Henrik Rosenström

Rosenström, Henrik, före adl Thuen, f 1624 (skrift under begravn :vapen i Jakobs kyrka, se Sveriges kyrkor, Sthlm, bd 4, 1934) i Nyköping (Handelskoll:s prot 11 okt 1653, SSA), d 17 okt 1676 i Sthlm (skrift under begravn:vapen; bet för gravöppn 31 okt i Jak o Joh). Föräldrar: köpmannen Michael Thuen o Catharina Dankwardt. Erhöll burskap som grosshandlare i Sthlm 10 okt 53, e o kommissarie i Sthlms banco (Palmstruchska banken) omkr 60, i Kommerskoll 16 mars 65, led av myntkommissionen 18 sept 66, dir i Förnyade tjäruhandelskompaniet 67, adl 16 dec 72.

G m Christina Ulfvenklou, d 1676 (bet för gravöppn 7 aug i Sthlm, Jak o Joh), dtr till kommissarien Henrik Wulf, adl U, o Eva Faler.

R erhöll 1653 burskap som grosshandlare i Sthlm och nådde under det följande årtiondet stor ekonomisk framgång. Åren omkr 1660 tillhörde han, att döma av den uttaxerade stadsskatten, det övre skiktet av köpmän i huvudstaden. Han hade andelar i Sockerkompaniet, Lilla saltkompaniet, Västerviks skeppskompani – där han även var direktör – samt i Ostindiska kompaniet. Större delen av sin verksamma tid som köpman, manufakturist och finansiär var R i kompanjonskap med sin kusin Joachim Potter (adl Lillienhoff; bd 23).

Vid sidan av affärsrörelsen ägde R manufakturer och jordegendomar. I Botkyrka, Sth, innehade han Sillviks säteri, som inköptes 1667, och Golvängs gård samt i Salem, Sth, Stora Lidby och mässingsbruket i Vällinge. Han ägde också salt- och packhusbodar på Beckholmen i Sthlm samt ett antal gods i Gästrikland. Genom handelsbolaget Potter & Thuen var R delägare i hemman och masugn i Norrbärke och Grangärde, Kopp. 1667 köpte han en tomt med ett halvfärdigt hus vid Södermalmstorg i Sthlm av guldsmeden Henrik Möller och två år senare upprättades ett kontrakt med arkitekten Albinus om att färdigställa ett trevånings bostadshus med flyglar och gårdsbyggnader på tomten.

Under 1660-talet nådde R:s ekonomiska verksamhet sin höjdpunkt. En stor del av hans förmögenhet torde ha byggts upp genom affärsförbindelser med kronan. 1664 slöt han ett kontrakt om uppköp av 500 skeppund koppar och året därpå utökades affärerna genom att R, tillsammans med kompanjonen Potter samt räntmästaren Börje Cronberg (bd 9) och kamreraren Olof Starenflycht, bildade de s k kopparkontrahenterna. Kontraktet med kronan var avfattat på typiskt merkantilistiskt manér: det föreskrev att kontrahenterna under ett års tid skulle köpa upp kronans andel i Falu koppargruvas avkastning till ett i förväg fastställt pris. Betalningen skedde med silver infört från utlandet. Till villkoren hörde också att kontrahenterna skulle erlägga en summa i förskott som sedan återbetalades med 7 % ränta.

Detta kontrakt, vars innehåll på papperet utgjorde en lönsam affär för R och övriga kontrahenter, följdes av flera liknande under återstoden av 1660-talet. Kronans djupa finansiella kris drog dock in såväl R som kompanjonen Potter i avtal och låneförbindelser som gav dem allt svårare ekonomiska problem. Som villkor för att betala tillbaka gammal skuld krävde kronan – vilket var vanligt under såväl vasatid som karolinsk tid – att nya försträckningar först måste göras. På så vis tenderade volymen i affärsuppgörelserna att växa så att de till slut gällde enorma belopp, jämförbara med eller större än t ex de franska subsidierna till den sv kronan. Dessa summor kunde inte ställas ut med eget kapital utan måste lånas upp av affärskontakter utomlands, vilket vid dröjande återbetalning från kronan fick svåra följder. Affärerna inverkade skadligt på R:s ordinarie handel genom att kronans långsamma eller uteblivna betalningar slog över på den egna betalningsförmågan. R och Potter verkar dock ha uppvisat större ekonomisk uthållighet än många andra köpmän med liknande förbindelser till kronan.

1672 var handelsbolaget Potter & Thuen avvecklat och resterande verksamhet hade övertagits av två anställda, Pieter van Cöln och Lorens Uppendorff. R drog sig tillbaka, kraftigt ekonomiskt försvagad, och ägnade sin tid åt driften av Vällinge mässingsbruk. S å adlades han och Vällinge blev ättens sätesgård. Efter R:s död ansattes sterbhuset hårt av fordringsägare, och de fyra efterlämnade omyndiga barnen förmådde inte att hävda sina anspråk. De sista resterna av R:s förmögenhet skingrades på 1690-talet; samtliga barn levde då under knappa omständigheter eller i uttalad fattigdom.

R:s vandring från positionen som en av Sthlms mer välbeställda köpmän och fram till ruinens brant kan – trots svårigheterna att i detalj följa hans affärsverksamhet – förklaras av de verksamheter han koncentrerade sig på: handel med kronan och kompanihandel. Handelsförbindelser med kronan kunde vara lönande men medförde stora risker under ett sekel med permanent usla statsfinanser. Kompanihandeln i dess sv kapitalfattiga tappning drogs genomgående med stora lönsamhetsproblem. R bedrev båda dessa verksamhetsgrenar samtidigt som han snärjdes in i låneförbindelser med kronan under en tid då de ansvariga för rikets finanser brottades med årliga underskott som var enorma också med stormaktstidens mått mätt.