteckningar och arbetsorganisation. Därutöver innehåller den en stor samling topografisk litteratur och 300 skrifter med reseskildringar av sv och utländska författare. S:s egna anteckningar och uppteckningar om äldre tillverkningsmetoder, seder och arbetsförhållanden vid bruken har stort värde som källa för bergshistoriska forskare. I detta bestånd ingår även systematiskt ordnade ritningar, bilder samt klipp ur äldre kalendrar och facktidskrifter, som S insamlat. Museet låg S varmt om hjärtat, särskilt som han hade varit med från dess första tillkomstår och verkat som ordförande i den kommitté som tillsattes inom Teknologföreningen 1919 för att arbeta för dess förverkligande. 1922 hade S dessutom utarbetat en promemoria för det blivande museets omfattning och innehåll. Även Tekniska museets föremålssamling berikades med gåvor av S. Han hörde också till dem som tog initiativ till att industrihistoriskt värdefulla anläggningar uppsöktes av Föreningen tekniska museets vänner, grundad 1930, och bevarades in si tu. Vid besöken uppsattes en minnestavla. Helt säkert räddade denna aktion många anläggningar från att skatta åt förgängelsen. Bland dessa finns tysksmedjan vid Hävla bruk i Östergötland, Mårten Triewalds pumpångmaskinhus vid Dannemora gruvor och Österbybruks vallonsmedja i Uppland, de enda i sitt slag bevarade.

S tryckta arbeten omfattar bortåt 400 böcker, artiklar, minnesrunor och diskussionsinlägg med honom själv som huvudförfattare eller redaktör. Åtskilliga av artiklarna har formen av inlägg vid allmänna diskussionsmöten och rör då aktuella ämnen inom järnhanteringen. Frågor om bergshanteringens genombrottsskede, den tidiga sv järnframställningen och vad som menades med osmundjärn tycks ha fängslat honom särskilt. S ombesörjde att äldre skrifter om den sv bergshanteringen och järntillverkningen kom ut i nytryck, däribland P Saxholms avhandling på latin från 1725 Om svenskt osmundjärn, som översattes till svenska och försågs med en inledande text av S. Han tog även initiativ till utgivningen av Urban Hiärnes (bd 19) En ganska liten berg-lykhta från 1687.

När det gällde att klarlägga järnhanteringens uppkomst och spridning i äldre tid påtog S sig rollen som organisatör och idégivare till undersökningarna. Det var hans förtjänst att revisorn och delägaren i Laxåbolaget, grosshandlaren C R Prytz i Gbg 1917, donerade en ansenlig summa till Jernkontoret. Enligt donators beslut skulle avkastningen användas till "främjande och bekostande av svensk bergshistorisk forskning". Så har också skett och den Prytziska fonden har anslagit medel till ett stort antal undersökningar, avhandlingar och skrifter under årens lopp. På tillskyn-dan av S genomfördes en lång rad regionala undersökningar under 1920- och 1930-talen. De bekostades av Prytziska fonden och projektledare var framstående arkeologer, historiker och kulturmiljövårdare, bl a Sune Ambrosiani, John Nihlén och Alf Grabe.

S:s egen forskning gällde framförallt den sv järnhanteringen från 1500-talet till 1800-talets mitt. Denna verksamhet inledde han redan på 1890-talet och ägnade sig då framförallt åt Bergslagets historia. Hans första större bruksmonografi handlade om Grängshammars och Ulfshyttans bruksegendom, och han kom senare att behandla Dannemora gruvor och vallon-bruken. Han har också forskat om de skånska och småländska bruken. S visade intresse för i stort sett alla frågor inom gruvhantering och bruksrörelse och har behandlat teknik och social organisation, arbetsmiljö och arbetsförhållanden, ekonomi, handel och beskattningsfrågor.

I början av 1930-talet publicerade S tre mer omfattande skrifter. 1931 kom skriften om det sv stålets historia från den första belagda stålugnen 1655, en sammanställning av data och fakta om den äldre ståltillverkningens och handelns historia fram till 1860-talet, då de äldre ståltillverkningsmetoderna trängdes ut av de modernare götstålsprocesserna. En komplette- ring till denna översikt är De svenska degelstålverken, som utkom 1932. Benjamin Huntsmans uppfinning av degelstål 1742 togs som utgångspunkt för framställningen, och historiken innehåller utförliga beskrivningar av tolv degelstålverk, som under århundradenas lopp framställt stål i Sverige.

1934 publicerade S ett omfattande arbete om de sv valsverkens historia. Det är en ingående, rikt dokumenterad skildring av vals- och skärverk inom äldre sv järn- och metallindustri, ett resultat av mångåriga forsknings- och insamlingsarbeten. Skriften är ett viktigt bidrag till kunskapen om den äldre valsverksteknikens utveckling i Sverige.

S framstår i sina arbeten knappast som teoretiker. Hans starka sida är inte de analytiskt upplagda översikterna, ej heller målade han upp de stora samhällsperspektiven. I sin forskargärning arbetade han främst med att tålmodigt gräva fram fakta, och hans metodik var i detta avseende lik samlarens. Bit lades till bit i ett stort detaljrikt pussel. Hans artiklar och publikationer innehåller en stor mängd fakta, sam-manbragta med möda, och de visar prov på både uthållighet och tålamod samt förmåga att hitta fram till de rätta källorna. Som faktabaser har hans skrifter ett stort värde, och de utgör också en viktig källa till kunskap om svjärnhantering.

Möjligen kände S tidigt sin begränsning som företagsledare och tekniker. Hans håg stod till andra frågor inom sv bergshantering och järnindustri. Det var inte framtidens utmaningar som lockade honom utan gruvornas, järnets och stålets roll i ett historiskt perspektiv. Det var som bergshistoriker, samlare, museivän och kulturmiljövårdare S skapade sig ett namn för eftervärlden, ett namn som alltid kommer att vara förknippat med den sv industriminnesvårdens uppkomst och framväxt.