Carl M Ryd

Ryd, Carl Magnus, f 13 aug 1883 i Lekaryd, Kron, d 26 aug 1958 i Växjö (kbf i Lekaryd). Föräldrar: soldaten Carl Johan Ro Sara Lisa Andreasdtr. Studier i måleri hos Carl Wilhelmson, Gbg, 06, på Konstnärsförb:s skola, Sthlm, 06–08, förest för Gbgs musei rit- o målarskola (Valand) 19-20. – LFrKA 36.

G 24 maj 1917 i Moheda, Kron, m Karin Gertrud Emilia Fyhr, f 10 maj 1895 i Vimmerby, d 20 juni 1977 i Lekaryd, dtr till skomakaren Samuel Leonard F o Hulda Emilia Wärme.

Likt många unga i generationerna kring sekelskiftet tog Carl R steget ut ur familjens traditionsbundna livsföring genom att välja konstnärsbanan. I sin småländska hembygd förväntades han följa i faderns fotspår som soldat men i stället inköpte han i hemlighet en målarlåda. En tidig och stark konstupplevelse blev Pehr Hörbergs (bd 19) altarmålning i Lekaryds kyrka.

R:s försök att bli antagen vid Konstnärsförbundets skola i Sthlm misslyckades men efter ett mellanspel hos Carl Wilhelmson vid Valand i Gbg antogs han som elev med bl a Karl Nordström (bd 27) som lärare. Han knöts därmed till kretsen av de blivande modernisterna som i början kallades De unga, senare 1909 års män. Till R:s närmaste umgänge hörde bl a Ture Ander, Tor Bjurström, Arthur Percy (bd 29), Birger Simonsson och Isaac Grünewald (bd 17). Ett kamratporträtt i konturskarp sekelskiftesstil av Grünewald med fiol var ett av R:s bidrag till gruppens första utställning 1909. R beundrade många av den äldre generationens konstnärer, t ex Carl Larsson (bd 22), men mest lärde han av Ernst Josephson (bd 20), något som tydligt kan förnimmas i Läsande flicka, målad i Paris 1909.

1908 följde R de övriga i gruppen till Académie Matisse som nyligen öppnats i Paris, men mötet med det internationella konstlivet innebar inte att han ändrade sin grundläggande konstuppfattning. R gjorde sig tidigt känd för ett envetet sökande efter en egen väg. Matisses lätta handlag och orientering mot ytan förstod han sig inte på utan drogs mer till de gamla mästarna och till det sena 1800-talets franska målare, som Courbet och Renoir. Överraskande är uppgiften att han under en kort tid experimenterade med kubistiskt formskapande. Ett tydligt inflytande från Picasso kan senare skönjas i hans porträttmåleri, främst i de många inträngande barnstudierna där dottern Sara-Lisa är en ofta återkommande modell.

Sin starka individualism fann R uttryck för också på de platser där hans generationskamrater sökte inspiration. Under 1910-talet delade han sin tid mellan Frankrike och den sv västkusten, t ex Henån på Orust, dit många konstnärer sökte sig under krigsåren. 1917–20 var R bosatt i Gbg och kom därigenom i kontakt med två mecenater, Charlotte Mannheimer (bd 25) och Hjalmar Gabrielson (bd 16). En stor del av de verk av R som (1999) kan studeras på Gbgs konstmuseum härrör från Gabrielsons samling.

Även om R tog intryck av den s k Göteborgsskolan, med bl a Birger Simonsson och norrmannen Henrik S0rensen som dominerande gestalter, är det diskutabelt om han kan räknas som representant för västkustmåleriet. 1919 efterträdde han Simonsson som lärare och föreståndare på Valand, ett arbete han dock lämnade efter ett år, eftersom han led av insikten om hur svårt det skulle bli för hans elever att slå sig fram på konstmarknaden.

1920–22 befann sig R i Frankrike, först i en by i Normandie, senare i Cagnes-sur-Mer, dit också andra nordiska konstnärer hade samlats, bl a Sørensen och Percy. Ett besök i den nyligen bortgångne Renoirs ateljé gjorde ett outplånligt intryck. Det starka medelhavsljuset inspirerade till en allt högre kolorit, men platsen väckte också övertygelsen om att det var i Skandinavien han hade sin viktigaste uppgift. R återvände till Sverige och deltog hösten 1922 i Falangens första stora utställning på Liljevalchs i Sthlm, där han fyllde en av salarna med en stor mängd sinsemellan olikartade arbeten. Recensenternas reaktioner inför denna manifestation blev ganska svala och oförstående.

R:s konstnärliga hållning verkade ibland förbryllande på den samtida kritiken, som hade svårt att placera honom i lämplig fålla. En av R:s intressantaste kompositioner är Målaren i granskog, ett slags andligt självporträtt med den långa tillkomsttiden 1927–35. Bilden visar hur den unge målaren, rosenkindad och prydligt klädd i hatt och slips, ställt upp sitt staffli i skogen mellan täta kolonner av kådigt bruna granstammar. Trädens grenverk bildar en ström av blå och gröna kraftlinjer som passerar bakom men också genom konstnären. Dennes hatt och kavajslag tar färg av den omgivande naturen. Här finns flera av de egenskaper som utmärker R:s måleri: en varmt gyllene ton med accenter av emaljlysande färger i kombination med en grov textur som ger intryck av att färgmassan ristats och knådats in i duken.

Från 1920-talet var R verksam i sin barndoms Lekaryd. Han byggde sig en ateljé och koncentrerade sig alltmer på landskapsmåleri och på porträtt. Särskilt i de senare kan iakttas hur R anpassar formen efter motivet, vilket medför att verk från ett och samma år tycks vara klädda i olika stildräkter.

Under senare delen av sitt liv plågades R svårt av ledgångsreumatism, en sjukdom som givit sig till känna redan under tiden i Cagnes och som tidvis hindrade honom från att arbeta. Han upprätthöll kontakten med ett par av sina vänner från den första studietiden, William Nording och Percy. Liksom dessa fängslades R av den öländska naturens öppna landskap och skiftande dagrar, som han skildrar med stark inlevelse.