Jöns Rundbäck

2 Rundbäck, Jöns, bror till R 1, f 21 okt 1830 i Barnarp.Jönk, d 29 okt 1895 i Säve, Göt. Folkskollänex i Växjö 50, e lär vid Sjögrenska skolan där 50, folkskollär i Harplinge, Hall, organistex vid MA:s konservatorium 55, organist o klockare i Säve, Göt, från 55, led av bondeståndet vid riksdagarna 62–66, dir vid Riksbankens avd:kontor i Gbg 14 febr 66, led av Gbgs o Bohus läns landsting 66–70 o 73-90, v ordf där 86–89, led av AK. 67–90 (led av särsk utsk 67, av lantmannapartiets sjumannaråd 67, av partiets niomannaråd 68–78, avbankoutsk 68–70 o 79, statsrevisor 71 lagt o 72, led av statsutsk 71 lagt o 72–77, av KU 78, 80–82 o 84, av bevillmutsk 87A o 88–89, av nya lantmannapartiets förtroenderåd 88-90, AK:s ålderspresident 90), led av styr för Grebbestads folkhögskola 75–83, ordf där 78–80, led av komm:erna för granskn av Styns för statens järnvägstrafik förvaltn maj 76–juni 77 o juni–juli 78, av Gbgs o Bohus läns hushålln:sällsk:s förvaltnrutsk 88–90. – Ogift.

R verkade som klockare och organist i Säve på Hisingen men bedrev också lantbruk där på sin egendom Uppegården i Asmundtorps by. Som ombud i riksdagen för sin hemtrakt deltog han i närmare 30 år i rikspolitiken. R företrädde där i mångt och mycket huvudlinjerna i det sena 1800-talets bondepolitik – antibyråkratism, ekonomisk traditionalism och krav på sparsamhet – men kom också att ge namn åt en särpräglad riktning, Rundbäckarna, som stick i stäv med lantmannapartiets politik stred för indelningsverkets bevarande. Här samarbetade han nära med den äldre brodern riksdagsmannen Abraham R (R 1).

R invaldes i bondeståndet under ståndsriksdagens slutskede. En ny generation bondepolitiker trädde då in i rikspolitiken, särskilt i och med 1859–60 års riksdag. Denna grupp fick stor betydelse för lantmännens partiliv ända in på 1890-talet. I tvåkammarriksdagen fick R från början en ledande roll inom AK:s lantmannaparti. Särskilt uppskattad var han av Carl Ifvarsson (bd 19), även om denne ansåg att R kunde agera otaktiskt: "Rundbäck, alltid lätt på foten, körde ofta oförsiktigt åstad" (Sv bondepolitik, s 181). R motionerade 1867 om jordbrukets betryck och kritiserade i tullvänlig anda den av finansminister J A Gripenstedt (bd 17) genomdrivna liberala franska handelstraktaten. Medan en grupp östgötabönder stod nära regeringen De Geer var R trogen lantmannapartiets regeringskritiska linje. Han insattes i bankoutskottet för att vid 1871 års lagtima riksdag träda in i det mäktiga statsutskottet, ett vittnesbörd om hans starka position.

Kritiken mot de enskilda bankerna var en hörnsten i lantmannapolitiken, inte minst för den antikapitalistiskt sinnade R. Ändå röstade han vid flera tillfällen för ett liberalt expansionistiskt bankprogram, dels av nödtvång – alternativet i 1863 års debatt hade varit att behålla en för bondeståndet ännu mer avskydd privatbankslag – dels av visst nytänkande. Vid 1874 års bankstrid blev resultatet bevarad sedelutgivningsrätt samt offentlig kontroll av privatbankerna, i linje med A O Wallenbergs strävanden, mycket på grund av avfallande lantmannapartister som R. Denne var "ett gott exempel på hur dynamiskt nytänkande kunde förekomma också bland lantmannapartiets traditionalister" (G B Nilsson, s 582).

Lantmännen var inte påfallande aktiva i fråga om vidgad rösträtt till AK. Det låg mer i hemmansägarnas – landsbygdens medelklass – intresse att bekämpa den graderade kommunala rösträtten som utgjorde grunden för de indirekta valen till FK. R gick dock längre än sina klassbröder och talade engagerat även mot bolagens och de besuttnas "fyrkvälde" i städerna. För R gav också den turbulenta järnvägsfrågan utrymme för angrepp på banker och finansmän. Liksom A P Danielson (bd 10), Nils Petersson i Runtorp (bd 29) och andra lantmän på vänsterkanten motsatte han sig krisstödet till järnvägarna 1879. R var under hela sin riksdagstid skeptisk till 'järnvägsfebern" som vissa herremän och fabriksidkare profiterade på. I ett brev till Ifvarsson 1869 varnade han för överdrivet järnvägsbyggande under goda år "så att vi se'n få gå från hem och hus" (Sv bondepolitik, s 274).

Störst roll för R:s politiska karriär spelade den segslitna försvarsfrågan. Genom det traditionsrika indelningsverket, som bekostades av jordägarna, sammanbands försvarsfrågan med grundskatterna på jord. Lantmännen vägrade att godta ett utökat värnpliktssystem om inte dessa "sekelgamla orättvisor" avskrevs. Lantmannapartiet led dock av en stark intern spänning mellan grupper som främst drabbades av indelningsverkets pålagor (Skåne) respektive grundskatterna (Mellansverige). R:s egendom i Säve bestod för övrigt av allmän frälsejord med en begränsad indelningsbörda.

När regeringen 1871 förgäves sökte utöka beväringens övningstid tillhörde R den hårda falang som motsatte sig detta även om indelningsverket avskaffades, vilket han av lojalitet med lantmannapartiets linje fortfarande förespråkade. 1873 segrade den s k kompromissen, ett vagt principuttalande som förband allmän värnplikt med avskrivning av grundskatter och indelningsverk, vilket var en seger för lantmannapartiet. Om partiets ledande godsägare, som Arvid Posse (bd 29) och Emil Key (bd 21), därmed verkligen ville lösa "de stora frågorna" har dock starkt ifrågasatts. Det har hävdats att Posses taktik var att kräva så omfångsrik värnpliktsövning som möjligt, med syfte att göra reformen politiskt ogenomförbar. Även Keys agerande har setts som dubbelspel (Hultqvist).

R, med sitt starka intresse av indelningsverkets bevarande, uttryckte med emfas sin olust inför en kostsam värvad stam, av den överhetskritiske R betraktad som en bastion för kungavälde. Påverkad av brodern Abraham fronderade han öppet mot partiets eget härordningsförslag vid 1878 års riksdag och straffades då omedelbart genom att petas från statsutskottet. Visserligen fick han plats i KU, men året efter blev det bankoutskottet, och 1880 hamnade R helt utanför vid den ursprungliga utskottstillsättningen. R:s post i partiets inre cirkel, niomannarådet, gick förlorad 1879.

Louis De Geers andra ministär föll 1880 efter ett misslyckat försök att genomdriva förändringar i försvarsorganisationen, en försiktig höjning av värnpliktsåldern. Efterträdare blev Arvid Posse som 1883 lade fram en försvarsproposition, grundad på lantmannapartiets eget förslag från 1878. Därmed hamnade R åter i rampljuset. Inför riksdagsbehandlingen skapades en halvofficiell allians av stadsrepresentanter i AK:s center, bland dem Abraham R och Sigfrid Wieselgren, och R:s oppositionella lantmannapartister. Dessa förenade krafter bidrog verksamt till försvarspropositionens fall, liksom till ministären Posses.

Vid valet till statsutskottet uppgick R:s fraktion bara till 18 ledamöter, därav den samtida beteckningen 'Jöns Rundbäck och hans 17 gubbar". Gruppen, Rundbäckarna, också benämnd Indelningsverkets vänner, fick dock trots denna svaga numerär in nästan alla sina kandidater i det särskilda försvarsutskott som tillsattes. Lantmannapartiets fiender på olika håll proklamerade lika förtjust som förhastat att partiet nu var sprängt. Under riksdagens lopp stöddes försvarspropositionens motståndare av en för sin tid enastående presskampanj med veckotidningen Vikingen och C F Ridderstads (s 176) Östgötha Correspondenten i spetsen. Landet runt anordnades folkmöten där oron för utökad värnpliktstid och en dyrbar stamtrupp exploaterades av Rundbäckarna. Ca 100 mötesresolutioner och många petitioner för indelningsverkets bevarande antogs; en av dem innehöll 10 000 underskrifter.

Under 1884 års riksdag vilade försvarsfrågan, men inför de kommande valen till AK presenterade Rundbäckarna 17 maj s å i Vikingen ett partiprogram. Försvaret skulle enligt detta ordnas "på ett mer betryggande sätt", värnplikt och värvad stam avfärdades som "främmande system", indelningsverket föreslogs att behållas men bördorna väsentligt lättas samt fixeras till fasta belopp. Grundskatterna skulle lindras oberoende av försvarsfrågan. Kompromissens principer förkastades. Med detta budskap fortsatte striden vid sommarens valrörelse. Rundbäckarna sökte stöd både från vänster och höger, såväl från försvarsnihilistiska och sparsamma lantmän och pacifistiska stadsliberaler som från högern i FK som ogillade kompromissandet med lantmännen. Däri låg också alliansens bräcklighet. Ledamöter som valts på partiets program drogs i många fall in i det starka lantmannapartiet när 1885 års riksdag började. Samtidigt ökade motsättningarna mellan Rundbäckarna och deras tidigare allierade bland centermännen i linje med den grundläggande intressekonflikten mellan land och stad. Vid riksdagen lyckades statsminister O R Themptander genomdriva ett försvarsbeslut i enlighet med kompromissens linjer. Därmed minskade R:s politiska inflytande.

När tullarna efterträdde försvaret som politisk huvudfråga framstod de protektionistiska Rundbäckarna som den åsiktsmässigt mest homogena partigruppen. R medverkade i bildandet av det tullvänliga nya lantmannapartiet vid partisprängningen 1888 och ingick sedan i dess partiråd fram till 1890 då han förlorade sitt riksdagsmandat. Även om försvaret och skatterna, och senare tullfrågan, stod i centrum för R:s intresse engagerade han sig också i andra frågor. R drev vid 1870-talets början frågan om fabriksarbetande barn, vars utsatta situation han beskrev i bjärta färger (AK:s motioner 1870, nr 88). Barnarbetet begränsades genom 1877 års förordning, dock inte främst av humanitära skäl. Oron hos lagförespråkarna byggde i stället på att skolans intressen åsidosattes när barnen arbetade. R hade liksom flera meningsfränder i frågan nära band till skolans värld.

R:s politiska gärning skedde inom det breda spektrum som lantmannapolitiken utgjorde. Liksom lantmannapartiet som helhet kombinerade han moderna demokratiska krav med traditionalistiska synsätt i ekonomiska frågor; på samma sätt som det omvända förhållandet gällde för FK:s dominerande strömning. Till detta bör läggas R:s insatser för den moderna opinionsbildningen och för formulerandet av ett partiprogram, paradoxalt nog med syfte att bevara en utifrån militära krav förlegad försvarsorganisation. Paradoxalt dock bara om man förutsätter att form och innehåll alltid måste följas åt och att politisk modernisering måste gå hand i hand med ekonomisk. Just R:s tid och politiska bana visar snarare på motsatsen.

Omdömena om R är i påfallande stor utsträckning färgade av samtidens politiska motsättningar. W A Bergstrand (Marcellus; bd 3) i Nya dagligt allehanda, en bestämd motståndare till lantmännens krav, hävdade 1881 att R alltid såg ekonomin i mörka färger och att hans agerande var starkt präglat av lantmännens skepsis till industri och finansväsen. Samtidigt framhåller Bergstrand R:s retoriska skicklighet i att till synes ödmjukt betona sin brist på ekonomisk kunskap men ändå obekymrat lägga ut texten om alla detaljer, t ex i statsbudgeten. Landstingssekreteraren Peter Lamberg (bd 22, s 197) fann honom 'jovialisk", medan lantmannapartiets ledare Emil Key betraktade R som en korrupt och förledd politiker, som villades "av sin benägenhet för dryckenskap" och leddes över på brodern Abrahams åsikter (Key, 2, s 240).