Ericus J Schroderus

Schroderus, Ericus Johannis, f trol senast 1609 i Uppsala, d 14 jan 1639 i Sthlm. Fader: trol borgaren Johannes Andreae. Inskr vid UU 2 nov 25, disp pro gradu 17 okt 35, mag 27 eller 29 okt 35, allt vid UU, k stipendiat åtminstone 32–37, vistades i Uleåborg på k uppdrag 36, informator hos kh Petrus Erici Roslagius, Sthlm. Översättare, lexikograf. - Ogift.

S:s födelseår är okänt men bör (Hesselman 1929, s XIII och XVI f) vara tidigare än 1609; detta år föddes nämligen brodern Abrahamus Johannis (uppg i begravn:inbjudan 1647), sedermera skolrektor i Uppsala, vilken inskrevs vid UU 1637 och därför sannolikt var yngre. Båda bröderna anges som Upsaliensis i universitetsmatrikeln. S studerade bl a medicin, anatomi och geometri, och 1629 och 1634 var han respondent på medicinska avhandlingar. 11 mars 1632 höll han som k stipendiat och medicine studerande på uppdrag av stipendieinspektorerna ett offentligt lovtal över sin hembygd Uppland: Oratio de Uplandiarum laudibus. Det trycktes följande år. Sin gradualavhand-ling, Disputatio psychologica de sensibus internis, försvarade han i okt 1635 (medj Stalenus som praeses).

I nov 1635, kort efter sin magisterpromotion, fick S k order att bege sig till Johannes Messenius (bd 25) i Uleåborg och skaffa upplysningar om dennes stora historiska arbete Scondia illustrata för det k kansliets räkning. Förmyndarregeringen var angelägen att granska detta kontroversiella verk för att avgöra, om det kunde publiceras. S avreste omedelbart landvägen och kom i jan 1636 fram till Uleåborg, där han stannade till Messenius' död i nov s å. Han sände flera rapporter till det K kansliet om sitt arbete - den första daterad 26 jan - och bifogade successivt avskrifter ur Scondia. Breven är ej bevarade men nämns i rådsprotokoll och k brev. Av korrespondensen framgår, att S emellanåt haft svårigheter att få tillgång till Messenius' material; den senare gjorde "difficulteter". Efter återkomsten till Sthlm inlämnade S till det K kansliet sin slutrapport, daterad 11 dec 1636: Relation om D Johannis Messenii Scondia illustrata (bevarad i tre avskrifter på KB och en i RA). Han sammanfattar kort innehållet i de 20 banden, varav han läst 10, och ursäktar sig för att han ej hunnit så långt med sitt avskrivningsarbete.

När S fick uppdraget att resa till Messenius, var han sysselsatt med insamlande av sv ordmaterial för ett lexikon; han berättar själv om uppdraget i ett till diverse mecenater riktat dedikationsbrev på latin i inledningen till Lexicon Latino-Scondicum. Detta arbete, tr 1637, är det enda av S:s språkvetenskapliga verk som hann publiceras under hans livstid. Det är ett fyrspråkigt lexikon i duodesformat uppställt i fyra spalter med latinska ord i första spalten, vilka översätts till svenska, tyska och finska. I företalet till läsaren (också på latin, dat 18 febr 1637, ej 1 mars, som Hesselman 1929, s XV, uppger) meddelar S, att han avser att så utförligt som möjligt dokumentera svenskans ordförråd - eftersom befintliga lexika är alltför ordfattiga - men tillsvidare presenterar endast ett urval av sina ordsamlingar. Hans syfte var inte i första hand att skapa ett hjälpmedel för latinstudiet, som fallet var med andra lexika vid denna tid, utan att i anslutning till Bureus' (bd 6) aktuella runforskning visa, att det sv språket var jämbördigt med latinet inte bara på grund av sin långa historia utan också på grund av sin rika ordskatt. Under vistelsen i Uleåborg hade S konstaterat, att det saknades en ordbok över det finska språket, och han infogade därför översättningar till finska i sitt lexikon. Detta utgör därmed den första kända finska ordförteckningen och fick på så sätt epokgörande betydelse. Slutligen lade han till de tyska orden, enligt företalet på begäran av den tyske boktryckaren. Genom lexikonets fullständiga titel och företalets beskrivning av de olika språkens historia och karaktär framhålles, att de fyra språk som här behandlas är de viktigaste i Europa. Ett långt avsnitt ur företalet citeras av Johan Ihre (bd 19) i dissertationen De runarum in Svecia occasu (Östlund, s 296).

Lexikonet är egentligen en vokabelsamling indelad i kapitel efter ämnen, t ex om Gud, människan, kläder, hus, fartyg. Inom kapitlen sker en indelning i betydelsegrupper, där orden i princip står i ladnsk bokstavsordning. Kapitel 1–33 omfattar enbart substantiv, ibland med tillagda bestämningar, medan kapitel 34-36 upptar andra ordklasser. I hela denna avdelning säger sig S redovisa huvudsakligen "simplicia et primitiva" (enkla ord och stamord), och han menar därmed sv sådana, trots att utgångspunkten är de latinska orden. I ett appendix omfattande kapitel 37–44 ges ett urval avledda och sammansatta sv ord med översättning till latin, i praktiken den första översikten över sv ordbildningslära. Sist följer en förteckning över främmande ord i svenskan.

S efterlämnade vid sin död i manuskript Dictionarium quadrilingue Suedicum, Germanicum, Latinum, Graecum, en större ordbok, som liksom Lexicon Latino-Scondicum är uppställd i fyra spalter (kanske inte fullbordad, då den bl a saknar inledning). Här utgår han från sv ord, som står i första spalten och översätts till tyska, latin och grekiska (ej fullständigt genomfört). Materialet är annorlunda disponerat än i det mindre arbetet: det är indelat i fyra avdelningar, substantiv, adjektiv, verb och adverb, varav substantiven upptar det ojämförligt största utrymmet; härtill kommer ett urval sv mans- och kvinnonamn med latinska motsvarigheter. Den alfabetiska ordningen inom varje avdelning bygger originellt nog på ordsluten: således kommer först ord som slutar på -a, därefter ord som slutar på -b osv. Vidare sker indelning i undergrupper av varierande slag, så att exempelvis den stora gruppen substantiv som slutar på -a indelas i enkla, trestaviga, främmande, avledda (på -erska och -inna) och sammansatta, medan bland adjektiven vissa avledningar bildar separata undergrupper, t ex tvåstaviga, trestaviga och sammansatta på -ligh. Ordningen inom varje undergrupp är alfabetisk utifrån begynnelsebokstäverna. Här föreligger ett mycket omfattande material till en sv ordbildningslära, som synes ha utgjort underlag för det korta avsnittet om ordbildning i Lexicon Latino-Scon-dicum. S:s strävan har varit att ge en så fullständig översikt som möjligt över det aktuella och levande sv språkbruket, även talspråket. Däremot har han inget intresse av långsökta etymologier eller ålderdomliga ord, något som i hög grad upptog samtida lexikografer, t ex Bureus, Stiernhielm och Spegel. S:s Dictionarium är omnämnt i enstaka äldre notiser, bl a av Schefferus och Fant, men uppmärksammades på allvar först 1908 av Bengt Hesselman (bd 18), som då fann handskriften i Det kongelige bibliotek i Khvn. Hesselman publicerade den 1929 med en utförlig inledning, där han beskriver arbetet som den första verkliga ordboken över samtida sv språkbruk och framhåller dess moderna karaktär. Han anser också, att Lexicon Latino-Scondicum är att betrakta som en första, partiell edition av S:s stora ordsamling, som presenteras i fullständigare skick i Dictionarium och som till stor del bör ha tillkommit redan före 1636.

S gjorde också en översättning till svenska av Johannes Amos Comenius' encyklopediskt upplagda språklärobok Janua linguarum reserata aurea med titeln Co-menii upläste gyllene tungomåls dör, dll vilken han fogade ett mycket utförligt register över sv ord, även sådana som inte finns i själva texten. Arbetet var enligt tryckarens förord ej helt avslutat vid S:s död och kom i tryck postumt 1640, därefter i flera upplagor där det sv ordregistret är förkortat (Andersson, s 5-8).

Den tidigaste beskrivningen av S:s dramatiska död i Sthlms ström ges (på latin) av Jacob Rudbeckius (bd 30, s 620) i An-nales Sveo-Gothici ... (UUB). På svenska skildras händelsen av Samuel Columbus (bd 8) i En swensk ordeskötsel: "Han blev förd, stacker, av en häftig väderiling utav Norrbro i Strömen, i det han sent om en afton kom ifrån en god vän, och kan ske var något lustig, men damp som jag säger, i strömmen. Hans följe ville gärna upprätta honom, men för'n de sågo sig om, hade han kommit på ett kvarnhjul, där av han blev i hast sönderkrossad." Columbus har dessförinnan i korthet beskrivit S:s översättning av Comenius och Lexicon Latino-Scondicum och tillägger angående hans död: "Denne Schroderus tidige frånfall beklagar Loccenius i sine Antiqvitatibus SweoGothicis, och säger att om han hade fått leva, hade Sverge haft i honom en vacker karl till bokväsendet, etc" (jfr Loccenius, bok II, kap 14, s 207).

Efter S:s död begärde hans föräldrar hjälp från UU med att betala hans skulder men fick avslag (konsistorieprot, 2, s 229 o 250). – S har stundom, även i nyare litteratur, förväxlats med Ericus Benedicti Schroderus (ovan).