Ribbing, släkt

Ribbing, ursprungligen halländsk släkt med tre sjöblad i vapnet, av vilka två placerade ovanför det tredje. Dessa sjöblad var ursprungligen "fallande", dvs med spetsarna nedåt liksom i den tydligen besläktade ätten Porses (bd 29) vapen.

Ordet ribbing betyder landstrykare eller våldsman (Danmarks gamle Personnavne), vilket torde förklara att ett norskt upprorsparti i början av 1200-talet kallades ribbungar; något genealogiskt samband med dettas tronpretendenter, såsom hävdats, kan ej beläggas. Ordet ribbings innebörd kan ligga bakom att namnet R på 1400-talet förekom bland bönder i Kumla i Närke och bland borgare i Arboga.

Tidigast har namnet R kunnat beläggas 1302, då den danske kungen Erik "menved" i ett nu endast i senare vidimation känt dombrev nämner en "Swith dictus Rybbing" som bror till en avliden "Arwidus dictus Rybbing" och ägare av jord i Snöstorp och Tönnersjö i Halland, som fråndömdes honom. Den förstnämnde har identifierats (DAA; Elgenstierna; Mohlin) med en "Seuidus Kanutifilius", som i sitt sigill förde det ovannämnda vapnet, då han 1295 avhände sig en gård i Halmstad.

I Sverige har samma vapen tidigast kunna beläggas 1314 för en Sigvid Bengtsson, som förekommer i brev om skogar i Marks härad i Västergötland nära gränsen till Halland. Han har förmodats (Liljeholm; Mohlin) ha varit far till en Knut Sigvidsson (d tidigast 1341), som förde samma vapen enligt sin gravsten i Värnhems kloster och hade fäderneärvd jord i Marks härad. Dennes hustru Elena Abjörnsdotter (sparre) var halvsyster till ätten Oxenstiernas anfader frälsemannen Nils Torstensson (bd 28, s 465). Han har identifierats (Mohlin) med den Knut Sigvidsson vilken liksom sin bror Bengt Sigvidsson tillsammans med bl a Knut Porse (bd 29) 1325 utfärdade brev om förlikning med den nederländska staden Kampen, där en gemensam släkting till dem blivit dräpt.

Mera känd blev Sigvid R (d tidigast 1345), om vars släktskapsförhållande till sina äldre namnar inga källuppgifter blivit bevarade; enligt en tysk krönika var han av samma släkt som Knut Porse. Han var hövitsman ("capitaneus") i södra Halland åtminstone 1336–41 – kanske som förmyndare för Knut Porses söner – och gifte sig senast 1341 med Märta Ulfsdotter (Ulvåsa-ätten), den heliga Birgittas äldsta dotter. Birgitta liknade R vid en rövare, och enligt vadstenaabedissan Margareta Clausdotters (bd 25) krönika om Birgittas släkt var han mycket hård och grym (jfr betydelsen av ordet ribbing ovan). Hans och Märta Ulfsdotters son Peter Sigvidsson (d 1379), oftast kallad Peter R, nämns bland kung Albrekts anhängare i stilleståndsfördraget med kung Magnus' anhängare 1371. Han blev riksråd 1375 eller 1376, vallfärdade 1379 till det heliga landet, skrev sitt testamente i Rom och dog på hemvägen i Florens kort efter det att han blivit riddare. R var gift med marsken Karl Ulfssons av Tofta halvsyster Kristina Ulfsdotter (Sparre av Tofta) men dog barnlös efter att ha ärvt sin halvbror (Liedgren) Arvid R:s i Uppland drunknade son Arvid R.

Sigvid Bengtssons och Knut Sigvidssons förutnämnda anknytning till Marks härad i Västergötland kan tyda på nära släktskap med den förste kände häradshövdingen där, Knut R (d tidigast 1417), vilken nämns som sådan 1415. Han hade 1402 beseglat ett salubrev tillsammans med Peder R (d tidigast 1414) och en riddare Lindorm R som ej nämns i livet senare. Det har påståtts (DAA; Hildebrand), att de var bröder, men härför saknas bevis. Eftersom Peder R i brevet 1402 nämns före Lindorm R, ehuru denne hade riddartitel, förefaller det snarare som om Peder var far till Lindorm och Knut (Liljeholm), särskilt som de senare ej kunnat beläggas förrän på 1390-talet, medan Peder R kan vara identisk med den eller de personer med detta namn som förekommer redan 1355 och 1364. Han är troligen också identisk med den person som i kung Olofs endast i avskrifter kända handfästning 1377 kallas Petrus Aaselson – eller Axelsson – dictus Rybbing, vilket kombinerats (DAA; Elgenstierna; Mohlin) med att en Ascerus Magni (d tidigast 1351) förde släkten R:s vapen och hade en bror med namnet Sigvid; på 1390-talet beseglade Peder och Knut R åt Peter Prikas änka Ingeborg Sigvidsdotter (d tidigast 1413), som också förde släkten R:s vapen och därför förmodats (Liedgren) ha varit dotter till Sigvid Magnusson.

Häradshövdingen Knut R var sannolikt (Hildebrand 1961) svärfar till riddaren Broder Svensson (bd 6) och far till Peder R (d tidigast 1474), som var häradshövding i Mark från något av åren 1442–59 och sannolikt till sin död. Han kom att förbereda sina ättlingars sociala avancemang genom att gifta sig med riksrådet Bo Stenssons (Natt och Dag; bd 26) dotter Märta. Deras son Knut R (d tidigast 1512) var härdshövding i Mark åtminstone från 1484 till sin död. Hans sätesgård var sannolikt Svansjö i Torestorp i detta härad, som han uppger vara sin gård, då han 1493 utfärdade ett brev där, och han beseglade ett brev där 1497. Redan 1402 hade den förutnämnde riddaren Lindorm R daterat ett brev där. Knut R:s sigill är det första i vilket R-vapnets sjöblad fått sitt nuvarande utseende, dvs med spetsarna uppåt och försedda med skaft (Raneke; jfr Hildebrand, s 163 f).

I sitt äktenskap med Kerstin Gustafsdotter (stjärna), vars mor var faster till riksråden Henrik och Peder Erlandsson (Bååt; bd 7) samt till riksrådet Bengt Abjörnssons (Lilliesparre; bd 23) första hustru, blev Knut R svärfar till Severin Kiill (bd 21, s 134) och till Gustaf Knutsson (Roos af Hjelmsäter), som i litteraturen med orätt identifierats med hans endast genom släktböcker kände och tydligen tidigt avlidne son Gustaf R.

Gustaf R:s bror Lindorm R (d 1521) bedrev skolstudier i Danzig (Gdansk) enligt fem brev i Sturearkivet i RA från 1506-07 (av vilka tre till Knut R:s kusin riksföreståndaren Svante Nilsson och ett till Knut R). Brev från 1515–17 har ansetts (Carlsson 1921; Härenstam) tyda på att han då var sin syssling Sten Sture d y:s fogde i Sunnerbo och Västbo i Småland. 7 jan 1521 skrev Kristian II i Uppgränna vid Holaveden (Behrmann) på återväg från Sthlms blodbad, att Lindorm R, hans bror Per R (d 1521) och ett par andra personer gjort uppror och ämnade bege sig till Dalarna (där Gustav Eriksson (Vasa) befann sig). 12 jan skrev kungen i Jönköping att Ture Jönsson (Tre rosor) med allmogens hjälp gripit dessa upprorsmakare (ST). 25 jan lät Kristian halshugga dem och deras svenner i Jönköping (Rørdam). Enligt Olavus Petri (bd 28) avrättades då även två barn av släkten R. En sen uppgift (Anrep), att de skulle ha varit söner till Lindorm R och hetat Lindorm och Gustaf, har ej kunnat verifieras.

Lindorm och Per R:s bror Seved R (d 1529 eller 1530) var häradsfogde i Sunnerbo enligt ett odaterat brev, som torde kunna dateras till omkr 1507. Hösten 1516 förde han till Danmark det sv riksrådets svar på Kristian II.s förslag om uppskov med det planerade sv-danska mötet i Halmstad 1517 och Sten Stures begäran om lejd för de sv ombuden till detta möte. I april 1523 kom R från Danmark till linköpingsbiskopen Hans Brask (bd 6) med underrättelse om att ridderskapet och allmogen i Skåne skulle ha ett möte 1 maj. Biskopen varskodde riksföreståndaren Gustav Eriksson därom, vilket föranledde denne att sända R till Skåne med ett brev, genom vilket Halland och Skåne uppmanades att ge sig under Sverige. På hösten s å blev han sin fars förste kände efterträdare som häradshövding i Mark. Från 1526 hade R större delen av detta härad som förläning, men den indrogs 1529 på grund av hans delaktighet i västgötaherrarnas uppror (Carlsson).

I detta uppror deltog också Seved R:s bror Nils R (d omkr 1580). Denne blev 1531 hans efterträdare som häradshövding i Mark, vilket ämbete han sedan innehade ända till sin död. 1533 bytte han bort gårdar i Halland, tydligen rester av hans förfäders godsbesittningar. Då Gustav 1 1550 delade Västergötland i två lagsagor, blev R den ene av de båda lagmännen i Älvsborgs län. Liksom sina kolleger kan han ej beläggas ha fungerat efter Gustav I:s död, och åtminstone från 1565 fanns en underlagman för hela Västergötland. 1554 var R en av Sveriges 15 representanter vid mötet med danskarna i Älvsborg. Sensommaren 1563 utnämndes han till ståthållare i Jönköping, men det har betvivlats att han tillträdde detta ämbete (Norborg). Redan på hösten s å beordrades R att bege sig till Erik XIV för kriget mot danskarna, och 1564 var han verksam vid försvaret av Västergötland. Hans sätesgård var det fäderneärvda Svansjö. R:s hustru var riksrådet Gustaf Olssons (Stenbock) syster Anna, som uppges (Peringskiöld) ha varit bland de sv kvinnor som Kristian förde till Danmark efter Sthlms blodbad. De blev svärföräldrar till Anders Persson (Lilliehöök; bd 23), Lasse Pedersson (Hård; bd 19, s 581), Brynte Birgersson (Lillie; bd 23) och riksrådet Jöran Eriksson (Ulfsparre), vilken efterträdde honom som häradshövding i Mark.

Son till Nils R var, enligt en ättartavleuppgift som tidigast kunnat beläggas på 1700-talet hos Stiernman, Knut R (d tidigast 1582) till Torestorp i Valtorp i Västergötland, men J E Almquist hävdade utan motivering, att han var bror till Nils R. Enligt Erik XIV:s nämnds dombok var han emellertid bror till Christoffer R (se nedan), som redan enligt samtida uppgift (E 8676) var son till Nils R. Knut R ansågs 1545 av Gustav I vara "för svag" för fogdetjänsten i Allbo, Kinnevalds, Konga och Norrvidinge härad i Småland. 1547–50 var han emellertid fogde i Möre, där han enligt kungens uppfattning "river och sliter från bönderna mer än till äventyrs han någon rätt till haver". 1565 deltog R i kriget mot Danmark (Rørdam). 1582 var han så sjuk att hertig Karl erbjöd sig att försörja honom, om han avstod sina arvegods till hertigen.

Knut R:s bror Christoffer R (d 1602) var Lars Siggessons (Sparre) fogde i Vilske härad i Västergötland 1545–47, fogde över de k arvegodsen i Östergötland 1555–58, fogde i Redvägs och Frökinds härad i Västergötland 1562, skeppshövitsman 1563-64 och häradshövding i Vedens härad i Västergötland 1582–90. Hans sätesgård var en tid Karstorp (nu Ribbingstorp) i Naum i Västergötland men senare Limma-red i Tranemo i samma landskap. Son (Genealogica; Almquist 1958) till honom var Arue R (d tidigast 1590), som efter verksamhet som kammardräng hos hertig Karl av denne 1587 rekommenderades till tjänst hos brorsonen Sigismund. Han uppges (Marks v Würtenberg) ha blivit begravd i Danzig (Gdansk). Hans bror (Marks v Würtenberg) kammarjunkaren Mauritz R (d tidigast 1609) följde Sigismund till Polen 1587 (Str hist handl), tillhörde 1591 dennes syster Annas hovfolk (RKB) och levde 1609 hos Sigismund i Polen. Deras halvsyster Anna R blev mor till riksrådet Erik Gyllenstierna (bd 17, s 591).

Släktens senare medlemmar härstammar från Seved, Lindorm, Per och Nils R:s yngre bror Sven R (d 1577) till Fästered i Finnekumla i Västergötland, som de sista åren av sitt liv var häradshövding i Västra härad i Småland. I sitt äktenskap med Erik XIV:s överste kammarråd Bengt Gyltas (bd 17) syster Anna hade han nio söner och sex döttrar, vilkas födelsedata han redovisat i en uppteckning (känd genom avskrifter från slutet av 1600-talet i Biographica, litt R, vol 13, RA, och i Palmskiöldska samlingen, vol 235, UUB).

En av dem var Gustaf R (1548–92). Enligt Erik XIV:s nämnds dombok dömdes han 1566 – ännu endast 18 år gammal – till döden för att han rymt från sin drängtjänst hos kungen. Tidigare hade denne förlåtit honom för att han tagit livet av en av kungens drängar. 5 jan 1567 beskyllde R inför bl a Jöran Persson (bd 20) flera av högadelns främsta män, bl a Svante Sture, för stämplingar mot kungen. Enligt ett senare manifest mot Erik XIV (HT 1888) skall dessa uppgifter, som blev upptakten till Sturemorden, ha framtvingats genom tortyr. Dödsdomen verkställdes ej, eftersom man vet att R på 1580-talet bodde på Svansö i Bottnaryd i Småland. Han dog ogift.

Hans äldre bror Bänckth R (1541-94) till Främmestad i Söne i Västergötland nämns 1564–65 bland kungens småsvenner, 1566 bland dennes kammartjänare och 1572 som underhovmarsk. Han förordnades hösten 1568 att biträda ståthållaren på Kalmar Anders Persson (Lilliehöök; bd 23) och blev själv 1573 överste befallningsman där, vilket han var även 1574 och 1579–83, åtminstone de sista åren med ståthållares titel (Löningsreg). Då Johan III 1590 efter att ha avsatt riksrådets främsta medlemmar kompletterade detta, blev R sin släktgrens första riksråd tillsammans med sin hustru Britta Gabrielsdotters (Oxenstierna) bror Gustaf Gabrielsson (bd 28, s 472) – Axel Oxenstiernas far – och Jöran Posse Knutsson (bd 29), som var gift med en annan syster till Gustaf Gabrielsson. Bänckth R blev också den avsatte Erik Sparres efterträdare som lagman i Västmanland och Dalarna. Vid gränsmötet med danskarna i Flabäck i Lindome i Halland 1591 var R en av de sv delegaterna tillsammans med sin svåger Christiern Gabrielsson (Oxenstierna; bd 28, s 470) och farbrodern Nils R:s svärson Jöran Eriksson (Ulfsparre). Då Johan III dog hösten 1592, var R liksom svågrarna bland de sex riksråd som befann sig i Sthlm och tillsammans med hertig Karl kom att bilda en interimsregering samt åstadkom försoning mellan denne och de avsatta rådsherrarna. På försommaren 1594 sände Sigismund honom och Ture Bielke (bd 4) till hertigen i Nyköping för att uppmana denne att komma till Sthlm, dock utan resultat. Efter R:s död ett par veckor senare spreds ett rykte, som ansågs härröra från riksrådet Erik Gustafsson (Stenbock), att dödsfallet skulle ha förorsakats av att hertig Karl skulle ha misshandlat honom. I sitt kalendarium karakteriserade Karl honom i samband med dödsfallet som "en omistande man".

Bänckth och Gustaf R:s yngste bror var Boo R (1560–1640). Den i litteraturen spridda ättartavleuppgiften, att han i barndomen ansetts "vanvettig och en dumbe" och vid arvskiftet efter föräldrarna endast fått "en gammal päls", har ej kunnat beläggas förrän omkring 1800 (Marks v Würtenberg). Åtminstone från hösten 1586 (SRA) var R verksam för hertig Karl, men han har inte kunnat återfinnas i förteckningarna över dennes hovjunkare förrän 1587 (RKB). Från 1591 och ända till sin död var han häradshövding i Vadsbo härad, som ingick i Karls hertigdöme. Stiernmans genom ättartavlorna i litteraturen spridda uppgift, att R 3 maj 1593 skulle ha blivit lagman i Värmland, måste vara en missuppfattning, eftersom i hertigens fullmakt för honom av detta datum står att han utnämndes till befallningsman i Värmland och Dalsland. Av tituleringen i denna fullmakt framgår också att den likaledes genom ättartavlorna spridda litteraturuppgiften, att han året dessförinnan skulle ha blivit ledamot av hertig Karls furstliga råd, ej kan vara riktig. R:s fullmakt som ståthållare på Kalmar 1599 tycks inte ha fått resultat, ty hertigens brev till honom under de följande åren vittnar om att han fortsatte att fungera i Värmland och Dalsland till 1606, då han blev ståthållare i Närke. Dessförinnan förekommer han i 1602 års riksdagsbeslut bland de sex hovråd som nämns vid sidan av riksrådet (Eden 1901). Skillnaden mellan de båda rådskorporationerna försvann inom kort, och från 1605 nämns R som riksråd (Eden 1902), tidigast i den fullmakt genom vilken han blev en av de fem sv kommissarierna vid underhandlingarna med ryssarna vid Systerbäck, som avbröts genom tsarens död. Senare var han från 1612 landshövding i Värmland med Vadsbo och Valle härad i Västergötland, tills hertigdömet upphörde genom hertig Karl Filips (bd 20 ) död 1622. Hösten 1623 var R bland de riksråd som tjänstgjorde i Svea hovrätt, 1624–27 var han åter landshövding i Värmland. Han var också ett av de sv ombuden vid det misslyckade mötet med danskarna i Wismar 1608 och vid gränsmötena med dem 1619 och 1624 (AOSB 1:2). 1632 nämns R som "decrepitus senex" (orkeslös gubbe), som mest låg till sängs på grund av ålder (AOSB 2:3, s 269 och 275), men ännu i febr och mars 1633 var han, det dåvarande sv riksrådets nestor, närvarande vid rådssammanträden. Hans sätesgård var Säby i Visnum i Värmland.

Bänckth, Gustaf och Boo R:s bror Erik R (1558–1612) nämns som hovjunkare 1584–87 och var från 1586 till sin död häradshövding i Redvägs härad i Västergötland. 1587 följde han Sigismund till Polen (Str hist handl), där han kunnat beläggas i Kraköw 1588 (Skoklostersaml) och i Warszawa 1589 (E 6117) och 1590 (Y52). 1595 deltog R i riksdagen i Söderköping, efter vilken han jämte Karl Henriksson (Horn; bd 19) och Sven Månsson (Somme) sändes att söka utverka de finländska ständernas anslutning till dess beslut. 1600 var han bland bisittarna i den domstol som dömde de tillfångatagna rådsherrarna i Linköping, och då riksrådet reorganiserades 1602, blev han ledamot av detsamma, varjämte han 1605 blev lagman i Tiohärad. Efter R:s hustru Emerentia Gyllenstiernas morbror Hogenskild Bielkes (bd 4) avrättning 1605 fick han 1607 en stor del av dennes konfiskerade gods, bl a sätesgården Dala (nu Stora Dala) i Västergötland. Han var ett av de sex sv ombuden vid gränsmötet med danskarna i Flabäck 1603. Den tidigast omkr 1800 (Marks v Würtenberg) belagda ättartavleuppgiften, att R blev "legat dll Danmark 1611" och skulle ha dött "på återresan" därifrån, torde emellertid vara oriktig. Han kan nämligen inte beläggas ha deltagit i förberedelserna till 1613 års fredsslut. Enligt R:s gravsten i Dala kyrka var han Västergötlands "landsherre". Hans sätesgård var Svansö i Bottnaryd, som tidigare tillhört brodern Gustaf. 1620 lät R:s änka publicera hans Grundelige betänkiande om thet wederstyggelige och fördömlige fylleriet, en översättning av ett arbete av den tyske prästen Johannes Colerus. Hans son Benchtt R (1609–53) på Dala deltog i trettioåriga kriget och var överste för Älvsborgs regemente 1642–45 och landshövding i Jönköpings län 1645–53. Dennes dotter Emerentia blev i äktenskap med Henrik Horn (bd 19) svärmor till Carl Nieroth (bd 26).

Bänckth, Gustaf, Erik och Boo R:s bror riksskattmästaren Seved R (R 1) blev svärfar till Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17), som bildade det blivande säteriet Ribbingelund i Kjula i Södermanland, och till hertig Karl Filip (bd 20) samt far till Nils R (1590–1641). Denne, som även på mödernet var kusin till den nyssnämnde Benchtt R, deltog i kriget mot Polen och var överste för Älvsborgs regemente 1624–35, häradshövding i Vartofta härad i Västergötland från 1627 till sin död och slottshauptman eller ståthållare på Kalmar 1635–39. I Kalmar klagade borgarna över att han överföll dem med hugg, slag och skällsord, då de krävde honom på betalning för arbete och varor. Slutligen rymde han med sin familj över gränsen till Danmark. Hans sätesgård var det fäderneärvda Fästered.

Hans brorson Linnardt R (1631–97), som skrev sig Linnardt R Suenson för att kunna särskiljas från sin sysslingson friherre Lennart R Persson (se nedan), var sin fasters make Karl Karlsson Gyllenhielms fosterson (AOSB). Linnardt R utnämndes 1666 till guvernör på Gotland, som var ett av drottning Kristinas underhållsländer, men kom i konflikt med hennes arrendator Jacob Momma, adlad Reenstierna (bd 29). Dennes klagomål över honom föranledde drottningen att avsätta R, som återinsattes av Karl XI:s förmyndare men 1673 ånyo avskedades av Kristina. 1675 blev han ledamot av kommissionen för undersökning av förmyndarregeringens förvaltning. Ättartavleuppgifterna, att R skulle ha blivit överste 1675 och kommendant i Gbg 1677, beror på förväxling med Lennart R Persson (se dennes personalier i Biographica). Från 1686 till sin död var han lagman i Kalmar län (efter sin brorson; se nedan). R hade ärvt bl a säterierna Harlinge i Bettna i Södermanland, som han sålde i början av 1680-talet, och Ribbingsnäs (tidigare Skinnarebo) i Barkeryd i Småland samt grundade vid Spatorp i Kila i Södermanland det efter honom uppkallade säteriet Leonardsberg. Dotterson till honom var Leonard Kagg (bd 20, s 562).

Hans bror Thure R (1619–56) på det möderneärvda Grensholmen i Östra Skrukeby (nu Vånga) i Östergötland blev tillfångatagen i trettioåriga kriget 1640, utnämndes till kommendant i Varberg 1646 och var efter sin svärfar Hans Kyle (bd 21, s 737) landshövding i Österbotten 1650–54. Dennes son Sven R Thureson (1652–1711) var lagman i Kalmar län med Öland 1682–86 och därefter till sin död i Östergötland. Han ägde det efter en farbror uppkallade Ribbingsholm (tidigare Hallestad) i Kullerstad i Östergötland. Grensholmen sålde han 1706.

Släktens ännu fortlevande grenar härstammar från R 1:s samt Bänckth, Gustaf, Erik och Boo R:s bror Peer R (1544–1604) på Ulvsnäs i Öggestorp i Småland. Han nämns bland kungens småsvenner 1562–65 och bland dennes kammartjänare 1566 och var en av dem åt vilka bevakningen av den fängslade Erik XIV anförtroddes på Gripsholm 1572–73 och på Örbyhus 1575. 1577 fick R fullmakt att vikariera i slottsloven på Vadstena, där han tidigare varit verksam åtminstone 1566-68 och senare kan beläggas 1578, 1579 och 1581, befullmäktigades att vara i slottsloven 1589 och var ståthållare 1603. Dessemellan förordnades han i slottsloven på Kalmar 1591. Han var också häradshövding, framför allt från 1578 till sin död i Tveta härad i Småland. 1600 var R liksom sina bröder R 1 och Erik bland bisittarna i domstolen i Linköping över de tillfångatagna rådsherrarna, och från 1602 till sin död var han lagman i Tiohärad, där han efterträddes av brodern Erik. R:s anteckningar om familjedata finns i Ericsbergsarkivets autografsamling i RA.

I äktenskap med Knut Håkanssons (Hand; bd 18) systerdotter Märta Jönsdotter (Oxehufvud) blev han far till Linnorm R (1569–1627). Denne nämns bland Johan III:s hovfolk 1592. Hertig Karl använde honom som överbringare av brev till Sigismund efter dennes återkomst till Sverige 1598. R befann sig därför i den senares läger under striden vid Lilla Stångebro, där han med en uppdiktad befallning från Sigismund hejdade dennes adelsfanas angrepp. Flera brev från Karl vittnar om att R åtminstone från mars s å var knuten till Sigismunds ännu knappt nioårige och redan sjuklige halvbror hertig Johan (bd 20). Från 1603 nämns han som dennes hovmästare, och enligt Norrköpings riksdags beslut 1604 var han liksom sin bror R 1 en av de fyra adelsmän som skulle bistå Johan med råd och dåd. 1605 blev R i dennes östgötska hertigdöme befallningsman i Vadstena slottslän, där han från 1606 nämns med ståthållares titel, och 1608 befullmäktigade Johan honom att vara ståthållare över hela hertigdömet. 1612 blev han lagman i Östergötland, och från hösten s å kallar denne honom i sina brev (E 5156) råd och landshövding. Efter hertig Johans död 1618 blev R åter ståthållare endast i Vadstena slottslän, men 1621 ökades hans område till att omfatta hela Östergötland. 1623 blev han riksråd, och liksom sin farbror Boo R var han bland de sv ombuden vid gränsmötet med danskarna 1624. R:s sätesgård var länge Näs i Sandhem i Västergötland men senare Mossebo i Rinna i Östergötland.

I äktenskap med riksrådet Carl Bondes (bd 5) syster Märta blev han svärfar till riksråden Lars Kagg (bd 20), Carl Mörner (bd 26) och Johan Rosenhane och far till Per Linnormson R (1606–64). Den sistnämnde deltog i Gustav II Adolfs polska krig och trettioåriga kriget samt befordrades 1638 till överste för Skaraborgs regemente. Efter garnisonstjänst i Wismar 1638–41 och deltagande i Torstenssons fälttåg 1642 och Gustaf Horns (bd 19) skånska fälttåg var han 1648–63 landshövding (titeln 1661 ändrad till guvernör) i Älvsborgs län och överkommendant i Gbg. R blev 1654 riksråd och 1663 hovrättsråd i Svea hovrätt, och 1654 upphöjdes han i friherrligt stånd. Hans släktgren har på riddarhuset kallats R av Zernava, enligt uppgift (Elgenstierna) efter godset Czarnowo nära staden Torun i Polen, vilket han skall ha fått 1656 av Karl X Gustav. R:s viktigaste sätesgård i Sverige var Boxholm i Ekeby i Östergötland. Av två gårdar i Berga (nu Kyleberg) i Svanshals i Östergötland bildade han ett säteri, som en tid kallades Ribbingsberga.

I sitt äktenskap med riksrådet Hans Åkessons (Soop) dotterdotter Christina Ryning blev han far till Lennart (Leonhardt) R (1638–87), ibland kallad Lennart R Persson för att särskiljas från sin fars förutnämnde samtida syssling Linnardt R Suenson. Han blev kammarpage hos drottning Kristina 1652 och deltog i Karl X Gustavs polska och danska krig samt sin fasters make Lars Kaggs (bd 20) belägring av Halden i Norge 1659–60. R blev 1675 överste för Änkedrottningens livregemente till fot, deltog 1677 i slaget vid Landskrona och blev s å (tilltr 1678) kommendant i Gbg, 1680 ledamot av Reduktionskommissionen för Småland och 1683 landshövding över "Gävleborg och Norrland" (utom Västerbottens län). Han främsta sätesgård var det möderneärvda Gimmersta i Julita i Södermanland.

I äktenskap med riksrådet Conrad v Falkenbergs (bd 15) dotter Catharina blev R far till Pehr R (R 2) och till Gustaf R (1673–1711). Den senare deltog i franska arméns fälttåg i Flandern 1696–97 och Karl XII:s fälttåg. Han dog ogift i Bender efter att 1710 ha befordrats till överste för Upplands regemente.

R 2:s och Gustaf R:s bror Gabriel R (1679–1742) förflyttades 1702 från garnisonsregementet i Stade till Karl XII:s polska krig, under vilket han i en strid 1704 fick hästen skjuten under sig. Efter slaget vid Poltava följde han liksom brodern Gustaf Karl XII till Turkiet, varifrån han 1712 hemsändes till Sverige för att övertaga ledningen av det genom slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna nästan förintade Livgardets nyuppsättning. Under färden över Östersjön blev R emellertid tillfångatagen av danskarna och förd till Khvn men frigavs 1713. Efter att i möjligaste mån ha sökt följa Karl XII:s order i fråga om nyuppsättningen blev R 1717 generalmajor och var 1717–21 chef för Östgöta infanteriregemente. Under det norska fälttåget 1718 hade han ansvaret för proviantens mottagande och fördelning. R befordrades till generallöjtnant 1720 och var 1732 en av dem som diskuterades som kandidater till presidentämbetet i Krigskollegium och 1739 en av de 14 personer som undanbad sig att bli riksråd efter de av hattarna licentierade mössorna. Trots att han ärvde Fjällskäfte i Floda i Södermanland och genom sitt äktenskap med Robert Douglas' (bd 11) dotterdotter Ulrika Eleonora Oxenstierna 1712 kom i besittning av Edsberg i Sollentuna i Uppland och efter brodern R 2 fick Ulvåsa i Ekebyborna i Östergötland, bodde han huvudsakligen på det fäderneärvda Boxholm. R hade en son och nio döttrar och blev svärfar till bl a Johan Mauritz Banér (bd 2, s 633), Göran Gyllenstierna (bd 17, s 593), Anders Johan v Höpken (bd 19), Adolph Mörner (bd 26, s 292) och sin brorson Pehr R (se nedan).

R 2:s samt Gustaf och Gabriel R:s bror Lennardt R (1676–1732) deltog i slaget vid Kliszów 1702 men fick på grund av sjukdom avsked från sin ryttmästartjänst 1706 (ej 1701). Senare blev han generaladjutant hos Stanislaw Leszynski, var med i slagen vid Holowczyn och Poltava, deltog i ett turkiskt krigståg in i Ryssland 1710-11 och blev tillfångatagen vid kalabaliken i Bender 1713 men frigavs, varefter han s å via Ungern och Tyskland återvände till Sverige och deltog i norska fälttåget 1718. R köpte 1719 sina svärföräldrars gods Hörningsholm i Mörkö i Södermanland och sålde 1730 det möderneärvda Vibyholm i samma landskap. I sitt äktenskap med Gustaf Adolf Levenhaupts (bd 22) dotterdotter Elsa Elisabet Banér blev han far till Gustaf R (R 3) och till Catharina Charlotta R (1720–87), gift med Charles de Geer (bd 10) och en av de första i den sv överklassen som lät smittkoppsvaccinera sina barn, vilket föranledde att en medalj slogs över henne 1756; hon var mor till Gustav III:s ungdomskärlek Charlotte de Geer, gift med landshövdingen Anders Rudolf Du Rietz (bd 11). R 3:s bror Pehr R (1717–1802) deltog i kriget i Finland 1741–42 och i den preussiska arméns fälttåg i Böhmen 1745, sårades i pommerska kriget, befordrades till överstelöjtnant 1766 och fick generalmajors avsked 1773. Hans sätesgård var Götvik i Ekeby i Östergötland, som han kommit i besittning av genom sitt äktenskap med sin farbror Gabriel R:s dotter Elsa Ebba.

R 2:s samt Gustaf, Lennardt och Gabriel R:s bror Conradt R (1671–1736) var sedan barndomen halt till följd av en ammas vårdslöshet, varför han inte kunde bli officer som sin far och de flesta av sina bröder utan blev efter studieresor på den europeiska kontinenten 1691–95 och auskulterande i Svea hovrätt assessor där 1705, ledamot av kommissionen för viss egennyttighets undersökande i Västergötland och Bohuslän 1710 och lagman i Halland 1712. Han var också vice landshövding i Östergötland 1711–13, i Södermanland 1714 och Västmanland 1715–16. Karl XII:s domstolsreform gjorde R till lagman i Sthlms län 1718, och s å fick han och brodern R 2 de båda nyinrättade ordningsmannaämbetena. Tillsammans med denne hade han redan långt tidigare arbetat för enväldets avskaffande. Efter kungens död var R liksom brodern ledamot av kommissionen över Goertz (bd 17) och spelade vid broderns sida en framträdande roll på riksdagen 1719. 1719–29 var han landshövding i Närkes och Värmlands län. Förhållandet till kanslipresidenten Arvid Horn (bd 19) försämrades emellertid (Höpken), och R:s riksrådskandidatur hade ej framgång vare sig 1719 eller 1727 trots hans rykte för stor duglighet (Reuterholm, s 47 o 49). Som inflytelserik ledamot av 1723 års placeringsdeputation för utmönstring och omflyttning av officerare fick han många fiender. Från 1731 till sin död var R president i Bergskollegium. R:s främsta sätesgård var det efter föräldrarna ärvda Gimmersta. I sitt äktenskap med riksamiralen Gustaf Otto Stenbocks dotterdotter Ebba Charlotta Douglas blev han far till en son som i äktenskap med sin farbror Lennardt R:s dotter Ebba Margareta blev farfar till Peder Fredrik R (1820–82). Peder R deltog i dansk-tyska kriget 1848–49 och befordrades i sv tjänst till överstelöjtnant 1868. Med honom dog den friherrliga släktgrenen R af Zernava ut på manssidan.

Den ena av de båda ännu fortlevande släktgrenarna härstammar från Per Linnormson R:s halvfarbror Cristoffer R (1583–1655) på Ulvsnäs som var systerson till riksråden Jöran och Hans Erikssöner (Ulfsparre). Han blev assessor i Svea hovrätt 1619 och var ståthållare på Kalmar 1620–21 och i Kronobergs län 1626–28 samt vice lagman i Tiohärad 1624–25 och 1631–41. Hans son översten Arffved R (1620–78) på Ulvsnäs blev i äktenskap med generalmajoren och guvernören Casper Otto Sperlings dotter Anna Margareta far till Lennardt R (1654–1733), som ibland (M 1142) kallades Lennardt R Arfwedson för att kunna särskiljas från flera namnar. Denne blev svårt sårad i slaget vid Lund 1676 och var 1709–14 överste för Drottningens livregemente till fot, med vilket han var stationerad i Stralsund. Självbiografiska anteckningar av honom finns i en Karl XII:s bibel i LUB (jfr Hildebrand). Hans brorson majoren Carl Christopher R (1710–93) gjorde 1779 det fäderneärvda Ulvsnäs till fideikommiss.

Carl R:s bror blev farfars far till Sigurd R (R 6). Farbror till denne var häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo i Småland Pehr Arwid R (1794–1865). Arwid R var far till konstnären Sophie Amalia R (1835–94). Sophie R slöt sig på 1860-talet till den sv målarskolan i Düsseldorf, fortsatte sina studier i Paris och Bryssel och bodde på 1870-talet i Rom. Hon blev mest känd som porträttmålare, och hennes självporträtt hänger i Uffizierna, Florens. Brorsdotter till henne var Elsa Hildegard Augusta R (1875–1935). Elsa R var under några år lärare i Jönköpings och Skövde elementarskolor för flickor och publicerade 1906 och 1908 ett par diktsamlingar samt 1909–20 populärvetenskapliga biografier över kända personer som C v Linné och Florence Nightingale.

R 6:s och Sophie R:s kusin Erling R (1831–93) blev kammarherre hos prinsessan Eugenie 1859, förvaltare av hennes affärer 1877 och kabinettskammarherre 1879, befordrades i armén till överste 1886 och blev ståthållare på Ulriksdals och Haga lustslott 1891 (tf 1885). I sitt äktenskap med landshövdingen Gustaf Lagerbjelke d y.s (bd 22) syster Antoinette Christina var han far till Bengt Axel Eugéne R (1859–1935). Axel R följde prins Carl på dennes resa till Indien, Palestina och Syrien 1884–85 och blev 1889 ordonnansofficer hos denne, vars adjutant han var från 1897 till sin död. Han var chef för ridskolan vid Strömsholm 1903-06 och överste för Skånska husarregementet 1907–12.

Äldre bror till Erling R var överstelöjtnant Peder Arvid R (1827–1906) på Riddersberg i Rogberga i Småland. Arvid R hade sex söner och tre döttrar som överlevde honom. Äldst av dessa barn var Bengt Carl Arvid R (1863–1927). Bengt R blev överste för Västerbottens regemente 1915 och var överste för Bohusläns regemente 1921–23. Hans yngste bror, Nils Arvidsson R (1878–1952), utexaminerades från KTH 1904, var 1911–21 statens flottledsingenjör i södra och mellersta Sverige och bedrev under firmanamnet R:s ingenjörsbyrå konsulterande verksamhet inom flottleds-och vattenbyggnadsfacket i Orsa 1911–15, i Falun 1915–30 och därefter i Sthlm till 1950. Han tog initiativ och utarbetade förslag till den av riksdagen beslutade flottledskanalen från Dalälven vid Marma förbi Älvkarleby vattenfall till Västlandsfjärden av Östersjön och var från 1935 Domänstyrelsens kontrollant för detta arbete. I Falun var R vice ordförande i Dalarnas orkesterförening 1919–30, ledamot av stadsfullmäktige 1927–30 och ordförande i Falu musiksällskap 1929–30. Bror till Bengt och Nils R var godsägaren Erling Magnus R (1870–1949) på Nynäs i Ekeby i Närke. Erling R blev far till Sigwid (Sigge) Gustaf Adolf R (1905–82). Sigge R utexaminerades från KTH 1929, var 1940–61 överingenjör för Sthlms spårvägars ban- och byggnadsavdelning, befordrades i Väg- och vattenbyggnadskåren till överstelöjtnant 1958, var konsult för reorganisering av Nigerian Railways 1961, hade FN-uppdrag för ordnande av trafik i Caracas, Venezuela, 1961–62, var VD i ab Trafikkonsult från 1964 och framlade förslag till trafiksystem för Lima, Peru, 1966. Bror till honom var Arvid Fredrik R (1908–81). Arvid R blev 1952 hovrättsråd i Svea hovrätt och chef för Jordbruksdepartementets rättsavdelning och 1961 häradshövding i Sollentuna och Färentuna domsaga samt var lagman i Svea hovrätt 1966-75.

Bror till Peder Arvid R och Erling R d ä var Carl Christoffer R (1826–99). Carl R övertog 1866 Ulvsnäs fideikommiss, var ordförande i Jönköpings läns hushållningssällskap 1871–76 och riksdagsman i FK 1871–79, befordrades som militär till major 1876 och blev hovmarskalk 1883. Hans yngste son var Seved Gustaf Lindorm R (1862–1918). Gustaf R blev med lic vid Kl 1895 och var från 1896 praktiserande läkare i Örebro, där han fick anseende som framstående ögonspecialist. 1904 avlade han turkisk läkarexamen i Konstantinopel (Istanbul), varefter han var verksam som Jerusalemföreningens missionsläkare i Betlehem. Efter ett kortare besök i Sverige hindrades R av krigsutbrottet 1914 från att återvända till Betlehem, varefter han var lasarettsunderläkare i Örnsköldsvik och från 1915 praktiserande läkare i Halmstad. R dog av hjärnhinneinflammation, föranledd av spanska sjukan. I äktenskap med professor Teodor Nordlings (bd 27) dotter Elsa blev han far till Dag R (1898–1980). Denne utexaminerades från KTH 1921 och studerade vid Konsthögskolan 1924–26. 1925–65 var han anställd vid Kooperativa förbundets arkitektkontor, och hans livsverk sammanföll med kooperationens expansiva byggnadsskeden, framför allt vid utbyggnaden av Domus-varuhusen runt om i landet. Vid sidan därav hade R en betydande privat arkitektverksamhet, som resulterade i stadshotell, skolbyggnader och studenthotell. Med gedigen kunskap och konstnärlig smak utnyttjade han natursten och tegel. Under mer än 20 år var R dessutom sekreterare i Sthlms filatelistförening.

Dag R:s farbror överstelöjtnanten Bo R (1858–1936) blev i äktenskap med Gunnar Mascoll Silfverstolpes faster Anna Augusta far till Bo Herbert Bosson R (1897–1985). Herbert R blev diplomerad från Handelshögskolan i Sthlm 1918 och i Uppsala fil kand 1919 och jur kand 1921. Efter tjänstgöring i UD, Paris, London, Baltikum och Hfors blev han byråchef i UD 1936 (tf 1934), legationsråd i Paris 1938 och i Washington 1941 samt sändebud i Mexico m fl länder i Centralamerika 1943 och i Argentina och Paraguay 1949, med ambassadörs titel från 1957. 1958–63 var R ambassadör i Spanien. På uppdrag av FN hade han medlaruppdrag i en konflikt mellan Saudiarabien och Oman 1960, varefter han 1963 fick undersöka suveränitetsförhållandena i sultanaten Muskat och Oman. 1966–68 medlade R på uppdrag av FN i en elakartad gränstvist mellan Thailand och Cambodja. Bror till honom var pianisten professor Stig R (f 1904), gift med sångaren Maria R, f Edenhofer (f 1911).

Den andra av de båda ännu fortlevande grenarna av släkten R härstammar från Cristoffer R:s äldre bror Erich R (1577–1623). Han deltog på Sigismunds sida i striderna mot hertig Karl 1598 men kan från 1600 beläggas som häradshövding i Sevede härad i Småland och var Karls kammarjunkare, då denne 1605 till honom donerade den i Polen landsflyktige Axel Posses (bd 29, s 422) sätesgård Ro i Mellby i Västergötland. Gustav II Adolf använde R för uppbörden av Älvsborgs lösen i Västmanland. Genom sitt äktenskap med Peder Hanssons (Forstenasläkten) d y:s (bd 16, s 382) dotter Anna kom han att som sätesgård få Vargarn i Lista i Södermanland. De efter släkten R benämnda nybildade säterierna Ribbingshov (tidigare Vi) i Norra Vi i Östergötland och Ribbingsfors (tidigare Toketorp) i Södra Härene och Ribbingsfors (tidigare Hulestad) i Amnehärad, båda i Västergötland, har tidigast kunnat beläggas innehavda av hans svärsöner Carl Siggesson (Rosendufva) resp Harald Posse (bd 29, s 425 f) och Svante Horn. Erich R:s sonson Johan R (d 1700) deltog i 1670-talets krig i både Pommern och Skåne och befordrades till överste 1677 samt generalmajor 1700 några månader innan han stupade i slaget vid Narva.

I äktenskap med sin syssling Christina Maria Mörner, dotter till riksrådet Carl Mörner (bd 26) och dotterdotter till riksrådet Linnorm R (se ovan), blev han far till Bengt R (1686–1741), emellanåt (Frih: brev) kallad Bengt Johansson R för att kunna särskiljas från sin fars kusin Bengdt R Gustafsson (se nedan). Han följde Karl XII till Turkiet, deltog i försvaret av Stralsund och blev överste 1715, kommendant i Gbg 1719 samt generalmajor, landshövding i Gbgs och Bohus län och överkommendant på Gbg och Bohus 1730. 1731 upphöjdes han i friherrligt stånd. R:s ättlingar har på Riddarhuset kallats R af Koberg efter ett säteri i Lagmansered i Västergötland, som han köpt 1724. 1738–39 var han gränskommissarie vid förberedelserna för fastställandet av gränsen mellan Sverige och Norge. 1739 var R liksom sin mödernesyssling och fädernebrylling Gabriel R (se ovan) bland de 14 personer som undanbad sig att bli riksråd efter de av hattarna licentierade mössorna.

I sitt äktenskap med Carl Pipers (bd 29) dotter Ulrika Eleonora blev R morfar till presidenten Clas Arvid Kurck (bd 21, s 696) och far till Carl R (1718–73). Denne deltog i pommerska kriget men blev där mest känd som en av de officerare som lämnade armén för att deltaga i riksdagen 1760–62. Han befordrades emellertid till överste och kommendant i Landskrona 1762 och blev kommendant i Kalmar 1765. Från 1766 var R envoyé i Ryssland men misstänktes som mössa ha alltför goda förbindelser med det ryska hovet för att underrätta den sv regeringen om vad han fick veta om ryska rustningar (jfr bd 27, s 29). Vid sitt avsked 1773 fick han så mycket pengar av Katarina II att han kunde betala sina skulder. R befordrades då till generalmajor och landshövding i Nylands och Tavastehus län men dog i S:t Petersburg före hemresan. Hans bror riksrådet Fridrich R (R 4) blev greve 1778.1 sitt äktenskap med riksrådet Axel Löwens (bd 24) dotter Eva Helena, Arvid Horns (bd 19) dotterdotter, blev denne far till Adolph Ludvig R (R 5), vilken som landsflykting kallade sig de Leuven efter sin mödernesläkt. Med hans son, den franske teaterförfattaren Adolphe de Leuven (1802-84), dog den grevliga släktgrenen ut.

Johan R:s farbror Gustaf R Erichsson (1613–93) var 1642–51 assessor i Svea hovrätt och 1663–72 landshövding i Jönköpings län, till vilket 1669 och 1670 delar av Kronobergs län överfördes. Han bodde på det möderneärvda Österby i Tumbo i Södermanland men ägde även bl a Bred i Skogs-Tibble i Uppland, som under hans tid blev säteri och efter honom fick namnet Ribbingebäck. Hans son Zachris R (d 1676) stupade i slaget vid Lund. Han kan inte ha blivit överste 1675, såsom ättartavlorna uppger, ty hans änka Maria Skytte, en sondotter till riksrådet Johan Skytte, nämner honom efter hans död som överstelöjtnant (Biographica). Zachris R:s bror Gustaf R Gustafsson (1637–91) deltog i Karl X Gustavs polska och danska krig, utmärkte sig i slaget vid Lund 1676 och blev överste 1680 och kommendant på Kalmar slott 1687.

Ytterligare en bror var Bengdt R (d 1722), som ibland (M 1142) kallade sig Bengdt R Gustafsson till åtskillnad från sin kusinson Bengt Johansson R. Han var överste för Jämtlands dragonregemente 1705–10. En av han sonsöner gifte sig med Gustaf Abraham Pipers (bd 29, s 320) dotter Eva Augusta, varigenom det ena exemplaret av dennes självbiografi kommit att hamna i R:ska huvudmannaarkivet (jfr PHT 1934, s 6, not 15). Deras son Boo Gustaf R (1785–1850) blev magister i Uppsala 1812, teol kand 1815, teol lic 1817, hovpredikant och kyrkoherde i Stora Mellösa i Närke 1828, prost 1829 och teol dr 1831.

En av hans halvbröder fick i äktenskap med ordensbiskopen Carl Edvard Taubes dotter Maria Eleonora bl a en son, som i äktenskap med sin sjumänning R 6:s syster Hedvig Maria R blev far till Seved R (R 7). Dennes son Lännart R (1876–1938) var en av de fyra som 1896 i Lund stiftade den radikala studentföreningen D.Y.G. (Den yngre gubben). Han blev en av Bengt Lidforss' närmaste vänner, publicerade under åren 1909 och 1926–31 fyra diktsamlingar och var 1918-20 litteraturkritiker i Lunds Dagblad. Efter disputation 1907 vid StH på avhandlingen Die dichte Armmuskulatur der Amphibien, Reptilien und Säugetiere blev R s å fil dr och 1909 docent i jämförande anatomi i Lund, där han även undervisade i zoologi, etnografi och kulturhistoria. Från 1922 till sin död var han professor i anatomi vid Konsthögskolan i Sthlm.

R 7:s bror Gustaf R (1849–1942) befordrades i Svea hovrätt till hovrättsråd 1898 och var justitieombudsman 1897–98, häradshövding i Uppsala läns norra domsaga 1900–19, ordförande i kommissionen angående elektriska ljus- och kraftledningar 1898–1900, i skiftesstadgekommittén 1906–11 och i Uppsala stadsfullmäktige 1910–14 samt överförmyndare i Uppsala 1924–32. 1907 blev han jur hedersdr. Som domare hade R en sällsynt förmåga att med sina vidsträckta kunskaper sätta sig in i alla faktiska spörsmål och under en förhandlings gång uppfatta det väsentliga i en rättstvist (Benckert). I sitt äktenskap med Carolina Sofia Meyer, dotter till bokförläggaren Philipp Joel Meyer (bd 25, s 469), blev han far till Seved R (R 8).

R 7:s och Gustaf R:s bror Lennart R (1847–1924) disputerade 1874 i Uppsala på en avhandling om 1700-talsförfattaren Olof Bergklint (bd 3) och promoverades till fil dr 1875. Efter lärarverksamhet vid olika skolor i Sthlm var han 1890–96 kollega i kristendom, modersmålet, historia och geografi vid Östermalms läroverk, och från 1897 undervisade han tidvis i Djursholms samskola. R publicerade en översättning och bearbetning av norrmannen Volrath Vogts bibliska historia (2 uppl 1891 o 1894), varefter han utgav Biblisk historia på grundvalen av Volrath Vogts bibelhistoria (9 uppl 1899–1924). Han publicerade också Odyssevs' hemfärd. Urval ur Homeros' dikt. Läsebok för allm lärov:ns lägre klasser (1896), Urval ur Herodotus' historiska böcker. Läsebok för ungdom (1903), Läsebok för sv folkskolan, 1–4 (1907–13), Bibliska berättelser för småskolan (2 uppl 1908 o 1919) och Livs- bilder och betraktelser. Söndagsläsning för barn och ungdom (1924). Förutom av Vogts bok utgav R också översättningar av verk av den tyske psykiatern Emil Kraepelin (Om själsarbete; 1894), av Daniel Defoe (Robinson Crusoe; 1913), av den schweiziske moralfilosofen Carl Hilty (Huru skola vi vinna seger?; 1914) och av Eugen Sachsse (De tre första evangeliernas historiska värde; 1917).

Hans son Sigurd R (1879–1934) blev byråchef i Medicinalstyrelsen 1914, vice ordförande i Statens centrala skiljenämnd 1920 och ordförande där 1922 samt var statssekreterare i Socialdepartementet 1923–30 med undantag för åren 1926–28, då han var konsultativt statsråd i Carl Ekmans (bd 13) första ministär. Från 1930 var han generaldirektör för Riksförsäkringsanstalten, och från 1932 var han också ordförande i Statens organisationsnämnd.

Hans yngre bror Olof R (1887–1964) var lärare i krigshistoria och strategi vid Finlands krigshögsskola 1924–27 och i krigshistoria vid Krigshögskolan i Sthlm 1928–35 samt ledamot av Nationernas förbunds internationella kommitté för evakuering av frivilliga i Spanien 1938–39. 1918–19 deltog han i utarbetandet av Generalstabens verk Karl XII på slagfältet, och 1921–23 företog han studieresor till Baltikum och Polen för generalstabsverket Sveriges krig 1611–32. 1941 befordrades R till överste och chef för Försvarets krigshistoriska avdelning, vars arbete med bl a utgivning av skrifter om 1640-talets krig i Tyskland han ledde till 1950.

Hans andra hustru var från 1934 Gerda (Gerd) Anna Sofia R, f Rehn (1889–1979). Hon utbildades 1907–10 vid Högre lärarinneseminariet men undervisade aldrig utan blev hemmafru genom äktenskap 1912 med advokaten Olof Waern. Efter skilsmässa 1926 var R 1932–66 anställd vid DN, där hon redigerade familjenyheter och skrev dagliga kåserier under signaturen Joy och rubriken På stan samt från 1937 med signaturen Helena besvarade läsarnas personliga frågor, oftast rörande samlevnadsproblem; den senare verksamheten var den första i sitt slag i en daglig sv tidning. Sina erfarenheter av denna rådgivning sammanfattade hon i böckerna Snabba svar (1938) och Mellan fyra ögon (1946). R skrev också Sätt och vett (2 uppl 1949 o 1956), Sicksack i Spanien (1950), Spansk Atlantkust (1952), Gustav III:s hustru Sofia Magdalena (1958) och Ensam drottning. Sofia Magdalena 1783–1813 (1959). De båda sistnämnda böckerna belönades 1961 med Sv litteratursällskapets i Finland Gustavianska pris. Ytterligare en frukt av hennes djupgående studier i det gustavianska källmaterialet blev Reflexioner kring Gustav III (Årsb för Sv statens konstsaml:ar, 19, 1972).

Sondotter till Olof R i hans första äktenskap är journalisten Magdalena R (f 1940), som författade en populärvetenskaplig bok om släkten R.