Anders A Retzius

2 Retzius, Anders Adolph, son till R 1, f 13 okt 1796 i Lund, d 18 april 1860 i Sthlm, Kungsh. Inskr vid LU 19 sept 12, med fil kand där 14 juni 14, underläk vid Skånska husarreg 1 mars 15, ord bataljonsläk där 19 dec 18–24, MK vid LU 2 april 17, ML där 26 mars 18, kir mag i Sthlm 5 dec 18, disp vid LU 15 maj 19, MD där 8 juli 19, tf lär vid Veterinär-inrättn i Sthlm maj 21, andre (theoretices) prof där 27 dec 23–40 (tjänstl från 24), tjänsteförrättande prof i anatomi vid Kl 4 aug 24, tf inspektor där 30, v prof i målaranatomi vid FrKA 36, ord 23 juli 39, genom transport ord prof i anatomi o inspektor vid Kl från 14 dec 40, led av prästeståndet vid riksdagen 40-41 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk), led av komm ang organisation av stamholländerier i riket juni 45–febr 46. – LVVS 21, LFS 22, LKrVA 26, LVA 26 (preses 44–45 o 58–59), LVS 32, Korresp LLA 32, LLA 34 , LFrKA 39, led av ett flertal utl akad:er o lärda sällsk.

G 1) 30 dec 1828 i Ringarum, Ög, m Wendela Sophia Westerberg, f 14 okt 1806 i Norrköping, Hedv, d 29 mars 1832 i Sthlm, Kungsh, dtr till brukspatronen Eric Wilhelm W o Anna Charlotta Gildeberg; 2) 16 febr 1835 i Sthlm, Kungsh, m Emelia Sophia Wahlberg, f 25 jan 1813 i Fässberg, Göt, d 13 okt 1903 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till grosshandlaren Nils Fredrik W o Anna Margareta Ekman.

Anders R introducerades av sin far i vetenskapens värld. Där fanns inga skarpa gränser mellan olika discipliner, inte heller några behov av att dra upp skiljelinjer mellan vetenskapen och dess praktik. Detta synsätt kom att prägla R:s hållning. Han var hängiven vetenskapen och sanningssökandet utan att underskatta den praktiska sidan. Han vårdade också ömt faderns minne och blev mycket upprörd när dennes mångsidighet många år efter det han avlidit i The Gardener's Chronicle beskrevs som ytlig (brev till Sven Nilsson 26 nov 1841, LUB).

Lundaprofessorn i anatomi Arvid Florman (bd 16) blev därefter R:s läromästare. Trots att R på äldre dagar helt respektlöst talade om honom som "gubben" hade han tagit starka intryck. Det var av honom han lärde sig dissektionens grunder: minutiös ordentlighet och renlighet i dissektionssalen. Detta var inte bara en fråga om hygien. Om inte tillbörlig respekt visades den döde, även om han var en förbrytare, riskerade forskarna folkets ogillande. Som vetenskapsman litade R i likhet med sin lärare endast på det han själv sett och erfarit. Engagemanget för nykterhetssaken delade de också.

Betydelsefull för R blev även en vistelse i Khvn 1815–17. Där åhörde han föreläsningar av kemisten H C 0rsted, elektromagnetismens upptäckare. Värdefulla kontakter knöts med framstående forskare inom den jämförande anatomin, bl a Cuvierlärjungarna J H Reinhard och L L Jacobson. Hemkommen tillägnade R den senare sin gradualavhandling Observationes in anatomiam chondopterygiorum praecipue sqvali et rajae generum (1819) om broskfiskarnas anatomi. I ett efterlämnat ofullbordat manus om Anatomiens uppkomst och utveckling i den skandinaviska Norden ges Jacobsons forskning en utförlig presentation.

I början av 1820-talet flyttades centrum för R:s såväl professionella som privata liv till Sthlm. Endast 27 år gammal utnämndes han till professor vid Veterinärinrättningen, och året därpå blev han med Berzelius' bistånd professor i anatomi vid Kl. Under hela R:s tid där pågick en segsliten strid om institutet skulle tilldelas examensrättigheter för medicine doktorer. Detta motarbetades energiskt av den medicinska fakulteten vid UU och dess professor i teoretisk och praktisk medicin I Hwasser (bd 19). R:s egen vision var i första hand ett "College de France" eller "Royal institution", "där vetenskaperna odlades och föreläsningar hölles utan betalning" (brev till C Agardh 5 aug 1857, LUB). Under sina sista år hyste han dock inget hopp om att få se frågan löst under sin livstid.

Som lärare och inspektor kom R att sätta sin prägel på Kl. Han tog aktiv del i praktiska angelägenheter och engagerade sig i undervisningens modernisering. Ett av hans första uppdrag blev att inrätta ett anatomiskt museum. För offentliga medel företog han 1831 och 1833 resor i Tyskland, Frankrike och England för att studera den anatomiska undervisningen. I en rapport från resorna diskuterade han ingående lokalernas utformning, föreläsningsstrategier och olika sätt att visuellt åskådliggöra det empiriska materialet. Efter modell från Cuvier införde han planscher och utnyttjade svarta tavlan. Åskådlighet och koncentration var R:s vetenskapliga riktmärken. Hans förebild var Cuvier, alltid "kort, klar och träffande". Som engagerad lärare levde R dock inte alltid i sin undervisning upp till förebilden. Ambitionen att "allt skulle ses, iakttagas" gjorde att utvikningarna blev många och systematiken lidande.

Vid sidan av sina uppgifter vid Kl var R också professor i målaranatomi vid FrKA. Det finns dock inget som tyder på att han hyste något större intresse för någon av de sköna konsterna. Till hans elever vid akademin hörde Egron Lundgren (bd 24). I R:s årliga rapporter omnämndes han som en framstående elev.

Det var R som introducerade den jämförande anatomin i Sverige. Han återupplivade även användandet av mikroskopet som vetenskapligt instrument. Den moderna mikroskopins tekniker kom R i kontakt med 1833 vid ett naturforskarmöte i Breslau. Där fick han tillfälle att pröva den tjeckiske fysiologen J E Purkyněs mikroskop, tillverkat av S Plössl i Wien. Det dröjde inte länge förrän ett likadant instrument införskaffades till Kl. Purkyně var dock ingen ny bekantskap. De hade träffats redan vid naturforskarmötet i Berlin 1828 men nu utvecklades en mer personlig relation. De liknade båda varandra i sina mångsidiga och utåtriktade intressen. Båda var exempel på en typ av vetenskapsmän som senare blev sällsynt: generalister gynnade av en tid där specialisering och disciplingränser inte utgjorde några oöverstigliga hinder att följa sin håg.

R berikade den sv vetenskapen genom sina internationella kontakter och erfarenheter, men utbytet var inte ensidigt. Med sina samvetsgranna anatomiska undersökningar inspirerade han andra forskare; så togs hans undersökningar av pirålen (Myxine glutinosa) upp av den tyske anatomen och fysiologen J Müller. R:s forskning bidrog också till kartläggandet av lansettfisken (Amphioxus). Denna var tidigare klassificerad som mollusk men R:s studier visade att flera av dess morfologiska drag sammanföll med ryggradsdjurens. Tillsammans med Müller tillbringade han 1841 ett par septemberveckor vid den bohuslänska kusten för att studera lansettfiskens anatomi. Resultaten kom att spela stor roll för utvecklingen av den jämförande anatomin och embryologin.

R:s flit bidrog troligen till de synproblem som gav sig till känna från slutet av 1830-talet och som tvingade honom att ransonera sin tid vid mikroskopet. Andra forskningsuppgifter kom i centrum. R:s intresse upptogs nu av undersökningar av den makroskopiska anatomin. Även där tillförde han ny kunskap. Några upptäckter blev kända under hans namn, som Cavum Retzii (en bindvävshåla i bukväggen) och Ligamentum fundiforme Retzii (ett stödjeband vid vristen). R:s kartläggning av passagen mellan nedre och övre magmunnen föll dock i glömska och uppmärksammades först i början av 1900-talet.

Trots att R:s tidigare forskning varit både framgångsrik och lämnat bestående resultat, har han i den allmänna vetenskapshistorien främst kommit att förknippas med kraniologi. Hans distinktion mellan brakycefala och dolikocefala skallformer utnyttjades flitigt av antropologer och rasforskare under 1900-talets första decennier. R:s undersökningar av skallformen hade ett nära samband med hans intresse för hjärnans fysiologi och hans kritik av frenologin. I början av 1837 mottog han av Sven Nilsson (bd 27) några skallar från ett gravfynd. Denne ville veta om skallarna kunde knytas till samma ras som nutidens svenskar eller om de kanske var av samiskt ursprung. R konstaterade att de i förhållande till samtidens svenskar hade ganska korta nackar "och således saknade organerne för passioner" (brev till S Nilsson 23 febr 1837). R såg i de platta nackarna likheter med samer. Efter hand kom han fram till att alla människor i stort kunde indelas i två grupper efter kraniets form: en lång oval (dolikocefal) och en kort rund (brakycefal). Han antog också att den yttre skallformen i allt väsentligt var underordnad hjärnans uppbyggnad och utvecklingshistoria. Det var alltså där den verkliga skillnaden fanns mellan olika folkstammar.

Den tyske naturforskaren J F Blumenbach och andra hade enligt R gjort misstaget att vid klassificeringen av folkgrupper utgå från ansiktsformen. R menade att han med utgångspunkt i hjärnans utvecklingshistoria skulle kunna visa att den ovala formen var den fullkomligaste. Han tvekade inte heller om att det bland svenskarna fanns de vackraste exemplen. Helt i paritet med svenskarna stod norrmännen. R antog att de kortskalliga måste sakna något i bakloberna (Lobi posteriores), men vad var för tidigt att säga. Han fruktade dock att han med en sådan teori skulle få alla frenologer emot sig, vilka ju förlade "fullkomligheten framtill" (brev till S Nilsson 6 febr 1844).

Vid Skandinaviska naturforskarmötet i Kristiania 1844 behandlade R också frenologerna varligt och med viss respekt. De berömdes för att ha insett sambandet mellan hjärnans bildning och den psykiska individualiteten. R fann dock en avgörande skillnad mellan att studera individer och att studera raser eller folk. Etnografen måste bortse från individuella variationer. En kultur med högre och allmännare bildning uppvisade större individuella variationer. Etnografens lämpligaste studiematerial var därför naturfolk eller bland civiliserade folk "det egentliga folket", dvs de lägre klasserna och landsbygdsbefolkningen.

Skillnaden mellan de två huvudformer R identifierat avspeglade i stort sett hjärnans uppbyggnad. Hur denna skillnad hade uppstått eller hur den skulle förstås var han ännu inte beredd att uttala sig om. Han konstaterade emellertid att embryologiska studier visade att de främre loberna utvecklades först, därefter de mellersta och sist de bakre, och att de sistnämnda var klart avskilda endast hos människan. Ansiktsprofilen, som t ex den holländske läkaren P Camper hade utgått ifrån, bestämdes av käkarnas uppbyggnad. I Europa var den ortognatiska, den raka, den helt dominerande. Den hade alltid varit kulturens följeslagare. Andra världsdelar uppvisade en större variation. Bland råa folkslag dominerade den prognatiska med framskjutande käkparti. Om den skulle betraktas som en primitiv form eller som en avart ville R låta vara osagt.

Vid Skandinaviska naturforskarmötet 1847 var tiden mogen för en konfrontation med frenologerna. Den franske fysiologen P Flourens hade redan 1845 i skriften Examen de la Phrénologie gått till häftigt angrepp mot frenologernas huvudtes om de separata och i hjärnan lokaliserbara psykiska egenskaperna. Flourens' egen teori var att hela hjärnan fyllde samma funktion. I andra sammanhang hade R spekulerat om att den egentliga själsliga verksamheten försiggick "i beröringen mellan den grå och den vita substansen eller i ytan av hjärnan i vilken frenologerna förlagt de så kallade själsorganerne". Nu instämde han i Flourens' kritik. Frenologernas dåligt uppbyggda teorier kunde inte kallas vetenskap. Deras ovetenskapliga förhållningssätt visade sig i obenägenheten att ta till sig kritik och nya fakta. De utnyttjade varken den jämförande anatomins resultat eller den etnografiska forskningens. Av den jämförande anatomin hade de kunnat lära att det specifikt mänskliga måste vara förlagt till de bakre loberna och inte de främre. I etnografernas undersökningar hade de kunnat finna viktiga fakta som talade emot det påstådda sambandet mellan de s k frenologiska organerna och huvudskålens form. 1859 avstyrkte R i ett utlåtande till VA på det bestämdaste ett inköp av överdirektören G M Schwartz' frenologiska samling. Detta till trots hade R tidigare inte dragit sig för att i sin forskning utnyttja samma samling.

Även om R inte förnekade att det existerade ett samband mellan huvudform och psykiska egenskaper kunde enligt honom knappast fysiologin lösa de problem som var förknippade med detta samband. Den enda framkomliga vägen vore noggranna undersökningar av korrelationen hos enskilda individer mellan kraniets form och psykiska egenskaper. Här tillstötte emellertid svårigheten att mäta och gradera de själsliga egenskaperna. När R fördjupade sig i tidens etnografiska forskning fann han där "gränslös lärdom men ingen säkerhet" (brev till S Nilsson 25 febr 1846). Hans förhoppning var att han med sin nya systematik skulle bli den som bringade ordning i detta virrvarr.

När R avgick som preses för VA höll han en föreläsning Öfver nervsystemets mikroskopiska uppbyggnad. Föreläsningen hade formen av en historisk tillbakablick: R var full av beundran för vad de första mikroskopisterna åstadkommit även om de stundom sett det de velat se. Ibland gick dock snillen som M Malpighi och L Oken vetenskapen i förväg. Med växande kunskap om de på en gång enkla och komplicerade instrument den odödliga själen hade till sitt förfogande för sin verksamhet och livets alla processer borde vi inse hur begränsat vårt vetande var. Till dem som trodde att man nått gränsen för vetenskapen i denna sak ville R säga att förhållandet var det motsatta. Forskningsfältet var outtömligt.

R ses som en av sin tids mest betydelsefulla sv biologer och en central gestalt i sv vetenskapshistoria. Bilden av honom som vetenskapsman kom dock med tiden att förknippas med fördomsfulla och ovetenskapliga rasläror. Som person uppges R ha varit flärdfri och anspråkslös, hjälpsam och välvillig mot kollegor och elever samt haft sällskapliga talanger.