Johan Risingh

Risingh, Johan, före adl Rising, f 1616 eller 1617 i Risinge, Ög, d april 1672 i Sthlm (bouppt 1674:1066, SSA; betalt för själaringn 26 april där, Nik). Föräldrar: prosten Claudius Botvidi o Christina Larsdtr. Elev vid Linköpings gymn, inskr vid UU 28 aug 35, disp där juni 40, informator för Sten Bielke o Claes Tott 44–48, resor o studier i England, Frankrike o Nederländerna 47–48 o i Nederländerna o England 49–51, sekr i Kommerskoll hösten 51, kommissarie där o assistensråd i Nya Sverige 12 dec 53, adl 20 dec 53, direktor i Nya Sverige 28 febr 54, guvernör där 30 juli 55, överinspektör över tullarna i Preussen o Pommerellen 11 mars 57–60, assessor i Sjörätten 16 mars 65 (tilltr ej). – Ogift.

R disputerade i Uppsala för professorn i fysik Erik Emporagrius (bd 13). Han studerade ekonomisk teori och politik i Nederländerna och England i olika perioder från 1644 till 1651. R finansierade sina studier och resor bl a som informator för adelssöner. Han bedrev ett flitigt ekonomiskt författarskap, och tiden 1649–51, då han åter vistades i Nederländerna och England, var synnerligen produktiv. Då tillkom flera av hans skrifter, såsom utkastet till hans stora, aldrig färdigställda En tractat om kiöp-handelen, av vilken delarna 1:1 och 1:3 jämte större delen av 1:2 finns bevarade.

När R återkom till Sverige våren 1651, fick han nära kontakt med Axel Oxenstierna och deltog i förberedelserna för att inrätta Kommerskollegiet. Han aktualiserade i detta sammanhang de idéer och uppslag han inhämtat ute i Europa och skrev ett utkast till bestämmelser för kollegiet, av vilka en del flöt in i dess instruktion och i andra föreskrifter för verket. Han fick också tjänsten som sekreterare i kollegiet, som inrättades på hösten s å. Där gjorde han under de första åren en betydande insats och påverkade uppenbarligen starkt dess politik.

Kollegiets generaldirektor från aug 1652, Erik Oxenstierna (bd 28), synes ha haft stort förtroende för R. Denne hade dock ambitioner att nå en mera självständig ställning och att ännu mera aktivt förverkliga sina idéer om hur Sveriges handel skulle kunna befrämjas. R utsågs också på rekommendation av Axel och Erik Oxenstierna till assistensråd i Nya Sverige med uppdrag att utveckla kolonin ekonomiskt och att befordra handeln mellan Sverige och Amerika. Han adlades i detta sammanhang och fick en donation i kolonin på ett så stort jordstycke som kunde odlas av 20–30 bönder.

Med stora förväntningar åkte R till Nya Sverige. Han anlände med ungefär 300 personer och började med att inta fortet Casimir, som holländarna anlagt inom det av svenskarna förvärvade området och som hölls av några få soldater. Detta erhöll namnet Fort Trefaldighet, och R gav det en förhållandevis stark besättning, bl a för att svenskarna skulle kunna kontrollera handeln på Delawarefloden.

R lät kartlägga Nya Sverige och fördelade befolkningen där på lämpligaste sätt för att få ett sammanhängande bebyggelseområde och för att få så stor del av landet som möjligt uppodlat. Han förstärkte kolonins viktigaste fästningar och förordnade om de ekonomiska relationerna mellan Amerikanska kompaniet och kolonisterna, om kolonistens rätt att förvärva land och om näringslivet i kolonin. R lade ner mycket arbete på att organisera de rättsliga förhållandena och uppnå goda relationer till engelsmännen och till de indianstammar svenskarna kom i kontakt med – lenaperna och susquehannockerna – medan motsättningen till holländarna kvarstod. Från indianerna skaffade han bekräftelser på tidigare landförvärv. R genomförde också en överenskommelse med susquehannockerna, enligt vilken dessa gav svenskarna ett landområde som sträckte sig till Chesapeake Bay mot att svenskarna skulle leverera indianerna varor de behövde. Eftersom R inte fick någon tillförsel av folk och produkter från Sverige, försämrades levnadsförhållandena i kolonin mot slutet av hans direktors-och guvernörstid liksom även svenskarnas relationer till indianerna, som inte fick de varor de önskade från svenskarna.

R:s reformprogram byggde på hans idéer om hur ett gott samhälle borde vara och utvecklas. Hans verksamhet framstår som mera progressiv än företrädaren Johan Printz' (bd 29) aktiviteter även därigenom att R utvecklade ett bättre samråd med kolonisterna. Han fick dock alltför kort tid på sig för att hinna genomföra sina reformer. Efter holländarnas erövring av Nya Sverige hösten 1655 lämnade R Amerika och reste över England och Holland till Preussen, där han avgav rapporter till Karl X Gustav och Erik Oxenstierna om sin verksamhet i kolonin.

R:s förhoppningar om att insatserna i Nya Sverige skulle medföra ett steg uppåt i hans karriär blev inte infriade. Holländarnas erövring av kolonin under hans guvernörstid blev det stora bakslaget i hans liv. Många menade att han orsakat Sverige förlust av kolonin genom att ha retat holländarna i och med att han tog fortet Casimir ifrån dem. Genom en rad beskrivningar av Nya Sverige, där kolonins tillgångar och nytta för Sverige starkt framhävdes, sökte han övertala den sv statsledningen att driva en politik som skulle leda till att Sverige fick tillbaka sin koloni eller fick ersättning i något annat område i Amerika.

När R återkom till Sverige sommaren 1660 efter Karl X Gustavs död, begärde han att få betalt för de fordringar han ansåg sig ha, dels på kronan, dels på Amerikanska kompaniet, som tillsammans med staten ägde kolonin. Kompaniets direktörer ställde motkrav på R, och R igångsatte då, 1662, en process mot kompaniet, vilken drevs ända upp till hovrätten. Där frikändes han hösten 1667 från beskyllningen att ha orsakat förlusten av Nya Sverige och erhöll följande år en resolution av förmyndarregeringen i vilken de flesta av hans fordringar tillgodosågs.

Även om R i stort sett fick rätt i sina anspråk, skadades han mycket av processen därigenom att han inte ansågs fritagen från skuld för förlusten av kolonin förrän processen var klar. Detta var troligen en orsak till att han hade svårt att få någon tjänst. En annan torde ha varit hans sjuklighet under de sista åren och en tredje den att vicepresidenten i Kommerskollegiet Israel Lagerfeldt (bd 22), som R under processen angripit hårt för hans agerande i fråga om kolonin, intog en dominerande ställning i kollegiet, där R hade sin tidigare tjänst. Inte heller efter 1668 fick R ut några pengar för sina fordringar, samtidigt som han hade stora skulder.

1660-talet var av dessa anledningar ett svårt årtionde för R. Han fick heller ingen lön från den tjänst han erhöll som ledamot av Sjörätten, eftersom denna aldrig trädde i verksamhet. Ekonomiskt hade han det bekymmersamt till sin död. Han hade dock ett visst stöd av M G De la Gardie, som begärde in synpunkter av honom vid planeringen av staden Lidköping och vid annan byggnation. De la Gardie hjälpte även R med pengar så att han skulle kunna färdigställa sina ekonomiska skrifter och få ut dem i tryck på marknaden. Han kunde därför 1669 publicera Itt vthtogh om kiöp-handelen, eller commercierne ..., d v s ett sammandrag av vissa delar i hans stora traktat, och 1671 Een landbook, eller några vpsatter ... om land-bruuk och land-lefverne. Att R trots alla motgångar lyckades ge ut två tryckta skrifter vittnar om hans envishet och uthållighet.

Enligt R bestod handeln av tre delar: varor, pengar och växeln. Om detta handlade hans stora traktat, av vilken endast del 1 om varorna blev i stort sett färdig. Första avsnittet av denna behandlar de principer efter vilka handel bör bedrivas, medan del 1:2 är en översikt över handelsplatser och handelsvillkor i olika delar av världen, främst Europa. Del 1:3 behandlar principer för sjöfarten och har sannolikt haft viss betydelse för utformningen av 1667 års sjölag. En viss uppfattning om det planerade innehållet i delarna 2 och 3 ger Itt vthtogh om kiöp-handelen, eller commer-cierne, som har några kapitel om den mynt- och växelpolitik som R rekommenderade. Förutom de två tryckta arbetena och den bevarade delen av traktaten skrev R en rad otryckta småskrifter i ekonomiska frågor, av vilka ett tiotal är bevarade; därtill kommer ett tiotal i samtiden otryckta skrifter om Nya Sverige.

I sitt synsätt var R påverkad av statsrättslärda som Bodin, Besold, Boxhorn och Grotius liksom av engelska merkantilister som t ex Malynes. För R var syftet med den ekonomiska politiken att "bringa folket till välstånd, makt och myckenhet". Det viktigaste medlet för att nå detta mål var att utveckla handel och sjöfart. Detta skulle ske genom att en stark stat ledde och övervakade handeln och gjorde goda förordningar för den. Dessa skulle gå ut på att hålla låga tullar och acciser utom vad gällde importerade manufakturvaror, vilka borde beläggas med höga tullar för att skydda inhemsk tillverkning. Vidare borde handelsstäder ges särskilda förmåner, goda kommunikationer i landet tillskapas och hantverk och manufakturer befordras, så att bearbetade varor kunde exporteras till bättre priser än de råvaror som behövde importeras. R kritiserade förekomsten av monopol och menade att de handelskompanier som bedömdes nödvändiga måste hållas öppna för alla som ville och kunde gå in i dem. Detsamma gällde skråväsendet, som antingen måste reformeras eller avskaffas. Växel- och lånebanker borde inrättas och räntorna hållas låga. Det räckte inte att ha goda varor att handla med; för att handeln skulle utvecklas måste det egna myntet hållas i fast värde gentemot det utländska liksom i förhållande till myntets värde i guld och silver; dessutom krävdes "en rätt växelkurs".

Utifrån sina studier under utrikesåren sammanställde R Een land-book ... för jordbrukare, där han också tog upp trädgårdsskötsel, skogsbruk, jakt och fiske. Han framhåller lantbruket som "grundvalen till välståndet av vart och ett landskap". Han ser Flandern som ett exempel på hur ett land kan bli rikt tack vare ett framgångsrikt jordbruk. Fiskets betydelse underströk han särskilt i en skrift om den holländska fiskenäringen och menade att Sverige i detta liksom i andra hänseenden borde följa det holländska exemplet. R hörde även till dem som arbetade för att den handel som engelsmännen och holländarna bedrev på Ryssland över Arkangelsk genom olika åtgärder skulle ledas ned över Östersjön och därmed komma svenskarna till godo.

I skrifterna om Nya Sverige beskriver R åskådligt de tillgångar som fanns i Delawareområdet, de rika skogarna med bär, frukter och djur att jaga och de fiskrika vattnen. Han uppehåller sig ingående vid möjligheterna att där utveckla näringar som jordbruk, hantverk och handel. Kolonin skulle med sitt utmärkta läge kunna bli ett centrum både för handeln inom Amerika och för Amerikas handel med Europa och Sverige. Enligt hans mening skulle man i framtiden inom den sv kolonin kunna bygga städer och byar, utdela grev- och friherrskap och kunna föda flera tusen fattiga sv familjer. Till det mest intressanta i R:s journaler och rapporter hör hans skildringar av svenskarnas förhandlingar med indianerna i området och deras möte med den indianska kulturen.

Genom alla R:s skrifter går en strävan att befrämja Sveriges utveckling till en ekonomisk stormakt. Holland var på en gång det stora föredömet och den stora fienden. R menade att Sverige skulle sträva efter att bli herre över Östersjöns handel och koppla ihop den med handeln på Atlanten, bl a genom att skaffa sig kolonier utanför Europa. En stor stapelstad med speciella privilegier, bl a med stor frihet i religionen, borde inrättas, förslagsvis på Gotland, och bli centrum för den sv handeln och ekonomin.

R har avfärdats som en ålderdomlig merkantilist och som mer tidstypisk än inflytelserik på de ekonomiska idéernas område (Heckscher 1936). Han bör emellertid ses som en tidig förespråkare för de kameralistiska idéer som från slutet av 1600-talet i över hundra år kom att dominera det ekonomiska tänkandet i Tyskland och Österrike. Liksom den första generationens kameralister betonade R den starka statens centrala roll för att utveckla samhället, befolkningstillväxtens betydelse och vikten av att för samhällets bästa reglera och övervaka olika gruppers verksamhet. Sitt intresse för jordbruket hade R också gemensamt med kameralisterna liksom sitt betonande av vikten av att sätta alla arbetsföra i arbete och uppfostra ungdomen till arbetsamhet.

R har hyllats för sitt religiösa frisinne (Fries 1896). Han fäste dock stor vikt vid enhet i religionen i ett land, eftersom det "förknippar" ett folk "till överhets lydno", men han underströk också att det var nödvändigt att till Sverige locka in de yrkesgrupper som behövdes för att utveckla rikets ekonomiska välstånd. Ju närmare de stod den lutherska kristendomen desto större tolerans kunde man visa.

R gjorde en ganska typisk karriär i stormaktstidens Sverige om man ser till hans ursprung och sociala avancemang. Han var också typisk som ekonom jämförd med samtida ekonomer i andra länder i fråga om sammanvävningen av studier, utvecklandet av ekonomiska idéer och ämbetsmannaverksamhet. Det kan synas förvånande att tjänstemannen och ekonomen R gav sig av på ett kolonialt företag till det okända Amerika, men han är i ett europeiskt perspektiv bara en av många merkantilister, för vilka ekonomisk idéutveckling och ekonomisk verksamhet i statens tjänst gick hand i hand.

I Sverige har R utövat ett väsentligt inflytande i både samtid och eftervärld. Han förmedlade idéer till Sverige och påverkade den ekonomiska politiken, som han också motiverade och legitimerade genom sina skrifter. Dessa – även de otryckta som i stor utsträckning spritts i avskrifter – spelade en roll för ekonomiska skribenter långt in på 1700-talet. R:s korta tid som ledare för Nya Sverige fick inga större efterverkningar, men hans skrifter om kolonin har haft stor betydelse i senare litteratur, eftersom han är den förste svensk som utifrån egna erfarenheter skildrat förhållandena i Amerika och indianernas relation till européer.

R var, tills han mer eller mindre knäcktes av sjukdomar och motgångar, intensivt arbetsam, uppslagsrik och öppen för nya idéer. Hans verksamhet som ledare för Nya Sverige vittnar om initiativkraft och förmåga att samarbeta med andra. En viss brist på praktisk realism kännetecknade honom dock och bidrog sannolikt under de sista åren till hans dåliga ekonomi och torftiga levnadsförhållanden.