Nils Petersson

Petersson, Nils (i Runtorp), f 26 april 1828 i Torsås, Kalm, d 11 nov 1896 i Mortorp, Kalm. Föräldrar: bonden o nämndemannen Peter Erlandsson o Ingjerd Månsdtr. Lantbrukare, ägare av hemmanet Runtorp i Mortorp från 49, kommunalordf där, nämndeman, led av bondeståndet vid riksdagarna 59–66 (led av bevilln:utsk 65 –66), av AK 73–96 (led av lagutsk 73–78, statsrevisor 78, 83 o 88–90, led av statsutsk 79–92 lagt o 93–96, av särsk utsk 83), led av Kalmar läns odelade landsting 63–64, av Kalmar läns södra landsting 65–80 o från 82, av styr för Kalmar ensk bank från 88, av Kalmar läns södra hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk.

G 6 okt 1848 i Mortorp m Cajsa Lena Nilsdtr, f 26 sept 1828 där, d 4 dec 1909 där, dtr till bonden Nils Jönsson o Görel Carlsdtr.

P tillhörde den sista landsbygdsgeneration som inte fick undervisning vid någon riktig folkskola. Sålunda lärde han sig läsa av en gammal gumma och skriva och räkna av en soldat. Otvivelaktigt var han både begåvad och kunnig, men hans svaga formella utbildning återspeglades livet ut i hans sätt att skriva. I samband med sitt äktenskap blev han ägare av gården Runtorp i södra Kalmar län. Den duglige P togs snart i anspråk för olika kommunala värv i hemtrakten.

1859 invaldes flera sedermera betydande män i bondeståndet, förutom P bl a Carl Ifvarsson (bd 19), Ola Jönsson i Kungshult (bd 20) och C A Larsson i Maspelösa (bd 22). Mellan hallänningen Ifvarsson och den tio år yngre P grundlades en vänskap, som trots senare motsättningar i politiska frågor skulle bestå livet ut. Vid 1862–63 års riksdag var P aktivt medverkande till att den gruppering bildades som ibland kallades Rosenbergska partiet men där Ifvarsson blev den ledande kraften. Denna fraktion, betecknad som en föregångare till AK:s lantmannaparti, är svår att fixera ideologiskt; särskilt riksdagsmän av en yngre, politiskt mer aktiv generation kom här att dominera, och en klar motsättning från deras sida till en grupp kallad "östgötarna" kan konstateras.

I bildandet av lantmannapartiet deltog inte P, eftersom han vid valet till AK slogs ut av C A Mannerskantz (bd 25), som hört till representationsreformens livligaste förespråkare. Under de sex åren utanför riksdagen ägnade sig P åt kommunala uppdrag och åt verksamhet i landstinget. Vid 1873 års landstingsmöte motionerade han – samtidigt med en annan bonderepresentant – om att inrättandet av en folkhögskola borde utredas. En sådan behövdes för att utbilda landsbygdens folk i de värv som lagarna ålade det, menade P. Skolan kom också till stånd i Ebbetorp 1875.

När Mannerskantz 1873 blev ledamot av FK övertog P valkretsens mandat i AK. Han kunde alltså återvända till riksdagen efter "en exil, som han burit med illa dold otålighet" (Thermaenius 1928, s 260). Han anslöt sig självklart till lantmannapartiet och fick en plats i lagutskottet. Flitigt framträdde han i plena och förespråkade sparsamhet i olika sammanhang, uttalade stark skepsis mot försvaret och krävde att grundskatter och indelningsverk skulle avlyftas från bondeklassen. I en debatt om värnplikten 1875 framhöll han att man inte borde bortslösa alltför mycket penningar på att leka krig i fredstid utan spara till dess verkligt behov därav uppstår (AK:s prot 1875:14, s 49). Han samarbetade i mycket med länskamraten A P Danielson (bd 10) från Öland, och båda kunde inräknas i en vid decenniets slut alltmer verksam, sparsamhetsfixerad grupp inom lantmannapartiet; från 1879 fick P också säte i det viktiga statsutskottet. När Louis De Geer (bd 10) 1880 framlade ett partiellt förslag om att utvidga beväringens övningstid, hörde P till dem som snabbast reagerade. Propositionen bröt, menade han, mot vid beväringssystemets inrättande träffade överenskommelser med rus t- och rotehällarna (knektekontrakten) och syftade till att ställa en stor del av Sveriges befolkning under krigslagarna.

Under ministären Posses tid (1880–83) tycks P:s ställning inom lantmannapartiet något ha försvagats. Han insattes således inte i den viktiga lantförsvarskommittén 1880, och när han invaldes i det särskilda utskott som skulle yttra sig över regeringens förslag till lösning av de stora frågorna 1883, hade han inte nominerats enhälligt utan kom in snarast genom ett intrigspel; lantmannamajoriteten hade inte föreslagit honom. Dock anslöt han sig tämligen lojalt till detta flertal både i utskottet och sedan i plena. Det har antytts, att P skulle haft avgörande inverkan på att Posses förslag fälldes i maj 1883, men detta kan ingalunda bekräftas. När ministären Themptander 1885 framlade den proposition i de stora frågorna som skulle medföra en början till problemkomplexets lösning, hörde P till dem som i likhet med Danielson bejakade förslaget; han kom därigenom i motsättning till Ifvarsson, som sade nej.

När tullfrågan några år senare med kraft aktualiserades blev konflikten mellan P och Ifvarsson ännu tydligare. P hade alltid varit övertygad protektionist, även om han ibland i plena sade sig vara "principiell" frihandlare. När lantmannapartiets splittring började anas mot slutet av 1887, sökte Ifvarsson brevledes beveka P att hålla samman partiet; P svarade vänligt men i sak avböjande. Han kom så att ingå i ledningen för den protektionistiska sammanslutning som kallades Nya lantmannapartiet men lyckades i början med konststycket att samtidigt låta sig inväljas i det gamla lantmannapartiets niomannaråd. Förmodligen fann han dock situationen obehaglig, och vid ett i praktiken ofruktbart "återföreningsmöte" mellan de båda partierna året därpå fungerade han som ordförande.

Verksamheten inom protektionistleden gjorde den sedan gammalt landsbygdstraditionelle P än mer konservativ. Sålunda stödde han en proposition, framlagd av G Åkerhielm 1891, till lösning av de stora frågorna och uttalade till och med i plenum ett tack till det berörda statsrådet. 1892 stödde han också den försvarsreform som regeringen Boström framlagt för den urtima riksdagen. Det är betecknande att Oscar II, som annars inte brukade ha mycket till övers för lantmannapartisterna, i sina memoarer flera gånger omtalar P i positiva ordalag som "fosterländskt sinnad". Vid denna tid fick P också tillfredsställelsen att se städernas "vingklippning" genomförd (1894). Detta beslut innebar att en genom riksdagsordningen för landsbygden oförmånlig representation korrigerades på städernas bekostnad. P hade sedan länge ivrat för reformen och genom motioner och i debatter hört till dess flitigaste tillskyndare.

Genom samvaron med tullvänner från andra samhällsskikt kom P att närma sig de storsvenska kretsarna då det gällde unionsfrågorna. Han agerade härvidlag inte särskilt aktivt, men i debatterna riktade han gärna spetsigheter mot Norge. Den lantmannapolitik han företrädde var främst regional, och strävanden att förbättra förhållandena i Norrland hade inte i honom någon anhängare. För utvidgad rösträtt hade P inte mycket till övers – förkämparna för en sådan var "skrikiga agitatorer" – och i socialism och strejker såg han farliga krafter, som skulle motarbetas. Han krävde hårda tag i fråga om brottslingar. I det riksdagsanförande som skulle bli hans sista beklagade han att man mildrat straffen; om man kunnat "giva dem [bovarna] 25 par prygel" så skulle de inte ha ställt till med så mycket (AK:s prot 1896:43, s 41). Liksom lantmannapartisterna i allmänhet hade P ett horn i sidan till tjänstemännen och deras löner. Då dyrtidstillägg eller pensionsfrågor diskuterades, yrkade han alltid avslag. Dock förespråkade han redan 1877 en form av allmän tjänstepensionering och återkom ibland senare därtill. Dessa tankar var i någon mån framsynta liksom också hans kraftfulla agerande för skogslagar och för en rationell, miljövänlig skogsvård.

I jan 1895 återförenades de båda lantmannapartierna. P hade i förväg känt till planerna och understött dem. Det återförenade partiet fick en uttalat konservativ prägel, och i den kretsen fann sig P väl tillrätta. Han sade sig också ämna kandidera för omval till 1897 års riksdag men avled redan hösten 1896 efter endast få dagars sjukdom.

Det mest karakteristiska för P:s riksdagsverksamhet var hans långt drivna sparsamhetsnit. Ett studium av riksdagsprotokollen visar, att vedernamnet "rikssparmästare" som samtiden gav honom inte var obefogat. Med ytterst få undantag företrädde han i utskott och plena avslags- eller återhållsamhetslinjen i fråga om statens utgifter. Sparivern kunde gälla utbyggnad eller inköp av järnvägar, reparationer av statens byggnader och självklart också kulturändamål. Han ansåg, att det fanns alldeles för rikligt med museer och att universiteten i landet var för många. I stället för att gå på teater kunde man läsa en roman hemma, menade han. Hans engagemang för folkhögskolan i sin hemtrakt och för lantmannaundervisningen har ansetts tyda på att han i sådana sammanhang kunde visa generositet.

P uppges ha varit sällskaplig och haft en behaglig framtoning i vän- och familjekretsen. Han hade sitt ursprung i en utpräglad småländsk bondemiljö, och dennas ideal företrädde han strikt hela sitt liv. Självfallet blev en person som fört en så snävt bonde-klasspräglad och föga progressiv politik inte allmänt uppskattad; även nekrologerna präglades mera av respekt än av värme. Minnestecknare och bedömare under hans livstid var dock eniga om att hans anföranden i riksdagen var lustiga att lyssna till och att de präglades av både godmodighet och en bondslug, lätt ironisk kvickhet. Citerat är ett yttrande som han vid ett tillfälle skall ha fällt: "Herrarna talar om allmänna opinionen, vad är det för slag? I min ort är det jag."