Arvid H Florman

1 Florman, Arvid Henric, f 6 (ej 4) sept 1761 i Tostarp, Kropps sn (Malm), d 21 jan 1840 i Lund. Föräldrar: frälseinspektoren Paul F o Elisabeth Gemzaea. Elev i Hälsingborgs skola 1774, inskr vid Lunds univ 19 dec 1777, fil kand där 1781, doc i anatomi där 1785, med lic dec 1786, anatomie prosector 13 sept 1787, eo expeditionsmedikus vid örlogsflottan 1788, med dr 26 jan 1791 i Lund, prof i anatomi, kirurgi o veterinärkonst vid Lunds univ 3 febr 1801, univ:s rektor 1804, ständigt tjänstledig från professuren 24 sept 1828 o emeritus 12 nov 1831. LFS 1789, LKrVA 1797, LVA 1808, HedL av Coli Medicum i Sthlm 1811, KorrespLVA i Berlin s å, LLA 1813, RNO 1824. – Ogift.

Arvid F började efter avlagd fil kandidatexamen i Lund ägna sig åt kirurgiska och komparativt anatomiska studier men framför allt åt veterinärstudier i Köpenhamn 1783–86. Impulsen härtill torde han ha fått av professor Anders Jahan Retzius i Lund, som var nära vän till den banbrytande danske veterinären Peter Chr Abildgaard. Det var särskilt den senare, som blev F:s lärare. Abildgaard inpräntade hos F naturvetenskapens empiriska metod med avståndstagande från »speculative raisonnement». Man skulle se och iaktta själv. År 1787 utsågs F till anatomie prosector i Lund men fick på grund av finska kriget avbryta sina studier och tjänstgjorde i stället som expeditionskirurg vid örlogsflottan, bl a i slaget vid Högland juli 1788, samt som kirurg på sjukhusen och lärare vid den provisoriska fältskärsskolan i Karlskrona.

Återvänd till Lund våren 1790 upptog F bl a de djurdissektioner, som han där förut utfört, och fick 1791 disponera en särskild byggnad som veterinärskola. Själv utbildade han sig vidare genom studieresor i Tyskland 1797 och 1798. År 1802 for han till Polen och Litauen för att för svenska kronans räkning uppköpa passande stamdjur. Hösten 1798 beviljade myndigheterna en av F sedan länge begärd utvidgning av veterinärinrättningen. Däremot lyckades han inte få in veterinärundervisning i själva universitetsplanen. Han inriktade sig i stället på att få till stånd en större veterinärinrättning i Sthlm. Sedan den av P Hernquist grundade veterinärinrättningen i Skara, den första i Sverige, nästan upphört efter Hernquists död 1808, intresserade sig ständerna 1810 för veterinärstudiets upphjälpande. Collegium Medicum begärde utlåtande av bl a universiteten och F författade lundafakultetens yttrande. Invald i Lantbruksakademien 1813 upptog han dessa frågor även där, hela tiden vidhållande kravet på en central undervisningsanstalt i huvudstaden. Först 1819 tillkom K M:ts beslut om ett veterinärinstitut i Sthlm, vilket tog sin början 1821. F:s lärjungar S A Norling och A A Retzius blev chef respektive anatomilärare vid inrättningen. Själv hade F upphört med sin veterinärundervisning 1812, vilken förträdesvis omfattat hippiatrik. Till F:s senare lärjungar hörde den bekante hovstallmästaren Adam Ehrengranat (bd 12).

F hörde till sin fakultets främsta lärare och forskare. Förutom i komparativ anatomi, som var hans huvudämne, undervisade han i fysiologi, patologi, rättsmedicin och kirurgi. F nedlade sin erfarenhet i mängder av manuskript, av vilka endast en del blivit tryckta. »Anatomisk handbok för läkare och zoologer» utkom i två band 1823–30 och blev den gängse läroboken i sitt ämne vid universiteten och Karolinska institutet. Del 1 utgör en lärobok i osteologi men ger också vad som synes vara den första nordiska framställningen i antropologi, betydelsefull för den empirisk-arkeologiska forskning, som är knuten till namn som G J Thomsen, Sven Nilsson m fl. Som kraniolog blev F lärare för den sistnämnde och den med Thomsen i vänskap förbundne Anders Retzius. När ärkebiskop Andreas Sunesens grav i Lunds domkyrka öppnades juli 1833, fick F avgiva ett ingående utlåtande om ärkebiskopens skelett. Därmed framträder den antropologiska undersökningen som en integrerande del av svensk medeltidsarkeologi, ett viktigt metodiskt framsteg. F vårdade sig även om rättsmedicinen och företog medicolegala obduktioner. I den bekanta obduktionen av kronprins Karl Augusts lik 1810 ville F först ej deltaga, då ingen kunglig befallning ankommit. Han gav emellertid vika för Rossi och J H Engelhart (bd 13) men blev för sin del frikänd, då obducenterna åtalades.

F var en klar och noggrann föreläsare och vårdade sig personligen om lärjungarna. Han uppmanade dem att arbeta metodiskt och grundligt och fordrade renlighet och ordentlighet vid dissektionerna. Tyvärr förstörde han rätt tidigt sin hälsa i de fuktiga, kalla anatomisalarna, liksom han, som den avhållne praktiker han var, aldrig skonade sig beträffande läkarbesök. Hans principer som praktiker var att icke störa men understödja naturens egen läkedomsförmåga. Redan vid mitten av sin levnad blev han mycket döv, vilket bidrog till att han begärde och fick ständig tjänstledighet från professuren 1828. Det är karakteristiskt för F:s fina personlighet, att när han som äldre började upphöra med sin praktik, hänvisade han de förmögnare patienterna till andra läkare, medan han själv skötte de medellösa.

F var en av de första svenska läkare, som avgjort sällade sig till nykterhetsrörelsen, därvid samverkande med P Wieselgren. Han deltog i stiftandet 19 okt 1837 av Lunds nykterhetssällskap och blev dess förste ordförande. Dess medlemmar fick förbinda sig att varken förtära rusdrycker eller tillverka, sälja eller bjuda på sådana. Dessa F:s stadgar slog snabbt igenom i Sydsverige. Han författade även nykterhetsskrifter.

Anders Retzius har skildrat F:s yttre. Han var av medellängd, med mörkt, krusigt hår; hans ansikte »uttryckte mycket allvar jämte fromhet och välvilja». Ögonbrynen var kraftigt tecknade, ögonen stora, näsan romersk, hakan skarp. Dövheten märktes på ansiktsuttrycket. Gången var egen med korta, snabba steg, ställningen något framåtlutande. Han var fåordig och »tycktes noga överväga varje ord som han yttrade».

Arvid F var en djupt religiös personlighet. Han tillhörde den inre kretsen kring Henric Schartau och var ofta närvarande vid dennes katekesförhör i Lunds domkyrkas kor. Medan F undvek det vanliga sällskapslivet, umgicks han även personligen mycket med Schartau. Också som kristen utmärktes F av verklig tolerans. Han gladdes, säger P Wieselgren i sitt minnestal, »då han såg en sanning segra, antingen densamma framträdde från den ena sidan eller den andra». Och han tillägger om F: »Ingen konstlad formel fick kyla hans hjärtas kärlek eller binda hans ädelt verksamma hand; så fritt från både formleri och fromleri – om orden förlåtas – var sällan ett liv av tro och andakt.»

Sina anatomiska samlingar och sitt anatomiskt-fysiologiska och rättsmedicinska bibliotek skänkte F till Lunds universitet. Till Vetenskapsakademien gav F en donation av 1 000 rdr bko att bilda en fond, vars räntor används som pris för avhandlingar i anatomi. Akademien slog 1851 medalj över honom.