Karl A Petrén

2 Petrén, Karl Anders, bror till P 1, f 2 dec 1868 i Halmstad, Malm, d 16 okt 1927 i Lund. Mogenhetsex vid Lunds h a l 5 juni 85, inskr vid LU 28 aug 85, med fil ex 10 nov 86, innehade amanuenstjänster periodvis ht 87–vt 97, bl a hela läsåren 93–95 o 96–97, MK 22 febr 90, allt vid LU, bitr läk vid Ronneby hälsobrunn somrarna 91–96, ML vid LU 28 april 94, disp 14 dec 95, doc i prakt medicin 15 april 96, MD 30 maj 96, allt vid LU, intendent vid Nybro badanstalt 97–01, tf laborator i experimentell fysiologi vid LU läsåren 99–02, prof i prakt medicin vid UU 21 juni 02–10, VD vid Uppsala akad sjukhus maj 03–juni 10, led av stadsfullm i Uppsala 05–10, av hälsovårdsnämnden där 06, ordf där 07–10, ordf i styr för Vattholma sanatorium, Lena, Upps, 05–10, för Uppsala stads dispensär 05–10, sakk i tuberkuloskomm 06–08, led av univ:examenskomm mars–nov 06, prof i prakt medicin vid LU från 10 juni 10, överläk vid Länslasarettets i Lund med avd från 10, ordf i komm ang tuberkulosvården i Malmöhus län 10–15, led av stadsfullm i Lund 11–16 o 18–20, överläk vid Ramlösa hälsobrunn, Malm, 12–21, ordf i styr för Lunds stads dispensär 12, i 1913 års arsenikkommission april 13–april 19, i Lunds stads tuberkuloskomm 14, andre ordf i direktionen för Orupssanatoriet, Bosjökloster, Malm, 15, ordf i styr för Blinkarps tuberkuloskoloni, Röstånga, Malm, 15–23, i centralstyr för Malmöhus läns dispensärer från 15, v ordf i styr för Sydvästra Skånes sjuktransport- o räddn: sällsk 16, ordf där 22, led av komm:er ang den med undervisn juni 18–dec 19 o okt 23, sjukhusdir vid Lunds lasarett 21, ordf i styr för Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte från 21, led av direktionen för Lunds hospital o asyl från 23, av bestyr för Nord insulinfond från 24, ordf i styr för Kulturhist fören för södra Sverige från 25. – FS 11, LVA 11, LVVS 21, led av ett flertal utl akad:er o lärda sällsk.

G 17 mars 1898 i Malmö, S:t Petri, m sin blivande svägerska Emma Ulrika Beijer, f 4 dec 1876 där, ibid, d 18 dec 1959 där, ibid, dtr till grosshandlaren Gottfried B (bd 3) o Syster Anna Lovisa Christina Ultima Kjellman.

Karl P började sin vetenskapliga forskning hos fysiologen Magnus Blix (bd 4) och fick sin första arbetsuppgift 1889. P uppger i sin självbiografi att det var under åren på Fysiologen hos Blix som hans håg väcktes för forskningen som livsuppgift. P:s tidiga vetenskapliga arbeten behandlade fysiologiska frågeställningar, men han övergick snart till att studera rent kliniska problem. Senare i livet hävdade han den kliniska iakttagelsens stora roll för forskningen och sjukvårdens utveckling.

I sitt avhandlingsarbete studerade P patologisk-anatomiskt ryggmärgsförändringarna vid perniciös anemi och nådde resultat av stort kliniskt värde. Hans stora intresse kom sedan att ägnas klinisk neurologi och forskning inom detta område. 1895–96 studerade han hos neurologen J Déjèrine i Paris och tog starka intryck av honom. P:s andre store lärare var internisten B Naunyn i Strassburg vid vars klinik han vistades 1897–98. Mellan dessa två studieresor var han amanuens vid Medicinska kliniken i Lund. Praktiska erfarenheter skaffade han sig i sin privatpraktik och i sin verksamhet som brunnsläkare.

Merparten av sin stora arbetsförmåga ägnade P emellertid åt forskningen. Sitt vetenskapliga arbete inriktade han på nervsystemets sjukdomar såsom gångrubbningar i högre ålder, bl a den störning av gången som i litteraturen bär P:s namn, därtill myelit, syfilitiska förändringar i ryggmärgen, poliomyelit och utvecklingsanomalier i centrala nervsystemet. De sensibla banorna i ryggmärgen var inte helt klarlagda, men P kunde lämna viktiga bidrag genom analys av ett stort material, delvis eget men mestadels sammanställt ur litteraturen, om följdtillstånd efter knivhugg som drabbat ryggmärgen. Han påvisade de olika banorna för smärt- och temperaturförnimmelser och för berörings- och muskelsinnena.

I en serie arbeten behandlade P sjukdom i de perifera nerverna, lungtuberkulos och magsårssjukdom. Framför allt var det dock ämnesomsättningssjukdomar och endokrinologiska frågeställningar som kom att engagera honom, och diabetes mellitus – sockersjuka – blev huvudintresset. Han ägnade sig särskilt åt acidosens – syraförgiftningens – problem vid svåra fall av sockersjuka. Tidigare hade man sökt komma till rätta med denna komplikation genom att kombinera inskränkning i tillförseln av kolhydrater med svält under vissa dagar, vilket emellertid medförde andra problem. P fann att en minskning av äggvitetillförseln – väveinnehållet i dieten – hade en gynnsam inverkan. Han införde därför i svåra fall av diabetes en kost bestående av grönsaker och fett, den s k Petrén-kosten, som gav gynnsamma resultat, när patienten kunde förmås att acceptera den ensidiga dieten som kallades "späck och gurka". Den tidigare använda svälten kunde därmed undvikas.

Resultaten av sina mångåriga studier publicerade P 1923 i det monumentala verket Diabetes-studier på nästan 1 000 sidor. När boken utkom hade insulinet nyss upptäckts (1921), och hans livsverk kunde kanske te sig överflödigt. P ger emellertid en bild av den samlade kunskapen om diabetes fram till 1920-talets början, vilket är av stort intresse ur medicinhistorisk synvinkel, och dessutom en uppfattning om dietens stora betydelse – en kunskap som delvis tappades bort under insulinepokens första decennier. I ett tillägg i slutet av boken meddelar P att insulinet upptäckts och att detta kommer att förändra terapin men tillfogar att den dietetiska behandlingen vid diabetes är viktig och ej får försummas.

Enligt samtida källor var P framstående som klinisk lärare – trots sin korta kliniska erfarenhet när han utnämndes till professor 1902. Hans klara framställningskonst parad med kritik gjorde hans ronder, demonstrationer och föreläsningar mycket uppskattade. Han hade förmågan att stimulera sina medarbetare till vetenskapligt arbete, men han var också en fordrande chef, som kunde säga ifrån när någon inte levde upp till hans krav.

P var intresserad av internationellt samarbete och gjorde en stor insats för detta under och efter första världskriget. Han deltog flitigt i internationella kongresser och hade ett vidsträckt kontaktnät. Inte minst var han förkämpe för det nordiska samarbetet för forskning och utbildning. Efter unionsupplösningen 1905 verkade P för ett återupptagande av de internordiska förbindelserna och de nordiska invärtesmedicinska kongresserna. Han utgav också tillsammans med Knud Faber från Danmark, Klaus Hansen från Norge m fl Lärobok i intern medicin (1915–18), som var den första nordiska läroboken i ämnet. Han var också drivande vid grundandet av den nordiska acta-serien Acta psychiatrica et neurologica.

P:s skicklighet som organisatör och förhandlare utnyttjades i flera avseenden vid sidan av klinikchefskapet. Under Uppsalaåren medverkade han vid inrättandet av den första tuberkulosdispensären i Sverige och senare i Lund, när han flyttat dit 1910. Han var aktiv vid tillkomsten av och i ledningen för sanatorierna i Vattholma utanför Uppsala och Orup utanför Lund. Ett viktigt arbete utförde P som ordförande i den av regeringen tillsatta arsenikkommissionen, som hade att utreda de allmänt fruktade riskerna för arsenikförgiftning från tapeter och färger i bostäder. Kommissionen kunde fastslå att sådana risker inte fanns, och arsenikförgiftning som sjukdomsorsak kunde avskrivas. P:s intresse för politiska och kulturella frågor framgår av hans ledamotskap i stadsfullmäktige i Uppsala och Lund, där han representerade de frisinnade, och hans ordförandeskap i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. P uppges ha varit respekterad och högt uppburen av kolleger och vänner (Bergmark).