Algot Scarin

Scarin, Algot, f 20 nov 1684 i Skara (fdb saknas), d 5 nov 1771 i Åbo, Sv förs. Föräldrar: kyrkoherden Asmund S o Kristina Clevera. Elev i Skara gymn 91, inskr vid UU 11 okt 04, amanuens vid UUB 14–16, disp pro gradu vid UU 7 juni 16, mag 12 juni 16, doc i latin där 8 juni 21, prof i historia o moral vid Åbo akad 5 maj 22 (tilltr okt 23)–14 sept 61, tillika bibliotekarie för Åbo akad:s bibi 21 okt 47–14 sept 61, kansliråds namn o heder 14 sept 61. – LVS 56.

G 1729 trol i Åbo m Anna Catharina Roland, f omkr 1697 (var tio år vid faderns bouppt 1707:950, SSA; trol identisk med det barn som döptes 21 april 1696 i Sthlm, Nik), d 3 sept 1775 i Åbo, Sv förs, dtr till handelsmannen Roland Eliasson o Britta Eriksdtr Ångerman, samt tidigare g m prof Lars Alstrin.

Det går att följa konturerna av S:s ungdom som Skaradjäkne och studieåren i Uppsala genom dagboksanteckningar och brev till släkt och vänner. I Uppsala blev han genom faderns förbindelser knuten till Eric Benzelius d y (bd 3), vars inflytande skulle påverka S:s hela forskarbana. Något till åren lade S 1716 fram den med stor sannolikhet av honom själv skrivna dissertationen om Gudhems kloster, präglad av det som fortsättningsvis skulle känneteckna hans vetenskapliga produktion: gedigen källforskning, förhållandevis stringent behandling av ämnet men framför allt ett omständligt och otympligt skrivsätt.

Efter att under några år ha undervisat i Uppsala i historia och latin uppfördes S 1722 i första förslagsrum till professuren i historia i Åbo, som han följande år tillträdde. Bortsett från flykten till Sthlm 1742–43 under kriget och åtminstone några forskningsresor till RA blev S kvar i Åbo och upprätthöll professuren i nära 40 år, en vänlig man med spartanska vanor och hård arbetsdisciplin.

S är ett av 1700-talets tydligaste exempel på hur de hävdvunna formerna för akademisk publicering utgjorde både en förutsättning och ett hinder för vetenskapligt författarskap. Under sin långa professorstid presiderade han för nära 130 avhandlingar, ett inte föraktligt antal av dessa skrivna av honom själv och ofta delar av större undersökningar. Samtidigt klagade han bittert över svårigheterna att finna studenter som var villiga att ta sig an ett visst ämne. Han var aldrig säker på att ett arbete på detta sätt utgivet i delar kunde slutföras; utgivningen blev ryckig och beroende av tillfälligheter. Ett exempel på detta är hans misslyckade försök att få statsmakterna intresserade av att bekosta en grundlig beskrivning på 17 ark av Åbo domkyrka, som han låtit påbörja i disputationsform men där hugade respondenter saknades.

Forskningen gjorde det nödvändigt för S att föra korrespondens med personer i Sthlm som satt nära de källor han var avskuren från, vilket avsatte en utpräglad fackkorrespondens där föga annat än sakfrågor berördes. Breven ger en tydlig bild av hans många vetenskapliga företag, av vilka många om inte flertalet stannade vid planer eller manuskript. C C Gjörwell (bd 17), som hade varit S:s student, uppmuntrade honom att publicera sig i hans tidskrifter och uppmanade honom att skriva en biografi över biskopen Magnus Olai Tavast. Den kom aldrig ut men utarbetades i manuskript. Ett annat exempel på svårigheterna är avhandlingen De inidis rei literarias in Svethia (1750) som avsågs att bli en fullständig utredning om skolväsendet och de utländska studierna i medeltidens Sverige, men det visade sig bli en omöjlig uppgift på grund av svårigheterna att komma åt källorna.

S representerade som den ende i Åbo det tidiga 1700-talets historieskrivning med dess tydliga fokusering på källforskning men utan övergripande källkritik. Ledstjärnan var att det i varje källa finns något som är sant, och där skriftliga källor saknades fick hjälpvetenskaper som geografi, kronologi och särskilt etymologi fylla ut. Även om S var starkt kritisk mot götisk historieskrivning anammade han successivt vissa moment, som t ex Benzelius' åsikt att runorna skulle ha utvecklats ur det joniska alfabetet. Från denne övertog han också den för hans forskning bärande åsikten att finnarna skulle ha varit Nordens första innevånare men också att svenskarna härstammade från Magog via skyterna. Beträffande Finlands äldre historia i övrigt var han mindre influerad av föregångarna. Benzelius' intresse för forn- och medeltidshistoria bar i S:s fall frukt genom att han som den förste var inriktad på finländska förhållanden.

S:s första arbeten om Finland tog utgångspunkten i Justeens biskopskrönika. Det är däremot tveksamt om det var S som i Nettelbladts Schwedische Bibliothec lät publicera katalogen med kommentarer. Finlands förste apostel, (bd 18), behandlades i flera avhandlingar, som han lade ned stor möda på att illustrera. I det långt efter hans död publicerade manuskriptet Om Finlands forna namn, finska folkets forna ursprung och forna hemvist ... avfärdade S föregångare som ansett att Plinius, Tacitus och Adam av Bremen skrivit om Finland. Den viktigaste informationen om landet gav enligt honom istället sådana som indirekt i skildringar av kurer, ester och karelare berört finländska förhållanden. Ett utflöde av detta intresse är S:s avhandling om varjagernas härstamning från Norden. Visserligen var han inte den förste som berörde detta, men här finns åtskilliga egna tolkningar, ofta etymologiskt grundade. S återvände flera gånger till frågan om det skandinaviska inslaget vid Rysslands grundande. I åtskilliga avhandlingar låg bevisföringen helt inom det etymologiska området och ofta hade den föga bärkraft. Inte sällan gällde det Västergötlands och västgötarnas betydelsefulla roll i historien. Relativt många västgötar studerade i Åbo och S försåg dem med ämnen om landskapet och återvände som äldre till studier om detta. Han hävdade på flera punkter landskapets företräde framför Uppland, t ex ifråga om "Allgöta-tinget" som hållits där men av forskarna felaktigt förlagts till Mora i Uppland. Han gjorde etymologiska härledningar av Finlands sv allmogespråk som tydde på att den ursprungliga befolkningen där kommit från södra Sverige och inte från Svealand. Han försökte också utan framgång intressera universitetets kansler C G Tessin för att understödja arbeten om göterna, detta med motiveringen att denne enligt S som innehavare av Läckö slott var given skyddsrättigheten över Västergötland.

Till professuren hörde också moral, av S snarast identifierat med statskunskap, vilket förklarar hans till skillnad från andra samtida historiker starka intresse för periodisering liksom för diskussioner kring härskarens ställning i olika samhällen, där han följde S v Pufendorfs (bd 29) syn på den sv historien som präglad av begränsad kungamakt. En anpassning till ämnets kluvenhet var hans av tidigare studenter väl ihågkomna metod att i undervisningen kommentera nyheter ur tidningarna och låta dessa bilda utgångspunkt för en skildring i bredaste bemärkelse av den historiska bakgrunden till den aktuella nyheten. Han hade här föregångare i Uppsala men drev användningen av tidningarna längre, vilket bevarade underlag för "avislektionerna" visar. De avhandlingar som vetter mot naturrätten uppvisar knappast några självständiga drag och området tycks inte ha tilldragit sig hans intresse. Ett enda distinkt exempel finns på verksamhet utanför den egna professionen. Han daterade i maj 1743 i Sthlm ett manuskript som betecknades som akademisk föreläsning; om den någonsin hållits är dock osäkert. Under den pågående diskussionen i tronföljdsfrågan vände S sig i detta arbete starkt mot den påtänkta danska alliansen genom att visa de negativa resultat danskt inflytande haft i sv historia och genom att påtala den fara Finland genom sin geografiskt perifera ställning då skulle komma att löpa.

Åtskilliga av S:s avhandlingar inordnar sig i den topografiskt-antikvariska traditionen, där beskrivningen av en orts geografi, historia och minnesmärken åtminstone i vissa fall var grundade på egna observationer. Till skillnad från de främsta samtida företrädarna, bl a Anders Berch (bd 3), är S mer traditionell och ger mindre utrymme åt ekonomiska och statistiska resonemang.

S avböjde flera gånger förslag om att fortsätta den akademiska karriären som teologiprofessor, och även om han var betänkt att söka faderns pastorat när detta blev ledigt går det att spåra ett stråk av kritik mot kyrka och prästerskap i hans gärning, som på ett plan kom till uttryck i vidräkningar med det supande finska prästerskapet. Inställningen kan ha förstärkts genom den polemik med sedermera biskopen Daniel Juslenius (bd 20) som en disputation under hans presidium 1732 med jämförelse mellan den forntida kyrkan och nyare avgudadyrkan gav upphov till. Det anmärks där hur somliga seder i den äldre kristna kyrkan hade sitt upphov i hedniska kulter. Juslenius kritiserade i skarpa ordalag ståndpunkten i en skrift, som S på tungfotat latin hävdade stred mot såväl gudomlig lag som de akademiska konstitutionerna. Saken underställdes på S:s begäran teologiska fakulteten i Uppsala, men Juslenius valde att inte agera vidare. Yttranden av S om de franska encyklopedisternas farliga materialism har dock ansetts utgöra bevis för att S var from men är mer uttryck för ett tidstypiskt förhållningssätt.

I Uppsala hade S tjänstgjort som amanuens i biblioteket under Benzelius, och han visade i Åbo intresse för universitetets bibliotek, klagade över bristen på nödvändig litteratur och var en flitig förslagsställare. Det var därför naturligt att han utnämndes till bibliotekarie för det sedan länge försummade biblioteket. Han inventerade och föreslog inrättandet av realkataloger efter mönster från Uppsala. Början gjordes visserligen av S men äran tillkommer framför allt hans amanuens Jacob Haartman (bd 17). Däremot ägnade han intresse åt inköpen och kunde i sin avskedsansökan konstatera att biblioteket utökats med en tredjedel under hans tid. Det var dock inte med lätt hjärta han fullgjorde skyldigheten att i första hand köpa nyutkommen litteratur och inte antikvarisk, den han själv hade störst utbyte av.