J Gustaf Richert

2 Richert, Johan Gustaf, sonson till R 1, f 16 maj 1857 i Sthlm (ej i fdb), d 4 febr 1934 där, Osc. Föräldrar: översten Josef Gabriel R o Hedvig Magdalena (Malin) Netzel. Mogenhetsex vid Gbgs realgymnasium 12 juni 76, elev vid Teknolog inst (från 77 KTH) 14 sept 76, avgångsex från fackavd för väg- o vattenbyggn där 7 okt 80, elev vid Sthlms stads byggn:kontor april 80–juni 81, bitr ingenjör vid Gbgs stads gatu- o vägförvaltn samt vattenbyggn:styr mars 82, arbetschef 1 jan 85, avd:chef där 1 jan 89–96, konsult ingenjör i Sthlm med firma J Gust R:s konstruktionsbyrå för vattenbyggn:er (19 juni 02 ombildad till ab Vattenbyggn:byrån, VBB) maj 97–25, ordf i styr där från 02, extra lär i väg- o vattenbyggn:konst vid KTH 1 dec 97–19 nov 00 (tjänstl 00), tf byråingenjör i Väg- o vattenbyggn:styr aug–nov 99, led av styr för Sv teknologfören 01–03, prof i vattenbyggmkonst vid KTH 12 aug 03–30 juni 09, led av stadsfullm i Sthlm 04–10, av vattenrättskomm jan 06–dec 10, av FK 07–09 (led av tillf utsk 08), överrevisor i Järnvägsstyr 07–22, ordf i styr för Sv konsult ingenjörers fören 10–15, led av styr för ab Frigator 11–14, v ordf i Sv pansarbåtsfören 12, led av 1912 års järnvägskommission ang trafiksäkerheten (Malmslättskommissionen) juni 12–aug 13, av styr för Fören frisinnade försvarsvänner 14, av styr för KTH 21–33, av styr för Statens meteorolog-hydrogr anstalt 23, v ordf där 26–30, led av styr för Nobelstiftelsen 29–33. – LVVS 05, fil hedersdr vid StH 09, LVA 11, HedLÖS 12, LIVA 19 (v preses 19–22), LFS 22.

G 10 nov 1883 i Sthlm, Klara, m Ellen Turinna Elise Billbergh, f 4 nov 1858 där, ibid, till nov 1940 där, Osc, dtr till advokatfiskalen Ture Arvid B (bd 4, s 345) o Olivia Fåhraeus.

Gustaf R fick genom sin far, som då var byggnadschef i Gbg, anställning vid stadens vattenbyggnadsstyrelse. Karriären gick snabbt till ett uppdrag som arbetschef och vidare till en befattning som avdelningschef. En stor arbetsuppgift under R:s anställning i Gbg gällde stadens vattenförsörjning; vattentäkten Delsjön hade börjat bli otillräcklig genom befolkningens snabba tillväxt. R utvecklade en metod att effektivt rena vatten från Göta älv, vilken kom att väcka stor uppmärksamhet, även utomlands. En reningsanläggning utformad enligt denna metod kom till stånd 1897–98.

Tekniska samfundet i Gbg instiftades 1882, och R tillhörde den krets av 26 personer som omedelbart invaldes som ledamöter. Han blev en av de mest aktiva och kom att sammanlagt 25 gånger hålla föredrag inför samfundet i skilda tekniska ämnen. R hann under sin tid i staden även ägna sig åt vetenskapligt författarskap. Efter studier av ett antal kommunala vattenverk på kontinenten utgav han 1891 handboken Om grundvattens förekomst och användning. Han gjorde också grundläggande undersökningar av avloppstekniska problem och presenterade resultaten i artikeln Om kloakledningars dimensioner och lutningsförhållanden (1895), som belönades med Sv teknologföreningens Polhemsmedalj i guld.

Allmänna konst- och industriutställningen i Sthlm 1897 visade upp Sverige som en vital industrination, där idérika ingenjörer hade goda framtidsutsikter. Den positiva stämningen i landet och framgången med vattenreningsprojektet i Gbg kan ha bidragit till att R s å beslöt att etablera sig som konsulterande ingenjör med en egen byrå i Sthlm. Han anlitades från 1898 även som lärare i vattenbyggnadskonst vid KTH och antogs följande år som tf byråingenjör vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den sammanlagda arbetsbördan ledde emellertid till ohälsa, och han lämnade snart de två sistnämnda befattningarna. Ett periodiskt återkommande kramptillstånd kom hela livet igenom att bereda honom svårigheter.

R:s konstruktionsbyrå vann respekt, och snart engagerade sig R och hans medarbetare i olika tävlingar. En sådan gällde ordnandet av avloppssystemet i den ryska huvudstaden S:t Petersburg. R:s byrå tilldelades andra priset, men då inget första pris utdelades låg det sv förslaget närmast till att bli genomfört. Politiska stridigheter och mordet på inrikesministern V K Pleve 1904 förhalade verkställigheten. Efter världskrigets utbrott nedlades projektet. I en annan internationell tävling 1904, gällande hamnen i Gbg, blev resultatet likartat: R:s förslag vann men kom aldrig till utförande.

För att kunna söka en nyinrättad professur i vattenbyggnadskonst vid KTH befordrade R 1902 fyra av sina assistenter till delägare i konstruktionsbyrån och omvandlade samtidigt denna till ett aktiebolag, benämnt ab Vattenbyggnadsbyrån (VBB). Han förblev likväl företagets obestridlige ledare fram till sin pensionering 1925. Från bolagsgrundandet och till sin död var han även ordförande i styrelsen. VBB kom att under R:s levnad utvecklas till ett av Europas större konsultföretag inom vattenbyggnadsområdet. Professuren erhöll han 1903 men arbetet i VBB kom att kräva ett allt större engagemang, och efter sex år frånträdde han befattningen.

VBB inriktades tidigt och i växande omfattning på projektering av vattenkraftverk, ett teknikområde som vid 1900-talets början stod inför en snabb utveckling i Sverige. Ett antal industrimän i Skåne vände sig 1905 till VBB för att diskutera planer på en vattenkraftsutbyggnad i Lagan, det för energiutvinning mest betydande vattendraget i södra delen av landet. På förslag av R bildades Sydsvenska Kraftab (från 1977 Sydkraft ab), med uppgift att anlägga åtta kraftstationer i Lagan och två i Bolmån. Tillsammans med två medarbetare vid VBB, civilingenjörerna Mats Hedlund och Sven Lübeck (bd 24), utförde R själv de erforderliga hydrografiska undersökningarna. Dessa visade att några av fallen inte var utbyggnadsvärda, men att de vid Skeen, Hjulsnäs-Floboda, Majenfors, Bassalt, Knäred, Hjärnered och Kasteberg skulle vara lämpade för kraftverksbyggen. Elströmmen skulle levereras främst till städer och industrier längs kuststräckan från Halmstad till Malmö. Aktier i det nya bolaget tecknades av städerna Malmö, Helsingborg, Halmstad, Lund och Landskrona. Bolaget utvecklades med tiden till landets, näst den statliga Vattenfallsstyrelsen, största kraftproducent.

VBB har under större delen av sin verksamhet varit Sveriges största projekterare av icke statliga vattenkraftverk och sjöregleringar. Bland de förra kan nämnas Hjälta, Krångede, Hammarforsen, Lanforsen, Yngeredsfors, Munkfors och Gull-spång, bland de senare Skagern, Hornborgasjön och Mölndalsån.

Vid sidan av sin yrkesverksamhet var R också politiskt aktiv, bl a med uppdrag som stadsfullmäktig i Sthlm och som ledamot av FK. I partipolitiskt hänseende intog han där närmast en moderat liberal hållning. Som riksdagsman arbetade R för att göra gymnasieundervisningen mer akademisk genom att studentexamen ersattes med ett mer kontinuerligt examinationssystem. Han motionerade även om inrättande av ett kommunikationsdepartement. R var varm försvarsvän och reagerade starkt när Karl Staaffs liberala ministär 1911 beslöt att uppskjuta byggandet av en ny pansarbåt. Tillsammans med sina närmaste medarbetare i VBB ställde han sig i spetsen för en av de insamlingsrörelser som igångsattes följande år med syfte att på privat väg trygga byggnationen, Sv pansarbåtsföreningen. Detta framgångsrika engagemang förde honom över till en ledande position i Föreningen frisinnade försvarsvänner, en inför vårvalet 1914 med högern samverkande utbrytarorganisation av försvarsvänliga liberaler.

R var fram till sin död en synnerligen produktiv och i vida kretsar allmänt respekterad tekniker, under sina senare år betraktad som "något av den sv ingenjörskårens grand old man" (Sundin, s 122). Han hade också litterära och kulturella intressen och lät bl a publicera reseskildringar och ett arbete om deckarlitteraturen, Detektiven i romanen och verkligheten (1928). R utgav självbiografiska Minnesanteckningar (1929) och till hans 60-årsdag utkom en honom tillägnad hyllningsskrift ("Richertboken").