D Alfred Petrén

1 Petrén, Daniel Alfred, f 17 mars 1867 i Husie, Malm, d 27 febr 1964 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: F D Carl Daniel Edvard P o Kjerstin Beata Charlotta (Charlotte) Göransson. Mogenhetsex vid Lunds h a l 5 juni 85, inskr vid LU 1 sept 85, med fil ex 10 nov 86, MK där 30 nov 89, underläk vid Lunds asyl 1 nov 93–30 april 95, ML vid LU 15 sept 94, bitr läk vid Vadstena hospital 15 nov 95–21 april 05, led av styr för Sv läkarnas nykterhetsfören 02, ordf där 36, asylläk vid Uppsala asyl 10 juni 02–30 april 04, bitr läk vid Sthlms hospital 22 april 05–30 april 09, amanuens i Medicinalstyr 16 juni 05–31 mars 09, disp vid Kl 13 maj 08, MD där 30 maj 08, led av komm ang obligatorisk sinnesundersökn av vissa brottslingar juni 08–09, expert i fattigvårdslagstiftn:komm 09–10, doc i psykiatri vid KI 10 jan 09–18, tf överinspektör för sinnessjukvården i landet 1 april 09–30 juni 24, led av två komm:er ang blinda med komplicerat lyte nov 11–jan 13 o okt 13-april 14, av FK 12–35 (led av FK:s första tillf utsk 12, av första särsk utsk 12, av lagutsk 17–18 lagt, av andra lagutsk 19 lagt o 20–24), led av riksdagens nykterhetsgrupp 12–22, ordf i komm ang bl a ny sinnessjukstadga sept 13–nov 23, led av Sthlms stads nykterhetsnämnd 16–29, ordf 23–29, läk där 1 juli 32–45, led av styr för Statens alkoholistanstalt å Venngarn, S:t Olof, Sth, 17–40, av komm ang vanförevården juni 18–mars 20, av tvångsuppfostringssakk juni 18–april 21, av styr för Statens uppfostringsanstalt å Bona, Västra Ny, Ög, 19–37, ordf i sinnesslövårdssakk maj 20-dec 22, lär i rättspsykiatri vid KI 1 juli 21–30 juni 22, red för Tidskr för nykterhetsnämnderna 22–44, biträdde Medicinalstyr vid utarb av förslag till specialanstalt för asociala manliga sinnessjuka juni 23–dec 27, prof:s n h o v 11 april 24, hospitalsläk av första kl vid Sthlms hospital 1 maj 24–30 juni 29 (periodvis tjänstl för offentl uppdrag), expert inom Civildep ang anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa juni 24–27, sinnessjukläk vid Centralfängelset på Långholmen i Sthlm 1 juli 24–31 dec 27, led av komm ang åtgärder mot dryckenskap o fylleri okt 25–sept 26, av kasernkomm nov 25-nov 30, av Medicinalstyr:s vetensk råd 26–35, av 1926 års sinnessjuksakk febr 26–juni 28, av interneringsnämnden 27–37, prof i psykiatri vid UU o överläk vid Uppsala hospital 27 juni 29–maj 32, led av sinnessjuknämnden 30–35, inspektör för sinnesslövården 1 okt 32–38, ensamutredare ang homosexualitetens samhällsfarliga yttringar nov 37–dec 40, ordf i Allm sv fören för vården av sinnesslöa o fallandesjuka 38–44, i Fören för sinnesslöa barns vård 38–48, expert i strafflagberedn dec 38, ordf i sinnesslövårdssakk okt 41–juli 43.

G 5 nov 1898 i Vadstena m Märta Anna Erika Kylander, f 5 aug 1878 i Norrköping, S:t Olai, d 22 dec 1959 i Sthlm, Kungsh, dtr till borgmästaren Johan Erik K o Anna Lydia Maria Ekermann.

Alfred P:s studietid sammanföll med radikaliseringen av studentlivet i Lund vid 1880-talets slut och som hos så många i denna generation grundlades här hans radikala samhällssyn. Han och brodern Karl (P 2) tillhörde de ledande krafterna i föreningen Den unge gubben och kom att förbindas i livslång vänskap med några av kamraterna där, bl a Bengt Lidforss (bd 22) och S E Strömgren. Redan tidigt under medicinstudierna valde P psykiatrin som sin specialitet, främst tack vare prof Svante Ödman som med sin blida, människovänliga uppfattning av sitt ämne drog till sig många lärjungar. Därefter följde klinisk tjänstgöring som hospitalsläkare i Lund, Vadstena, Uppsala och Sthlm. I en stort upplagd studie från 1904 granskade P 800 fall av kronisk sinnessjukdom och föreslog en revidering av den sedan 1901 gällande psykiatriska nomenklaturen, vilken inom kort också genomfördes. 1908 disputerade han för doktorsgraden med avhandlingen Über Spätheilung von Psychosen. Analysen av ett antal fall av svår kronisk sinnessjukdom, vilka spontant gått till hälsa, följs där av slutsatsen att prognosen för sådana tillstånd är ljusare än vad som allmänt ansetts. Arbetet bärs av en anda av humanitet och optimism som annars var sällsynt inom tidens hospitalspsykiatri, och samma synsätt kom att prägla P:s hela psykiatriska verksamhet. Ännu på 1930-talet betonade han vikten av tidig utskrivning från hospital som ett medel att understödja en pågående läkeprocess hos patienter som i annat fall lätt kunde bli kroniker. Av större betydelse än P:s kliniska och pedagogiska insatser blev hans socialreformatoriska verksamhet. Med aldrig sinande kraft och initiativförmåga deltog han i det tidiga 1900-talets uppbyggnad av det sv välfärdssamhället genom att ta sig an den s k abnormsaken, vars breda spektrum täckte vården av vanföra, dövstumma och blinda, sinnessjuka, utvecklingsstörda och epileptiker. Som socialdemokratisk ledamot i FK tillhörde han periodvis bl a lagutskotten och deltog i handläggningen av socialpolitiska ärenden. Han skrev ett stort antal riksdagsmotioner (147 egna), vilka i huvudsak behandlade frågor av likartat slag. Enligt en uppgift tillhörde P från början det liberala lägret men övertalades att ställa upp som socialdemokratisk riksdagskandidat och blev först senare partimedlem (Palmstierna, s 205). Han synes dock inte ha deltagit i det inre politiska partiarbetet, vare sig i det liberala eller det socialdemokratiska partiet.

Till P:s arbetsuppgifter som överinspektör för sinnessjukvården hörde att utöva kontroll och tillsyn över hospitalen samt avge förslag till förbättringar av verksamheten. Under en rad år verkade han även inom Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, den sinnessjuknämnd som han själv var med om att skapa, och inom interneringsnämnden. Den sv sinnessjukvården befann sig i ett bekymmersamt läge. Hospitalsväsendet var, trots en avsevärd utbyggnadstakt alltifrån 1800-talets mitt, starkt underdimensionerat; behovet av anstaltsplatser växte snabbare än tillgången, och ett stort antal exspektanter förvarades under ofta ovärdiga förhållanden i hemmen eller vid kommunernas fattiggårdar. Först omkring sekelskiftet hade hospitalen fått en mer sjukhusliknande karaktär, inte minst som en följd av ihållande kritik från patienter, anhöriga och enstaka läkare. P försvarade systemet men arbetade på samma gång målmedvetet för dess utbyggnad och modernisering och drog sig inte för att kritisera statsmakterna för ett alltför ljumt reformintresse. Att utbyggnaden av hospitalsväsendet särskilt under 1920-talet trots ett svårt statsfinansiellt läge och in-stabila politiska förhållanden fortsatte i relativt hög takt torde till viss del vara P:s förtjänst. Viktiga mål för hans arbete var en ökad individualisering och större differentiering av hospitalsvården; bl a strävade han efter att få bort utvecklingsstörda från hospitalen.

Som ordförande i 1913 års sinnessjuksakkunniga fick P möjlighet att föreslå en rad angelägna förändringar. Utvecklingen inom området gick så snabbt att 1901 års lagstiftning nästan omgående blivit föråldrad. Då utredningen efter tio år framlade sitt grundliga förslag till ny hospitalsstadga och sinnessjuklag väntade emellertid flera för verksamheten centrala frågor på en lösning. Frågan om huvudmannaskap för sinnessjukvården var efter ett par decenniers diskussion fortfarande oklar. Medicinalstyrelsen arbetade på en plan för fortsatt utbyggnad av vården, och den pågående revideringen av strafflagen förväntades presentera internerings- och förvaringslagar för kriminella sinnessjuka. P föreslog då att riksdagen borde vänta med utredningens behandling tills dessa frågor hade lösts. Så skedde, och först 1926 tillsattes nya sakkunniga med uppgift att se över 1923 års förslag, vilket resulterade i 1929 års nya sinnessjuklag som trädde i kraft 1931. Ett viktigt skäl till dröjsmålet var att nya möjligheter till en ökning av antalet hospitalsplatser hade öppnat sig i samband med försvarsreformen 1925, vilken avsåg nedläggning av ett stort antal regementen. Som ledamot i kasernkommittén föreslog P att några ledigblivna kaserner skulle ombyggas till hospital eller sinnesslöanstalter, och efter långvariga diskussioner i riksdagen kunde ett halvdussin anstalter av detta slag tas i bruk.

Också inom kriminalpsykiatrin var P ett ' ledande namn. Kort efter sekelskiftet framträdde han tillsammans med bl a Olof Kinberg (bd 21) och Bror Gadelius (bd 16) med krav på att den psykiatriska människokunskapen skulle få en utökad och mer direkt tillämpning inom rättskipningen och den praktiska fångvården. Bakom kraven låg tidstypiska föreställningar om att kriminalitet ofta orsakades av eller var uttryck för psykisk abnormitet, och att brott kunde studeras och förebyggas på samma sätt som sjukdomar. Dessa idéer kom till uttryck i en av riksdagen initierad utredning, färdigställd 1909 av P, P:s bror fängelseläkaren Thure P (se ovan) och Kinberg. Där föreslogs bl a en kraftig utbyggnad av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, vilket skulle möjliggöra en mer individuellt anpassad straffpåföljd såtillvida att sinnessjuka brottslingar inte skulle dömas till fängelsestraff utan hospitalsvård. Gentemot strafflagens hävdvunna regel att kriminella som saknade förståndets fulla bruk skulle få strafflindring, föreslogs att samhället tvärtom borde skyddas från farliga element genom internering och rationell vård. Andra förslag gällde en kraftigt höjd rättspsykiatrisk kompetens för fängelseläkarna och inrättandet av en rättspsykiatrisk nämnd inom Medicinalstyrelsen.

Detta program kom att få ett avsevärt inflytande på sv kriminalpolitik och på den rättspsykiatriska praktiken. Under de närmast följande decennierna realiserades merparten av de där formulerade förslagen, och programmets anda genomsyrade reformverksamheten inom området i stort. Den rättspsykiatriska nämnden kom till stånd redan 1913; P ingick i den i sin egenskap av överinspektör för sinnessjukvården. Rättspsykiatriska frågor ägnades också stort utrymme i 1913 års sinnessjukvårdsutredning, där P i omfattande bilagor dokumenterade behandlingen av kriminalpatienterna och Medicinalstyrelsens hithörande verksamhet, och 1929 års sinnessjuklag innehåller detaljerade föreskrifter angående rättspsykiatriska undersökningar. Avdelningar för kriminalpatienter inrättades efter hand både vid hospitalen och fängelserna. I syfte att främja forskningen inom området motionerade P flera gånger om en professur i rättspsykiatri; denna kom emellertid till stånd först 1946. Rättspsykiatrin torde ha varit det fält som mer än något annat gav psykiatrin en tydlig politisk och samhällsreformatorisk prägel under 1900-talets första hälft, och om Kinberg var den främste idégivaren så var P den som genom sin politiska ställning kunde initiera praktiska reformer och lagändringar.

Ett näraliggande område för P:s verksamhet blev sinnesslövården; även där var han under seklets första decennier ett av de tyngsta namnen. Perioden karakteriserades av en kraftig tillväxt i antalet anstaltsplatser – mkring en tredubbling under mellankrigstiden – och en allt skarpare differentiering av klientelet efter bl a graden av bildbarhet och asocialitet. Som inspektör av hospitalen hade P att kontrollera även sinnesslöväsendet; hans avgång från befattningen 1924 motiverades med den starkt ökande arbetsbördan orsakad av allt fler och större anstalter. Efter att de båda uppdragen delats 1931 åtog sig P ånyo inspektörskapet över sinnesslövården. En under hans ordförandeskap arbetande utredning om sinnesslö-vården och skolplikten för bildbara sinnesslöa barn, tillkommen 1920 bl a efter en motion fyra år tidigare av honom och H v Koch (bd 21), nedlades under den s k kommittédöden 1922. Den återupptogs dock två år senare med P som enmansutredare och resulterade i ett betänkande 1927, vilket drog upp riktlinjerna för den statliga sinnesslövården och särskilt omhändertagandet av vuxna vanartade sinnesslöa. För det tyngsta klientelet lyckades P 1931, efter flera års strid, få statsmaktens beslut att bygga ut den påbörjade kasernen i Vipeholm utanför Lund. En äldre, av P starkt förordad tanke att efter danskt mönster inrätta anstalter på ensligt belägna och därmed rymnings-säkra öar där de intagna kunde röra sig relativt fritt, skrinlades därmed. Frågan om obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn, som funnits bland de ursprungliga direktiven för 1920 års sinnesslövårdssakkunniga, hade under utredningsarbetets gång skurits bort, troligen främst av ekonomiska skäl. Först vid 1940-talets början togs den upp på nytt och ledde efter en utredning under P:s ordförandeskap till lagstiftning 1943.

Vid sidan av de officiella uppdragen var föreningsarbetet ett viktigt medel för P:s insatser inom fältet. Han var mångårig styrelseledamot och tidvis ordförande i Allmänna sv föreningen för vården av sinnesslöa och fallandesjuka samt i Föreningen för sinnesslöa barns vård, vilka båda upprepade gånger tog initiativ till reformer. Genom riksdagsmotioner, utredningsuppdrag, publikationer och styrelsearbete visade han sitt engagemang bl a för frågor som tvångsuppfostran av unga brottslingar, vården av skilda grupper av vanföra och abnorma samt skyddet mot sexualbrottslingar.

P:s insatser i steriliseringsfrågan skall främst ses i samband med sinnesslösaken. 1920 var han huvudmotionär för en utredning angående ett statligt institut för rasbiologi, vilket skulle bedriva forskning till "skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper" i syfte att nedbringa "de enormt stegrade och oavlåtligen stigande utgifterna för defekta, abnorma, brottsliga och asociala människor" (riksdagstrycket 1920 ...). Efter en kort men intensiv riksdagsdebatt kom institutet till stånd i Uppsala redan 1922, som det första av sitt slag i världen. När i det följande medlen till institutet visade sig otillräckliga, motionerade P flera gånger framgångsrikt om ökade anslag. 1922 motionerade han om utredning angående en steriliseringslag, där han vid sidan av sinnessjuka och fallandesjuka särskilt hade i åtanke personer med lättare sinnesslöhet, vilka inte nödvändigtvis behövde vistas på anstalt men som inte kunde förväntas vara kapabla att ta hand om egna barn. Hans motiv för sterilisering var således i första hand socialpedagogiskt, men han ville också i någon mån avlasta de överfulla anstalterna. Däremot ställde han sig mera tveksam till arvshygieniska indikationer, eftersom han menade att kunskapen om psykiska störningars ärftlighet var alltför bristfällig. Den utredning som tillsattes som en följd av motionen presenterade emellertid 1929 ett lagförslag som helt gick i arvshygienisk riktning och avsåg enbart sterilisering av rättskapabla, vilket således uteslöt de grupper P åsyftat, och den kom att utsättas för kritik från många håll. Då saken därefter kom i stillestånd motionerade P 1933 om förnyad utredning som också omedelbart verkställdes och resulterade i lagstiftning om sterilisering av framför allt sinnesslöa och sinnessjuka; lagen trädde i kraft 1 jan 1935.

Den till omfånget största delen av P:s verksamhet, och den som kanske låg honom varmast om hjärtat, var emellertid nykterhetsarbetet. Övertygad absolutist sedan studentåren blev han en pionjär för det medicinska betraktelsesättet, och han har kallats "svensk alkoholistvårds mest kända gestalt och flitigaste arbetare" (Människovård o samhällsskydd..., s 24). Han var aktiv i Sv läkarnas nykterhetsförening under drygt ett halvsekel alltifrån början 1902 och i tio år ledamot av styrelsen för riksdagens nykterhetsgrupp. Som expert i 1907 års fattigvårdslagstiftnings-kommitté utredde han förutsättningarna för en tvångsmässig behandling av alkoholister och gav därmed ett viktigt bidrag till Sveriges första alkoholistlag från 1913.1 Sv läkaresällskapets stora utredning vid samma tid angående alkoholpolitiken var han självskriven ledamot och står jämte bl a Ivan Bratt (bd 6) som författare till den inflytelserika skriften Alkoholen och samhället (1912). Där väcktes också först tanken på kommunala nykterhetsnämnder, organ som sedermera kom att spela en central roll i sv nykterhetsvårdsarbete. Tillsammans med v Koch blev han ledande i Sthlms stads nykterhetsnämnd alltifrån tillkomsten 1916, bl a som ordförande i sex år; han var också mångårig styrelseledamot och psykiatrisk expert vid den första statliga alkoholistanstalten Venngarn. I nära samarbete kunde de båda männen omsätta lagstiftningens intentioner i praktisk handling och omvänt lägga de erfarenheter som vanns vid detta arbete till grund för riksdagsförslag om ändringar och kompletteringar av lagstiftningen. Främst genom deras insatser skärptes gradvis alkoholistlagen; de misslyckades dock på 1920-talet med att genomdriva kraftiga åtgärder mot bl a hembränning och spritsmuggling.

Sthlmsnämndens arbete blev förebildlig för många nämnder ute i landet där alkoholistvårdsarbetet av olika skäl länge gick trögt. Genom Sthlms-initiativ tillkom 1922 Tidskrift för nykterhetsnämnderna, med P som redaktör, vidare Föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet 1928 och småningom en länsorganisation för nykterhetsvården. Via dessa kanaler kunde P genom föredrag, uppsatser och småskrifter stimulera och instruera dem som arbetade på fältet. Han hävdade bl a den tanke som formulerats av läkarkommittén 1912, att internering av alkoholister inte var ett medel i sig utan borde ske endast i kombination med hjälpande och förebyggande åtgärder. Efter pensioneringen 1932 snarast ökade P:s engagemang för nykterhetsarbetet i Sthlm. Som läkare, övervakare och medicinsk rådgivare vid nykterhetsnämnden utförde han ända till 1953 ett uppoffrande och till stor del ideellt arbete.

P har beskrivits som alltigenom rationell i sitt tänkande och handlande, avog mot alla slags känsloresonemang men på samma gång besjälad av varm människokärlek och en vilja att hjälpa de svagaste i samhället. Han var blygsam och något kärv; den anspråkslösa yttre formen för hans verksamhet kontrasterade mot de städse sakkunniga och välgrundade omdömena. Hans arbetskapacitet var enorm, han var en skicklig administratör och fullföljde varje given uppgift med stor noggrannhet. Som skribent var P mycket flitig; det sammanlagda antalet titlar överskrider 300 varav drygt hälften faller inom psykiatrin. P torde därmed vara periodens mest produktive författare inom sitt gebit. Stilen i hans tryckta arbeten är alltid korrekt och objektiv men kan ibland bli något mångordig och torr.

P representerar en typ av reformivrare som blev vanlig vid 1800-talets slut och som torde ha haft stor betydelse för sv statsförvaltning. Genom att förena rollerna som riksdagspolitiker och ämbetsman kunde han effektivt påverka det politiska skeendet inom sitt specialområde och initiera sociala reformer. Han var även en tidstypisk företrädare för åsikten att läkaren och inte minst psykiatern tack vare sin vetenskapligt baserade människokunskap och sin vida utblick över samhälleliga missförhållanden var bäst skickad att lösa en rad skiftande sociala uppgifter. Hans socialmedicinska erfarenhet torde ha varit unik i bredd och djup, och han använde den målmedvetet i sitt politiska reformarbete. P:s samhällssyn var i grunden patriarkalisk. Han kombinerade en av humanitärt patos präglad syn på de avvikande med en i eftervärldens ögon närmast repressiv, rasbiologiskt färgad vårdideologi. Tanken om lag och ordning i samhället var vägledande för hans verksamhet men också viljan att minimera de offentliga utgifterna för sociala åtgärder. Han kom nära idealet av den sociala ingenjören som ser sin uppgift i att bygga välfärdsstaten på rationell och vetenskaplig grund, och han anslöt sig till rådande föreställningar om att omhändertagandet av de vanlottade borde ske i statliga anstalter och på basis av ett formellt regelverk.