Jonas H Rhezelius

Rhezelius (Reese), Jonas Haquini, d i juli 1666 i Jönköping. Föräldrar: kyrkoherden Haquinius Laurentii R o Elin Larsdtr. Inskr vid UU sept 24, lärjunge till M L Aschaneus (bd 2) trol 30, kansliskrivare i hovkansliet vid K kansliet, Kammarkolks fullm att inventera fornminnen m m 17 april 34, antikvarie vid K kansliet 19 juni 35, samtidigt periodvis kansliskrivare eller kopist där, notarie i revisionskoll där 45, sekr i bondeståndet 43 o 44, guvernementssekr i Halland 12 jan 46, borgmästare i Jönköping från 29 nov 54 (suspenderad 61–64).

G 1) m NN, 2) mellan febr 1646 o 4 jan 1647 (mtl; dombok) sannolikt i Jönköping m Anna Jöransdtr Hijsing, levde ännu 13 dec 1673 (dombok), dtr till borgaren o bruksägaren Jöran Olofsson o Gertrud Andersdtr (Elgeskog, s 16ff) samt tidigare g m borgaren Johan Wernich o senare m Lars Girs.

Efter studier i Uppsala utbildades R från 1630 i fyra år i fornkunskap hos kyrkoherden Martinus Aschaneus (bd 2), medhjälpare till Johan Bure (bd 6), som också var lärare till R. 1634 skickades R, väl förberedd, ut på sin första efter vad som med modernt språkbruk skulle kallas fornminnesinventering. Resan anträddes till Öland och Småland; fullmakten gällde även Västergötland, men dit kom han sannolikt inte. Resan på Öland varade mellan 18 juli och 30 aug. Den fortsattes därefter i Småland och avslutades i Misterhult 28 sept. Efter den framgångsrika provtjänstgöringen blev han "antiquarius och hävdesökare" och företog 1635–41 forskningsresor i Uppland och Hälsingland samt var Johan Bure behjälplig med dennes runverk. 1644 återgick R till sin tjänst vid kansliet, vilket troligen kan sättas i samband med Aschaneus' död 1641. Det var alltså under en mycket kort men intensiv period som R verkade som "antiquarius".

1646 lämnade R "motvilligt" Sthlm för att bli landssekreterare i halländska guvernementet. Som belöning för sina insatser där erhöll han 1648 livstids skattefrihet på tre gårdar i Långaryds och Reftele socknar i Småland. Genom sitt gifte i mitten av 1640-talet fick R anknytning till Jönköping där han också började bedriva affärsverksamhet.

I nov 1654 utnämndes R till borgmästare i Jönköping där han var bosatt under hela sitt återstående liv. R:s tid i staden blev mycket stormig, inte minst på grund av hans framgångsrika men hänsynslösa affärer – bl a med stångjärn och viktualier – vilka delvis bedrevs genom ombud. Hans hustru och hennes tidigare svärmor orsakade också stora misshälligheter. Borgmästarämbetet hade han själv "fliteligen och enständigt" sökt och erhållit, utan stadens hörande och med en hög årslön av 400 dlr smt. R:s affärsverksamhet medförde dock till slut, att han 1663 avsattes som borgmästare av Göta hovrätt på grund av allvarliga försummelser. Domen bekräftades emellertid inte av K M:t, varför R två år senare återinsattes i tjänsten.

Det är emellertid inte R:s verksamheter i Halland och Jönköping som gjort honom känd utan hans insatser som antikvarie. Intresset för Sveriges forntid hade gammal hävd i landet, men under stormaktstiden uppkom hos statsmakterna ett starkt behov av att bevisa inför övriga Europa, inte minst Danmark, att Sverige hade inte bara ett ärorikt förflutet i politiskt avseende utan även en uråldrig kultur. Landet hade på kort tid ryckt upp i främsta ledet bland Europas stormakter, och det gällde för uppkomlingen att hävda sig även på det kulturella planet. Detta var orsaken till att den antikvariska forskningen blev en riksangelägenhet med syfte att sprida glans över fäderneslandet.

Från R:s resa 1634 föreligger en resedagbok (KB), i vilken R:s färder på Öland och i Småland kan följas dag för dag. Det dyrbara papperet framtvingade en stor koncentration av text och bilder. Ofta får man använda förstoringsglas vid studium av R:s dokumentation. Det finns också i anslutning till dagboken svårlästa konceptanteckningar från Ölandsresan, nedkastade i stor hast. Upplysningarna i dagboken och i senare gjorda renskrifter ur denna (KB) täcker varandra, varför de måste studeras jämsides. I dagboken saknas dock Smålandskoncepten, av pagineringen att döma 90 s. De blev sannolikt förskingrade av arkivforskaren S L Gahm (bd 16), som orättmätigt lade beslag bl a på denna dagbok. Efter hans död inköptes den av en annan samlare, D G Nescher (bd 26), och förvärvades slutligen 1827 av KB. Från R:s resor i Uppland och i någon mån Hälsingland föreligger endast dagböcker men inga koncept.

Förutom om fornminnen i vidaste bemärkelse samlade R dokumentation i ord och bild av gamla handlingar, böcker – handskrivna eller tryckta – arbetsredskap och "medicinska saker"; han hopbragte även näringsgeografiska, kartografiska och botaniska data samt uppgifter om bl a ortnamn och folkminnen.

Runstensmaterialet vittnar om stor noggrannhet. Visserligen ritade R stenarna för breda i förhållande till höjden, men detta saknar betydelse eftersom han också uppger måtten. Detsamma gäller hans gravstensbilder. Med få ord kompletterar han det som inte framgår av bilderna beträffande belägenhet, material, teknik och läsbarhet, rapporterar att han rest upp eller flyttat runstenar som använts som broar och beklagar att en del huggits om till fyrkanter. I Sandby på Öland fann han bl a "den fagersta runstenen på hela landet, av en konstritare väl formerad och uthuggen, i god tälgsten", för övrigt en av de få runstenar som även Linné intresserade sig för under sin resa på Öland sommaren 1741.

Varken i riksrådets instruktioner eller i R:s antikvariefullmakt nämndes den kyrkliga konsten. Det var egentligen gravminnen och andra vittnesbörd av historiskt eller genealogiskt intresse som skulle dokumenteras, men R ägnade sig på eget initiativ även åt kyrkor, klockstaplar och kyrkogårdar med deras ålderdomliga gravar. Kanske hade han förberett sin första resa genom att studera Olaus Magnus' Historia de gentibus septentrionalibus ... (1555), andra bokens 23:e kapitel, men sannolikt var det de säregna öländska kyrkorna som väckte hans intresse, speciellt den oformliga Torslunda kyrka, som var den första han såg.

R:s insatser för sv arkitekturhistoria kan inte överskattas, speciellt inte när det gäller Öland och Kalmartrakten, där försvarskyrkor och klockstaplar ännu på R:s tid hade kvar sin medeltida karaktär. På 1700-talet och ännu mer på 1800-talet spolierades oersättliga värden genom radikala ombyggnader eller totala raseringar. R:s noggrannhet och goda iakttagelseförmåga har, när det gäller kyrkorna, kunnat verifieras nästan in i minsta detalj, och hans dokumentation är till oersättlig hjälp vid kyrkorestaureringar. Hans pålitlighet inom detta område bör också kunna garantera hans trovärdighet även i de fall han inte kan kontrolleras, t ex när det gäller bortodlade stensättningar, utplånade gravfält eller på 1700-talet överkalkade kalkmålningar.

Bland de många ämnesområden som R ägnade sig åt ingick kartografi i enlighet med en instruktion från 1630: "En viss avritning och beskrivning om riksens landskap". Denna verksamhet kan sättas i samband med den kartläggning av Sverige som vid denna tid leddes av Anders Bure (bd 6). Det öländska landskapet var då så öppet, att R kunde göra vinkelmätningar från kyrktorn till kyrktorn. Han angav de ungefärliga avstånden mellan kyrkor och byar i pilskott, slungkast, fjärdingsväg och mil eller del av mil samt redogjorde för deras inbördes belägenhet. Även i Småland och Uppland gjorde R avståndsberäkningar, men i dessa skogbeväxta områden kunde han inte göra vinkelmätningar från tornen. I Uppland ritade han också ett stort antal kartskisser som han försåg med kommentarer. På R:s renritningar av runstenar och stenkors kommer en fin känsla för naturen fram, i det han tecknar gräs och blommor på marken. Även i de mest kortfattade notiser skiner R.s stora entusiasm för uppgifterna igenom. Hans stil är frisk, medryckande och omedelbar och förmedlar till sentida läsare en stark känsla av närvaro.

R:s manuskript visar, att hans båda läromästare Aschaneus och Bure hade stor heder av honom. Myndigheterna uppskattade honom för hans goda organisationsförmåga, flit och engagemang för arbetsuppgifterna och insåg att dessa egenskaper borde komma landet tillgodo även på annat sätt. Aschaneus' död 1641 var sannolikt också en anledning till att R:s roll som antikvarie var utspelad efter en kort men framgångsrik period. De antikvariska resorna låg nere till 1650 eller 1651 då Johan Hadorph (bd 17) skickades till Öland för att rita av runstenar. Sannolikt medförde han vid detta tillfälle – eller vid den långa resan 1673 – R:s renritningar; dessa har nämligen blivit överarbetade och skrivarens handstil liknar Hadorphs.

Den mångsidige R förenade i sin person alla de skilda uppgifter som i modern tid fördelats mellan flera olika institutioner. Därtill kom, att han själv skulle göra både uppteckningar och ritningar, till skillnad från de antikvarier som verkade 30 år senare, t ex J Hadorph, som alltid medförde tecknare på sina resor.