Martinus Laurentii Aschaneus

Aschaneus, Martinus Laurentii, f. omkr. år 1575 på Aske gård i Håtuna, d 1641. Föräldrar: Lars Mårtensson, ägare av Aske gård, och Brita Eriksdotter. Studerade i Uppsala eller Stockholm. Musikant i Johan III: s kapell; skeppspräst under Kalmarkriget; omtalas 1614 som fältpräst vid livfanan och åtföljde denna trupp i ryska kriget; var åter i Sverige 1617; följde s. å. livfanan till Lifland, varifrån han återvände 1619; tillträdde efter avlagt prov Fresta och Hammarby pastorat 29 okt. 1620; medföljde 1627 Johannes Rudbeckius som tolk på hans visitationer i Östersjöprovinserna; erhöll jämte Johan Henriksson (Axehiälm) fullmakt som antikvarie 20 maj 1630 och åtnjöt som lön härför frihet från vissa utskylder.

Gift 1) med Katarina Olofsdotter, f. 1580, d 1622, dotter till kyrkoherden Olavus Olavi i Sigtuna; 2) med Kristina Olofsdotter, som överlevde honom.

A. har under inflytande av humanismen utvecklat en mångsidig verksamhet som fornforskare och diktare. Resultaten härav föreligga emellertid blott i en brokig samling av handskrifter. Av trycket har han endast utgivit tvenne uppbyggelseskrifter. Redan från 1600-talets början synes denne självlärde fornforskare hava ägnat sig åt samlarverksamhet, vilken med åren blev allt livligare och omfattade historiska och litterära källskrifter, mynt, sigill, förhistoriska och medeltida fornlämningar, runstavar och runinskrifter, över huvud taget hela det skiftande material, som utgjorde föremålet för vår äldsta fornforskning. År 1629 riktade A. myndigheternas blickar på sig genom att till åtlydnad av ett av ärkebiskopen utfärdat men av J. Bureus inspirerat patent till den sistnämnde översända en värdefull samling runstavar. Det var säkerligen till följd av denna merit, han kallades att som den ene av riksens antikvarier eller »hävdesökiare» biträda vid uppspårandet av fornminnen och fornskrifter med skyldighet att jämväl utbilda lärjungar. Ärkebiskopen understödde 1631 hans och hans kollegas verksamhet genom ett tryckt rekommendationscirkulär. Notiser om hans rannsakningsfärder ha bevarats, och ett vittnesbörd om A:s nit av oskattbart värde för eftervärlden äro de samlingar av manuskript och antikvarisk-topografiska anteckningar, som han genom resor, genom brevväxling med myndigheter eller genom sina lärjungar Jonas Håkansson Rhezelius och Peder Olofsson Westhius sammanbragte. Hans betydelse på detta område är framför allt samlarens. Bristen på kritik, ett för dåtidens svenska forskning i det hela utmärkande drag, har gjort de smärre mera systematiserande framställningar, vi äga av A:s hand, exempelvis i myntkunskap, skäligen värdelösa. Av större betydelse äro blott några dylika skrifter med antikvariskt-topografiskt innehåll. — Redan i en på latinska distika skriven gravskrift (KB) över Anna Örnflycht (d 1599) hade A. röjt en obestridlig versifikatorisk förmåga. Som en av våra största didaktiska diktare från Vasatiden framträder han i tvenne arbeten på knittelvers, »Regula pietatis eller en liten hwsregla», skriven år 1614 samt »Tabula mensalis eller bordetafla». Den sistnämnda är den i egentlig mening enda avläggaren på svensk botten av humanismens belevenhetsläror och lämnar synnerligen intressanta kulturbilder ur folkets liv. Som skald står dock A. högst i »Regula pietatis», däri han i en än högstämd, än drastiskt humoristisk stil, vars kraftfulla vändningar erinra om våra medeltida ordspråk och sentensdikter, undervisar människorna om vishet i livets olika förhållanden. Dessa A:s dikter hava säkerligen uppväxt ur studiet av medeltida dikt och erhållit sin folkliga karaktär genom hans nära beröring med allmogens liv. — Av L. Hammarsköld ha jämväl trenne dramatiska arbeten tillskrivits A., men hans författarskap till dessa har förnekats av senare författare.