Bengt (Berndt) Schinkel, von

von Schinkel (till 1840 Bergman), Bengt (Berndt), f 7 nov 1794 i Färgelanda, Älvsb, d 14 febr 1882 i Hamrånge, Gävl. Föräldrar: kyrkoherden Bengt Bergman o Helena Elisabeth Florelius. Kadett vid Krigs-akad på Karlberg 30 sept 11, konstit till kompaniofficerstjänstgöring där 19 juli 13, underlöjtn vid Ingenjörskårens fältmätn:brigad 2 dec 13, officersex 26 dec 13 o adjutant hos generalmajor G Lagerbring (bd 22) vid norra armén i Tyskland, adjutant vid Krigsakad nov 14-26, löjtn vid Norra skånska infanterireg 24 juni 20, kapten i Generalstaben 20 dec 22, ordonnans-officer hos konungen juli 23, transport till Livbeväringsreg 20 dec 25, major i armén 21 aug 28, adjutant hos konungen 14 mars 33, avsked från Generalstaben med tillstånd att som major kvarstå i armén 20 febr 36, avsked från Livbeväringsreg 20 juli 36, överstelöjtn i armén 12 mars 36, adl 15 april 40, överste i armén 18 dec 43. – LKrVA 30.

G 26 maj 1838 i Sthlm, Nik, m Beata Sophia v Schinckel, f 9 okt 1813 där, ibid, d 4 aug 1843 där, ibid, dtr till bruksägaren o kammarherren Johan Fredrik v S o Sophia Christina Lychou. - Trolovad genom lysn i Hamrånge kyrka 7 febr 1869 (–74) m hushållerskan Thilda (Mathilda) Ulrika Eriksson, f 16 mars 1838 i Edsberg, Ör, d 31 juli 1933 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till lantbrukaren Erik Ersson o Carolina Andersdtr samt 1883 omg m kammarskrivaren Erik Wilhelm Hjelmstedt.

S tillhörde en gammal värmländsk prästsläkt. Han var blott sex år då fadern avled, efterlämnande en änka i små omständigheter med sex barn. Under några år gick han i skola i Karlstad, men vid krigsutbrottet 1808 stängdes denna. Han vistades därefter någon tid hos en släkting, som var en stor Napoleonbeundrare, och här synes hans intresse för historia ha väckts. Någon undervisning erhöll han dock ej utan var huvudsakligen sysselsatt med avskrivning. 1810 begav han sig till Sthlm, där han till en böljan levde i stor fattigdom. Genom tidningarna fick han veta att några friplatser vid kadettskolan på Karlberg var lediga och vände sig till kanslern för Krigsakademin, general Fabian Wrede. Friplatserna var då redan upptagna, men generalen tog sig an den fattige S och föreställde honom för kronprins Karl Johan, som sedan med egna medel bekostade hans underhåll och officersutbildning.

S visade tidigt intresse för den nyaste tidens historia. 1815 utgav han anonymt den polidska broschyren Den sista propagandismens begrafningsfest, eller en profan blick på Napoleon, franska revolutionen och vår närvarande tid ... af en fd bonapartist. Karl Johan, som hade utpräglat sinne för propagandans betydelse, insåg måhända redan nu S:s journalistiska talang. På hans befallning utgav S 1818 en översättning av ett franskt arbete om Sydamerika. I det av S skrivna förordet prisades den sydamerikanska revolutionen, vilket satts i samband med Karl Johans avsikter att inleda kommersiella förbindelser med de sydamerikanska fristaterna. Under den tidigare delen av sin militära karriär tillhörde S Ingenjörkårens fältmätningsbrigad, en organisation där patriotiskt engagemang och historiskt författarskap inte var ovanligt.

Efter Karl Johans trontillträde tjänstgjorde S som dennes ordonnansofficer och senare även som adjutant. På så sätt kom han att vistas i omedelbar närhet av kungen, till vilken han alltsedan sitt inträde på officersbanan stod i stor tacksamhetsskuld. Närmast med anledning av det sätt varpå Karl Johan hade blivit bedömd i Napoleons på S:t Helena dikterade och 1823 utgivna memoarer erhöll S kungens uppdrag att samla material till en framställning av dennes levnadsöden. För att fullgöra detta viktiga värv fick han till synes obegränsad tillgång till kungens egna kopieböcker och brevväxling liksom till kabinettsarkivets samlingar. Vidare ägde han tillgång till åtskilliga privata samlingar, bl a den v Engeströmska, och fick ta del av några långt senare utgivna memoarer. Enligt S:s egna uppgifter roade det Karl Johan att läsa vad S skrev och kungen gjorde själv rättelser och tillägg i manuskriptet. S fick använda rummet närmast kungens sängkammare som arbetsrum och erhöll även tillåtelse att oanmäld inträda till honom.

S sammanbragte under ca 20 års tid en mycket stor samling källmaterial. Själv utarbetade han på grundval av denna en framställning ägnad bl a de viktiga första åren av Karl Johans kronprins tid. Den blev dock aldrig tryckt och hans verksamhet som samlare och författare upphörde. Ett skäl till detta var att han efter sitt gifte 1838 med kammarherre v Schinckels enda dotter upptogs av förvaltningen av det omfattande Schinckelska fideikommisset med Vallstanäs gods i Norrsunda, Sth, egendomarna Axmar, Vifors och Viksjö i Hamrånge, Gävl, och fastigheter i Sthlm. I och med svärfaderns död 1840 utgick dennes adliga ätt på svärdssidan. S å adlades dock S och tilldelades svärfaderns namn - med en obetydlig stavningsändring - och vapen. En annan orsak till att S avbröt sitt historiska författarskap var Karl Johans död 1844.

I stället överlät S åt sin brorson Carl Wilhelm Bergman (bd 3) att med stöd av samlingarna och förarbetena författa en sammanhängande skildring. Med början 1852 utgav denne åtta band under titeln Minnen ur Sveriges nyare historia, samlade av B von Schinkel, vanligen benämnda Schinkel-Bergmans minnen. I banden 6-8 behandlade Bergman Karl Johans gärning under den viktiga perioden 1810–15 och verket fördes sedan vidare fram till 1844 av andra författare i banden 9–12 (1864–93). Till var och en av de bearbetade delarna fogades en stor mängd bilagor, såsom brev, depescher, skrivelser och betänkanden. Dessutom publicerades ett bihang i tre delar (1880–83) med brev och handlingar för perioden 1770–1818.

Särskilt de av Bergman sammanställda delarna av samlingsverket har kritiserats för att vara rika på felaktigheter och missuppfattningar. Dessa har sin grund i dels tendensen - hjältens förhärligande -, dels författarens förkärlek för dramatiska effekter och framställning i direkt dialogform, även då han ej haft tillgång till lämpligt material. Den bristande noggrannheten i metoderna visar sig bl a vid återgivandet av aktstycken; uteslutningar, ändringar och felöversättningar är vanligt förekommande. Samtidigt står det klart att Schinkel-Bergmans minnen i hög grad påverkat bilden av Karl Johans-tiden. Verket har också betecknats som "ur vissa synpunkter ett av de betydelsefullaste i sv historieskrivning" (Höjer, 2, s 459).

I samtiden mest uppmärksammat och omdebatterat blev det sjätte bandet, ägnat perioden 1810-12 och med Oscar I:s gillande publicerat i juli 1855, mitt under Krimkriget. Där redogjordes ingående för 1812 års politik och en upprörd läsekrets fick för första gången kännedom om familjefördraget i Åbo, den hemliga artikel i allianstraktaten mellan Sverige och Ryssland där tsar Alexander I garanterade Karl Johans ätt besittningen av den sv tronen. Oscar I tog anonymt del i pressdebatten kring denna volym och det har diskuterats om han här med avsikt fläckade sin fars minne för att framkalla ett krig mot Ryssland.