Fridrich Ribbing

4 Ribbing, Fridrich, f 23 april 1721 i Gbg (Originalgeneal:er, RHA; fdb saknas), till okt 1783 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: generalmajoren o landshövdingen frih Bengt R o grev Ulrika Eleonora Piper. Volontär vid Fortifikationen 33, inskr vid LU 11 okt 35, kommenderad till Fortifikationen 26 mars 40, konduktör där 26 maj 41, genom transport kapten vid Hessensteinska reg, Gbg, 19 febr 46, förste major vid Jämtlands dragonreg 10 okt 50, deltog i riksdagarna 51–52, 55–56, 65–66 o 71–72 (led av SU 65–66), major vid Närkes o Värmlands reg 27 sept 53, överstelöjtn där 31 maj 56, överste i armén 3 aug 61, överste o chef för Älvsborgs reg 12 okt 63–juni 66, riksråd 16 juni 66–27 maj 69, 27 mars–22 aug 72 o från 22 aug 72, guvernör för prins Fredrik Adolf 4 okt 66–30 jan 70, led av dir (från 73 överdir) över Trollhätte slussverk 71–79, greve 27 dec 78, överstemarskalk hos änkedrottn Lovisa Ulrika 4 febr 79–31 juli 82. – Serafimerriddare 21 nov 74.

G 14 maj 1761 i Stralsund, S:t Nikolai, m grev Eva Helena Löwen, f 15 dec 1743 (Marks v Würtenbergs geneal:er), d 16 jan 1813 i Hjärtum, Göt, dtr till riksrådet greve Axel L (bd 24) o grev Eva Horn samt senare omg m frih Gustaf Macklier (bd 24, s 632).

R studerade vid LU och prioriterade där enligt egna uppgifter ämnen som kunde gagna en framtida militär karriär. I samband med finska kriget 1741–43 kommenderades han till Fortifikationen, först som konduktör vid Finska brigaden. Han flyttades sedan till Stockholmsbrigaden för att där förrätta löjtnantstjänst. 1743 kommenderades han som konduktör till Skånska brigaden, som var sysselsatt med fästningsarbeten i Kristianstad och Malmö. Där fick R tjänstgöra som adjutant, under 1744 åt generallöjtnant Axel Spens. Under sjuårskriget 1756–63 tjänstgjorde R som överstelöjtnant vid Närkes och Värmlands regemente med placering i Pommern. I kriget deltog regementet med fyra kompanier vilka leddes av R som regementsbefälhavare. Under skärmytslingarna vid Stralsund vintern och våren 1759 anförde han 600 infanterister och under fälttåget 1761 två bataljoner. Vid denna tid utnämndes R till överste i armén.

Hemkommen från kriget befordrades R till överste och chef för Älvsborgs regemente, en befattning han tillträdde 1764. R kom dock bara att tjänstgöra som regementschef i två år eftersom han i juni 1766 utnämndes till riksråd. R tillhörde en familj där flera medlemmar sympatiserade med mösspartiet och i början av 1750-talet anslöt sig han och hans bror Carl till det s k hovpartiet, den fraktion bland mössorna som verkade för en utökad makt åt kungaparet. Vid riksdagen 1755–56 deltog R aktivt i plenarsammanträdena och yttrade sig då i möss- och hovpartiets anda. Hans engagemang under riksdagen och nära vänskap med kungaparet gjorde att han misstänktes för att vara inblandad i statskuppen i juni 1756. Han kallades till förhör inför riksens ständers kommission, som dock ej fann honom skyldig.

När R kom tillbaka efter sjuårskriget kastade han sig åter in i det politiska livet, nu som en framträdande medlem av det yngre mösspartiet. Vid 1765–66 års riksdag behärskade mössorna samtliga stånd och R valdes bl a till ledamot av SU. Flera av de riksråd som styrt under den tidigare hattregimen licentierades för att ersättas med några av dem som de mössdominerade ständerna föreslog kungen. Vid tillsättning av ett riksråd uppgjorde ständerna förslag med tre namn av vilka kungen valde ett. Nu hade hovet förenat sig med hattarna vilket ledde till att R, som lämnat hovfraktionen för mösspartiet, hamnade i onåd hos kungaparet. Kungen visade sitt missnöje genom att i tre förslag förbigå R; detta på hattpolitikern Fredrik Axel v Fersens (bd 15) inrådan. Först vid det fjärde förslag som R var uppsatt på utsåg Adolf Fredrik nödtvunget honom till riksråd.

R intog en framträdande ställning i det mössdominerade rådet, främst inom utrikes- och försvarspolitiken. En allvarlig kris inträffade 1768, då kungen, i opposition mot att mössorna tänkte regera med hjälp av en namnstämpel, hotade att abdikera. Efter en vecka, då Adolf Fredrik lagt ned styrelsen av riket, tvingades mössorna resignera och inkalla en urtima riksdag 1769. Mössornas finanspolitik hade då orsakat en deflation, vilket påverkade riksdagsvalen negativt för deras del. Hattarna fick majoritet i samtliga stånd, och riksdagen började med att tio medlemmar av rådet licentierades, bland dem R.

Frihetstidens sista hattregering blev ej långvarig. Med anledning av tronskiftet 1771 utlystes en ny riksdag. Partiställningen vid denna var mycket osäker; hattarna hade majoritet på riddarhuset, mössorna i de ofrälse stånden. Mot slutet av riksdagen lyckades de senare driva igenom en licentiering av sju riksråd, alla hattar. De lediga platserna besattes av mössor och R utnämndes ånyo till riksråd.

Gustav III hade dock fått nog av de ständiga partistriderna. Han började förverkliga sina planer på att öka kungens makt. Den statskupp han genomförde 19 aug 1772 underlättades till en del av de rådande ståndsmotsättningarna. För R:s del inverkade inte kuppen på hans ställning. 22 aug lät kungen ogiltigförklara ständernas val av riksråd och tillsatte samma dag nya sådana, bland dem R. Gustav III försvagade också riksrådens ställning; bl a ställdes de utanför utrikespolitiken, en åtgärd som väckte missnöje hos R och flertalet riksråd. Enligt kungens nya arbetsordning för riksråden var dessa indelade i två divisioner. Den första, som R ingick i, kallades justitiedivisionen och där behandlades inrikes-och justitieexpeditionernas ärenden. Med sin bakgrund i armén uppfyllde R knappast de kompetenskrav som regeringsformen ställde på justitiedivisionens ledamöter, vilket dock ej besvärade kungen.

De första åren under Gustav III:s regering var R mycket aktiv inom rådet och drog sig ej för att föra fram sina åsikter, även om dessa ej stämde överens med kungens, vilket kunde orsaka dennes onåd. R behöll dock kungens förtroende och 1778 bar han tillsammans med hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta fram den nyfödde prinsen Gustav Adolf till dopet. Vid drottningens kyrkotagning i dec upphöjdes R i grevligt stånd.

Som nyutnämnt riksråd blev R 1766 utsedd till guvernör för Fredrik Adolf, vilket grundlade en vänskap med prinsens mor, drottning Lovisa Ulrika. Guvernörskapet upphörde efter några år men kontakten bestod och under 1770-talet kom R och hans hustru att knytas allt närmare till Lovisa Ulrika och hennes krets. När överstemarskalken vid änkedrottningens hov J F v Schwerin avled 1779 utnämndes R till dennes efterträdare. I samband med kronprinsen Gustav Adolfs födelse uppkom flera olika rykten om dennes börd, rykten som Gustav III och drottningen anklagade Lovisa Ulrika för att sprida. Från 1779 vägrade kungen att träffa sin mor. Det blev R som vid ett flertal tillfällen fick försöka medla mellan dem. Först när Lovisa Ulrika var döende 1782 kom kungen på besök. R höll ett tal vid hennes begravning på kungens begäran och nedlade samma dag sitt ämbete som överstemarskalk.

R har av sina samtida beskrivits som orädd, framfusig och burlesk. Han var frispråkig både i skämt och allvar. Bedömare som Fredrik Axel v Fersen och Gustaf Johan Ehrensvärd (bd 12) fann honom talträngd men inskränkt, med hetsigt lynne; hans oräddhet gjorde att han ofta sade mer än han borde.