Pira, släkt

Pira, vittförgrenad släkt av vallonskt ursprung, som härstammar från Jean P vilken 1626 i Liège kontrakterades för ett års arbete som plåtsmedsmästare åt Louis de Geer (bd 10). Jean P var verksam vid flera sv bruk, bl a vid Finspång i Risinge, Ög (1629–30), vid Leufsta i Österlövsta, Upps (1638), vid Åkerby i samma socken (1643) och 1649 som hammarsmed vid Västlands bruk, Upps. Han är troligen identisk med den Johan P som begravdes 1679 vid Österby bruk, Film, Upps. Samtida med honom var Gerard P, vilken 1627 i Liége kontrakterades som gjutmästare för två år vid Österby bruk men återvände till hemlandet redan 1629.

Son till Jean P var Johan P, som på goda grunder identifierats med hammarsmeden Johan Birath (d 1690, enl db 70 år gammal), släkten Biraths stamfar. Andra söner till Jean P var Regau P (levde ännu 1683), hammarsmed vid Österby bruk, och Nicolaus P (levde 1690; död senast 1694), mästerräckare vid samma bruk.

Regau P var farfars far till Per P (1733–86), mästerräckare vid Skebo bruk, Ununge, Sth. Dennes sonson Jacob P (1787–1859), handlande och rådman i Norrtälje, var farfars far till Folke Hjalmar P (1892–1945). Folke P avlade studentexamen 1911 i Luleå, varefter han beträdde den militära banan. Han blev kapten vid Generalstaben 1929, major vid Upplands regemente 1936, överstelöjtnant där 1939 och vid Södra Skånska infanteriregementet 1941. Från 1942 var han överste i armén och befälhavare för Karlstads försvarsområde. Folke P var sektionschef vid Generalstabens krigshistoriska avd 1929–32 och ledde där utgivningen av Gustaf II Adolf, minnesskrift på 300-årsdagen av slaget vid Lützen (1932). Han var 1930–33 sakkunnig vid utredningen om KrA:s omorganisation, vilken ledde till att KrA blev egen myndighet 1943.

Bror till Per P var mästerräckaren vid Skebo bruk Zacharias P (1741–1806). En sonson till honom flyttade till Blekinge och blev farfar till kyrkoherden i Listerby, Blek, Carl Edward P (1864–1917). Sonson till denne är inredningsarkitekten Olle P (f 1927). En annan sonson till Zacharias P var Clas P (1803–81), hammarsmedsmästare vid Ortala bruk, Väddö, Sth. Han var far till Claes Fredrik P (1831–87) som redan åtta år gammal uppges ha börjat på brukets kontor, där han som 15-åring avancerade till förste bokhållare. Fredrik P:s intelligens och musikalitet uppmärksammades, han blev elev vid MA, där han utexaminerades 1854 som organist och kyrkosångare. Han avlade examen vid Sthlms folkskoleseminarium 1856 och blev s å klockare, organist och skollärare i Håtuna, Upps. Han idkade flitigt sällskapsliv men blev 1859 påverkad av en baptistisk väckelse i bygden och lämnade 1860 sina tjänster. Fredrik P flyttade till Sigtuna där han s å anslöt sig till baptistförsamlingen. Han blev i okt s å pastor i den 1858 grundade baptistförsamlingen i Asker, Ör, en befattning han innehade till sin död.

Baptismen hade fått en tidig och snabb utbredning i Närke, och genom Fredrik P:s driftighet och personliga utstrålning kom Asker att bli ett av de viktigaste fästena. Redan 1865 hade den 170 medlemmar och vid tiden för hans död 351. Under perioden 1858–88 förrättades 519 baptistdop i församlingen. Ett nytt kapell invigdes 1861 och nedbrann 1885 men återuppbyggdes 1886 med plats för 600 personer. Fredrik P intresserade sig även för skolväsendet och folkbildningen och ledde med framgång en folkskola i församlingen med 50-60 elever. Han var en av söndagsskoleverksamhetens pionjärer och hans egen söndagsskola kom att bli en av de största i Närke. Han var 1872 en av grundarna av Örebro söndagskoleförening och ledamot av dess styrelse till sin död. På 1870-talet grundade Fredrik P även en internatskola för flickor. När Närkes baptistdistriktförening bildades i Asker 1862 blev han dess sekreterare till 1884, och han var en av pionjärerna i Närkes baptistpredikantförening, bildad 1883. Han engagerade sig också i den absolutistiska nykterhetsverksamheten i Hoppets här, komponerade söndagsskolesånger och deltog i slutet av 1870-talet i arbetet med baptistsamfundets sångbok Psalmisten.

Fredrik P var jämte bl a Johannes Palmqvist (bd 28, s 665) i grannförsamlingen Stora Mellösa en av baptismens märkesmän i Närke. Som predikant var han naturlig och entusiasmerande och valde inte sällan originella ämnen. Han använde sig ofta av sång och musik i sin förkunnelse och grundade tidigt en sångkör i församlingen. Fredrik P hade ett imponerande yttre och lär ha kallats "baptistbiskopen". Till statskyrkans företrädare hade han ett tämligen gott och ömsesidigt tolerant förhållande.

Sonson till Fredrik P var Fredrik Evald P (1888–1973) som 1906 avlade mogenhetsexamen i Norrköping och blev civilingenjör vid KTH 1911. Evald P blev fartygskonstruktör vid Bergsunds mekaniska verkstads ab i Sthlm och var 1920–24 chef för dess fartygsavdelning. Han var 1926–42 VD vid det relativt nybildade ab Ekensbergs varv i Sthlm, som började driva varvsrörelse i större omfattning. 1928 var arbetarantalet 100 och vid tiden för Evald P:s avgång 300. Företaget var även inblandat i uppförandet av såväl Tranebergsbron (färdig 1934; då världens längsta betongbro) som Västerbron (färdig 1935). Tillsammans med två andra företag bildades Verkstadsab Västerbron, där Evald P var VD 1931–34. Företaget levererade stålöverbyggnaden till bron och använde på ett lyckosamt och delvis nytt sätt en lyftningsmetod vid monteringen. Evald P var senare verksam som konsulterande ingenjör och gjorde även stora insatser inom sv segelsport, bl a som ledamot av styrelsen för K sv segelsällskapet 1926–42 (sekr 1927–36) och som sekr i Sv seglarförbundet 1930–55.

Den ovannämnde mästerräckaren Nicolas P var far till Clas P (1670–1734), räckare vid Iggesunds bruk, Njutånger, Gävl. Hans dotters sonson Jacob Jacobsson (1775–1833) upptog namnet P och blev länsman i Ljusdal, Gävl. Hans son, kronolänsmannen i Färila, Gävl, Sven Jakob P (1804–64) var farfar till Karl P (1868–1957) som avlade mogenhetsexamen i Sthlm 1886 och blev fil kand vid UU, fil lic 1893 samt fil dr där 1896 på avhandlingen Svensk-danska förhandlingar 1593–1600 (1895). Han disputerade 1897 för att erhålla lektorskompetens i filosofi och kristendom. Han var vik adjunkt och extra lärare i Östersund 1896–1902, adjunkt i Falun 1901–09, samt lektor i historia och modersmålet i Östersund 1909–16 och i Växjö 1916–34.

Redan som ung blev Karl P påverkad av C J Boström (bd 5), och hans avhandling för lektorskompetens var skriven i gammalboströmiansk anda. Han idkade ett omfattande författarskap, helt ägnat studiet av Boströms filosofi, som han försökte applicera på aktuella företeelser. Han försvarade helhjärtat dennes politiska filosofi och såg 1866 års representationsreform som orsaken till tidens förfall. Endast en återgång till ståndsriksdagen kunde rädda landet från tidens dekadansfenomen: demokrati, arbetarrörelse, socialdemokrati och storstrejk.

Karl P var en ortodox och dogmatisk boströmian och tog kraftigt avstånd inte bara från "avhoppare" som Vitalis Norström (bd 27) utan även från den s k revisionistiska boströmianismen, företrädd av bl a Efraim Liljeqvist (bd 23). Hans kunskapsteori var oavkortat rationalistisk och gjorde ingen egentlig åtskillnad mellan mänsklig och absolut kunskap. Det fanns en "samstämmighet mellan Guds systematiska intuition och människans diskursiva reflexion, som konstituerar människans i sanning rationella vetande" (Grundformerna i den reella logiken, 1907; cit efter Nordin, s 194). I sitt huvudarbete Om idésystem och talsystem (1913–14) försvarade Karl P Boströms lära om idéernas materiella ofullkomlighet. Varje idé måste förstås inte bara kvalitativt, utan även kvantitativt. Den skall skilja sig från andra idéer genom att vara större eller mindre och därigenom vara möjlig att inordna i en serie, analogt med talsystemet.

Karl P var en av grundarna av Boströmsförbundet 1908, vars viktigaste verksamhet var att utge en skriftserie, i vilken han flitigt medverkade. Han sökte 1916 professuren i teoretisk filosofi i Uppsala, erhöll kompetensförklaringar men ingen förstarumsplacering. Följande år lades Boströmsförbundet ned, främst beroende på dödsfall bland styrelseledamöterna men också på grund av de nya politiska vindarna. Därmed försvann Karl P:s viktigaste plattform, och under hans senare decennier var hans tryckta produktion obetydlig. Tiden hade ohjälpligt gått honom förbi. Han har betraktats som den absolut "siste boströmianen", som en av de tongivande bland "dessa eftersläntare från en slagen huvudstyrka" (Nordin, s 192 o 181). Karl P:s filosofiska författarskap har setts som "det mest svårtillgängliga som någon boströmian producerat, vilket inte säger litet" (dens, s 194).

Kusin till Karl P var Adolf P (1869–1924) som avlade mogenhetsxamen i Sthlm 1887, blev fil kand vid UU 1891 och 1908 fil lic vid StH där han 1909 blev fil dr och 1910 docent i zoologi. Han blev adjunkt i biologi och kemi vid Nya elementarskolan i Sthlm 1912 och var från 1914 lektor i samma ämnen vid H a l på Södermalm. Han blev 1922 vik prosektor vid StH:s zootomiska institut i Sthlm.

Adolf P blev tidigt intresserad av zoologi och knöts till Zootomiska institutet som amanuens. Som sådan reste han 1905 – genom att Rederiab Nordstjernan tillhandahöll plats på en av sina båtar – till Argentina och Paraguay för studier och insamlingar åt institutet. Han sysslade främst med däggdjursanatomi och studerade särskilt subfossila fynd av husdjur. Hans viktigaste arbete var doktorsavhandlingen Studien zur Geschichte der Schweinerassen, insbesondere derjenigen Schwedens (1909; i Zoologische Jahrbucher, Suppl 10:2). I detta grundlade han kännedomen om våra subfossila svinraser. Han medverkade även i den sv upplagan av A E Brehms Tierleben (Djurens liv, 1908–09).

Adolf P intresserade sig tidigt även för arkeologins zoologiska sida och publicerade Tvänne horn af ur i Lifrustkammaren (Fataburen 1906). Under senare år bearbetade han på Zootomiska institutet benfynd från en grotta på Stora Karlsö. Eftersom han av tidsskäl ej sköljde benen, blev lokalen dammfylld vilket ansågs ha bidragit till att hans gamla lungsjukdom åter blossade upp och ändade hans liv.

Kusin till Karl P och Adolf P var Sigurd P (1875–1949), som 1905 blev kronolänsman i Norra Vedbo härads första distrikt, Kron, och 1918–41 var landsfiskal i Tranås vars stadsfullmäktige han tillhörde 1921–30. Han publicerade åtskilliga hembygds-och kyrkohistoriska skrifter, bl a Herrgårdar i Norra Vedbo härad (1927, 1944), Från norra Smålands medeltid, kyrkohistoriska studier (1946) samt Om helgonkulten i Linköpings stift med särskild hänsyn till södra Östergötland och norra Småland (1952).