Abraham Rundbäck

1 Rundbäck, Abraham, f 30 jan 1827 i Barnarp, Jönk, d 12 juni 1893 i Växjö. Föräldrar: lantbrukaren o smeden Jonas R o Sara Elisabet (Lisa) Abrahamsdtr. Elev vid Jönköpings elementarlärov ht 41–vt 45, vid Växjö gymn ht 45–vt 48, studentex vid LU 14 okt 48, inskr ht 48, FK 31 maj 53, mag primus där 23 juni 53, allt vid LU, v lektor i matematik vid Växjö förenade gymn o skola 1 sept 53, lektor i matematik o fysik där 31 okt 56–1 sept 92 (tjänstl från 77), konsistorieamanuens i Växjö 21 april (tilltr 1 maj) 54–1 nov 56, led av domkapitlet där från 31 okt 56 (tjänstl från 77), folkskoleinspektör för Växjö stift 61–63 o för större delen av Kronobergs län 64–92, inspektor vid Växjö folkskolesem 62, förest där 65–77, förest för Växjö "småskolesem" 65–77, led av stadsfullm i Växjö 63–78, v ordf där 69–70, led av komm ang pensionsväsendet för folkskollär o deras änkor o barn april–dec 64, ordf i Växjö hushållsbesparingsfören 67, led av AK 70–87A o FK 88–90 (led av tillf utsk 70–71 lagt, 72, 81, 84 o 89, av särsk utsk 73, 77 o 83, av bankoutsk 76–77, av KU 88–90), led av landstinget i Kronobergs län 72–90, av komm ang inrättandet av en änke- o pupillkassa för folkskollär sept–nov 74. – Iqml 92.

G 2 dec 1859 i Växjö m Johanna Fredrika Sofia Wennberg, f 21 mars 1838 där, d 12 mars 1924 där, dtr till provinsialläkaren Erik Samuel W o Sofia Carolina Lundelius.

R föddes på torpet Kjerrbo i Barnarp. Familjen flyttade senare till en egen mindre gård inom socknen. Fadern var framför allt jordbrukare, men han förde också vidare en tradition inom släkten att utöva smedyrket. Han uppnådde så småningom en viss ställning inom socknen och han valdes till kronofjärdingsman och kyrkvärd. R föddes som nummer fem i en skara om sex till vuxen ålder komna syskon. En yngre bror var Jöns R (R 2).

I minnesanteckningar nedskrivna i slutet av 1870-talet beskriver R de knappa omständigheterna i barndomshemmet: "Dock voro vi barn, sedan vi blifvit nog gamla att kunna bedöma hushållningen hemma, övertygade derom, att våra föräldrars ekonomiska ställning hade bort kunnat mycket förbättras, ja till och med antaga karaktären av välstånd, om de icke varit i förhållande till sina tillgångar allt för givmilda och välgörande mot de fattiga i bygden, som ständigt utgjorde ett besvärligt påhäng i hemmet." (Pleijel 1946, s 7).

Genom undervisning i hemmet fick R lära sig läsa. Skriva och räkna lärde han sig däremot av en lärare, som prästen särskilt engagerat för att undervisa barn i socknen. R visade tidigt intresse för att fortsätta sin skolutbildning. Genom sitt kyrkvärdskap kom fadern i kontakt med rektorn vid Jönköpings elementarläroverk, prosten Per Hallenberg. Denne hade Barnarp som prebende. Hallenberg uppmuntrade R till studier och 14 år gammal började han i lärdomsskolan i Jönköping. Där blev han skolkamrat med Viktor Rydberg (se nedan) och de utgav tillsammans en skoltidning. De fortsatte sedan sin skolgång vid Växjö gymnasium. Både i Jönköping och i Växjö hävdade sig R väl och han lämnade gymnasiet i Växjö efter avslutade studier med sällsynt höga betyg.

R slutförde sin utbildning vid LU, där hans framgångar fortsatte. Därefter återvände han till gymnasiet i Växjö för att påbörja en livslång lärargärning. Han kom dock snart att engagera sig i en rad frågor, både lokalt och centralt, som tog hans uppmärksamhet i anspråk på ett sätt som gick ut över undervisningen. En av R:s elever har beskrivit honom som "ganska likgiltig" för läraruppgiften. Ett av hans många engagemang resulterade i utnämningen till folkskoleinspektör 1861. Riksdagen 1859–60 hade tillstyrkt regeringens förslag om att inrätta en statlig folkskoleinspektion och R var en av de 20 först utsedda inspektörerna. Han knöts också till folkskoleseminariet i Växjö och kunde så småningom utnyttja sin ställning i riksdagen till att ge denna institution drägligare arbetsförhållanden.

Sitt program för folkskolan, vilket hade visst släkttycke med Torsten Rudenschölds (se ovan) på 1850-talet framlagda idéer, presenterade R i skriften Om folkundervisningens ändamålsenliga ordnande (1860). Han hävdade där att eleverna borde nivågrupperas för att på så sätt stärka lärarnas möjligheter att uppfylla folkskolans undervisningsmål. Skolan nådde ej längre än till de minimikrav som 1842 års stadga ställt upp, och skolgången för de heterogena och stora elevgrupperna "urartade till dagdriveri". Vidare ansåg R, att folkskolan borde få en tydligare koppling till läroverket. Den skulle framför allt spela en grundläggande roll på den praktiska utbildningens område, och läroverket behövde en mellanexamen, som tillgodosåg den borgerliga bildningens krav.

R:s namn är på skolområdet förknippat med skapandet av en särskild utbildning för småskollärare. Att lärarna inom folkskolan skulle seminarieutbildas ingick i 1842 års regeringsbeslut om folkskolan. För småskolans blivande lärare däremot fanns det ursprungligen inga planer på utbildning. R stod från 1865 bakom korta kurser för småskollärare på olika platser inom Jönköpings län. Verksamheten, som var den första i sitt slag i Sverige, gavs ekonomiskt stöd av landstinget. Förhållandena stabiliserades 1875, då kursverksamheten permanent förlades till Växjö, och två år senare lämnade R ledningen för den institution som kom att bli grunden för det småskoleseminarium som 1909 inrättades i Växjö med stöd av landstingen i Kronobergs och Blekinge län.

Utöver skolfrågor blev R tidigt intresserad av konsumentkooperationen. Han uppmärksammade den under en resa i Tyskland 1867, då han hade ett officiellt uppdrag att studera utbildningsfrågor. I Växjö bildade R en "hushållsbesparingsförening" och senare utgav han skriften Afhandling om konsumtionsföreningar (1869). R har därför betecknats som "en av konsumentkooperationens pionjärer" (Johansson).

I riksdagsvalet 1869 invaldes R i AK som representant för städerna Växjö, Eksjö och Vimmerby. Han lämnade kammaren i och med vår valen 1887 men återkom sedan till riksdagen för en kort sejour i FK. I fokus för R:s politiska intresse stod från böljan inte minst utbildningsfrågor. R fann i riksdagen en ny arena där han kunde plädera för en reformering av läroverket med dess klassiska lärdomsideal. Han understödde en ökad samhällelig satsning på teknisk utbildning. Försvarsfrågan kom dock att betyda allt mera för honom. Det försvarspolitiska engagemanget blev också hans av samtiden mest uppmärksammade insats, eftersom det kom att få partipolitiska konsekvenser.

Beträffande R:s utbildningspolitiska agerande i riksdagen förtjänar särskilt att noteras det stöd han gav till en utbyggd undervisning för döva och blinda. Döva eller dövstumma som det då hette hade sedan början av 1800-talet kunnat få specialiserad undervisning framför allt vid det av Pär Aron Borg (bd 5) grundade institutet på Manilla i Sthlm. Det tillkom dock senare mindre skolor för dövstumma på olika platser i Sverige. På 1870-talet hade specialundervisningens kapacitet ökat så mycket, att en stor del av de dövstumma kunde utbildas. Krav böljade därför resas på utredning och förslag kring en mera ordnad undervisning för de dövstumma, vilket i sin tur väckte frågan om det allmännas ansvar för specialutbildningen.

Vid 1876 års riksdag tog R i en motion upp frågan om samhällets ansvar för de dövstumma. Enligt hans mening borde dövstumundervisningen göras obligatorisk. Som stöd åberopade han 1842 års folkskolestadga, som proklamerade att alla barn i skolåldern utan undantag skulle erhålla undervisning och inhämta åtminstone ett minimum av kunskaper. De dövstumma hade på den punkten inte fått del av sin rätt, "oaktat att de äro i större behov därav än de fullsinnade" (AK:s motioner 1876, nr 4). R:s önskan om utredning ställde sig både riksdag och regering bakom. Kommittén, som tillsattes i dec 1876, föreslog efter två års arbete bl a att de dövstummas undervisning skulle göras obligatorisk och att den primärt skulle bli en angelägenhet för landstingen och de städer som stod utanför dessa. Även på den punkten anknöt utredningsförslaget till R:s motion. 1889 godkände riksdagen ett regeringsförslag som upphöjde R:s huvudkrav, de dövstummas undervisningsrätt, Ull lag.

Under R:s tid i AK dominerades den politiska debatten av frågan om hur de gamla bördorna på bondejorden, grundskatterna och det militära indelningsverket, skulle avvecklas. Inte minst gällde diskussionen om Sverige skulle anamma den allmänna värnplikten eller ej. Problemen visade sig vara svårlösta. I förhoppning om att komma ur dödläget antog 1873 års riksdag den s k kompromissen, ett principiellt uttalande till förmån för en sammankoppling mellan försvarsreform och grundskatteavskrivning. I samband med de olika försök som fortsättningsvis gjordes under 1870-talet och början av 1880-talet för att lösa försvarsfrågan framträdde R som en övertygad förespråkare för ett bevarat indelningsverk.

R samordnade så småningom sina insatser på försvarsfrågans område med den yngre brodern Jöns, som då ingick i en mindre grupp inom lantmannapartiet, som agerade för att bibehålla det gamla försvarssystemet. Gruppen byggde sitt ställningstagande på en kombination av tveksamhet till onödiga omorganisationskostnader och ogillande av den allmänna värnplikten. De s k Rundbäckarnas engagemang till indelningsverkets försvar blev särskilt starkt under riksdagen 1883, då de fick stöd för sin hållning genom starka sympatiyttringar ute i landet, och vid riksdagsvalen 1884. Gruppen publicerade då ett programmatisk uttalande, som bl a innehöll krav på ett moderniserat indelningsverk på nationell lågbudgetbasis och på grundskattelindring för de mest tyngda.

R hörde från början av sin riksdagskarriär till det regeringsvänliga parti i AK som kallades centern. Det var en politisk gruppbildning som beskrivits som i första hand präglad av stads- och ämbetsmannaintressen. Vid riksdagen 1881 ledde brytningarna i försvarsfrågan till motsättningar inom centern, där bl a Sigfrid Wieselgren och R intog en särställning. Vid riksdagen 1883, när kontakt tagits mellan gruppen kring Wieselgren och de lantmannapartister som var anhängare av ett bevarat men reformerat indelningsverk, splittrades centern. Wieselgren formerade då den s k nya centern, som drog till sig majoriteten av centermännen, och till vilken även R anslöt sig.

R:s konsekventa hållning i försvarsfrågan skapade dock snart motsättningar mellan honom och hans bundsförvanter inom nya centern. I stället blev hans samarbete med broderns grupp än mera påtagligt, vilket bl a kan beläggas med en hänvisning till att det var R som skrev programmet för Rundbäckarna inför valen 1884. Rundbäckarna, som formellt inte bröt med lantmannapartiet, uppnådde vid dessa val vissa framgångar. De fick sitt främsta stöd i Mellansverige, ett område där bönderna hade ett större intresse av att bli kvitt grundskatterna än indelningsverket. Från 1885 års riksdag tillhörde R, fastän han var stadsbo, den Rundbäckska gruppen inom lantmannapartiet.

När tullfrågan hamnade i den politiska debattens centrum vid mitten av 1880-talet tog Rundbäckarna klart ställning för en protektionistisk lösning. Det var en åskådning som i hög grad delades av den vid denna tid allt konservativare R. Från och med riksdagen 1885 gick han och brodern Jöns samt godsägaren E G Boström (bd 5) i spetsen för de protektionistiska aktionerna. R:s inställning i tullfrågan bringade honom i konflikt med sina till övervägande del frihandelsvänligt sinnade valmän. Resultatet av denna motsättning blev att han vid vår valen 1887 förlorade den plats i AK som han då innehaft i 17 år.