Thomas Polus

Polus, Thomas, f 1634 i Reval, d 24 (Pfeiff), begr 29 mars 1708 i Sthlm, Riddarh. Föräldrar: professor poesis Timoteus P o Elisabeth v Wehren. Skolgång i Västerås, inskr vid univ i Greifswald 28 juli 53, sekr hos hertig Adolf Johan (bd 1) 64, registrator i K kansliet 18 dec 64, referendarie där 19 febr 66, legationssekr vid sv beskickn till England 66, vid fredskongressen i Breda, Nederländerna, 67, sekr hos änkedrottn Hedvig Eleonora 71, eo sekr vid K kansliet 72, adl 8 dec 73, sekr vid kansliets tyska exp 80, led av livländska reduktionskommissionen i Sthlm sept 82–juni 84, hovråd senast 82, led av kommissionen ang harrisk o virisk rätt 89–90, av kommissionen i Sthlm för förhandl:ar med livländska ridderskapets deputerade ang livländsk rätt okt 90–dec 96, av beredn över reduktionsverket i Pommern sept 91, kansliråd o statssekr vid utrikesexp 30 dec 93, led av kommissionen i Sthlm för undersökn av lantrådens i Livland förbrytelser mars 94–96, informator för prins Karl (Karl XII) 31 dec 94, k statsråd från 31 dec 97, frih o greve 3 jan 98, led av kommissionen för undersökn av till Reduktionsdep inlämnade PM o utredn:ar ang länsrätten i Livland o Estland jan 98–00, av kommissionen ang pommerska myntväsendet jan-april 98.

G 6 maj 1673 i Sthlm, Ty, m Margareta Elisabeth Möller, d 1694 i Sthlm (bet för själaringn 3 dec i Ty o 4 dec i Nik), dtr till hovrådet Johan Vincent M o Catharina Crusia.

P, som föddes i Reval där hans far var gymnasielärare, blev tidigt faderlös och uppfostrades hos domprosten Gabriel Holstenius i Västerås. Efter avslutade studier och utländska resor antogs han till sekreterare hos hertig Adolf Johan och fick även anställning i kansliet. Som legationssekreterare i sv beskickningar till England och Holland torde han ha skaffat sig grundläggande kännedom om utrikes affärer. Han vann rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardies (bd 10) förtroende, och denne önskade redan i samband med diskussionerna om kanslistaten för 1669–70 tilldela honom referendarietjänsten vid kansliets tyska expedition och ansåg honom "färdig både för latinske, tyske och svenske expeditioner". 1671 utsågs P ull sekreterare hos änkedrottning Hedvig Eleonora med bibehållen tjänst i kansliet. Fem år senare blev han extra sekreterare vid dess finska expedition med ansvar för frågor rörande Estland och Livland. Som sekreterare vid den tyska expeditionen handlade P från 1680 utrikespolitiska frågor, och efter 13 år på denna post utnämndes han till kansliråd och statssekreterare vid utrikesexpeditionen.

P åtnjöt Karl XI:s förtroende, vilket bl a tog sig uttryck i att han efter Andreas Noordenhielms (bd 27, s 140) död 1694 utsågs till tronföljarens informator. Hans arbetsbörda medförde dock, att han knappast kan ha haft några större möjligheter att själv leda undervisningen. Av P:s hand föreligger från okt 1697 en redogörelse för den unge konungens studier. Enligt denna hade P till den k lärjungens bruk "in politices sammandragit en kort synopsin, och uti en tabula föreställt dess delineation korteligen och summariter" (Berättelse s 136). Karl XII:s förtroende framgår av att P jämte C Piper (se ovan) i samband med konungens myndigförklaring i nov 1697 utsågs till medlem av rådet med bibehållen ställning som statssekreterare. I början av 1698 upphöjdes båda samtidigt till friherrar och grevar. Under de närmaste åren deltog P flitigt vid förhandlingarna om traktater med främmande makter. Vid debatterna i Kanslikollegium, som åren närmast efter Karls XILs myndigförklaring framför allt behandlade de utrikespolitiska frågorna, stödde P i regel kanslipresidenten Bengt Oxenstierna (bd 28).

Efter krigsutbrottet vintern 1700 avskildes ur Kanslikollegium det s k fältkansliet, som skulle följa konungen. I spetsen för detta stod de båda statssekreterarna, P med ansvar för utrikes och Piper för inrikes frågor. P avreste dock först i slutet av maj till Sydsverige inför de planerade aktionerna mot Danmark. Han delade Kanslikollegiums uppfattning om att det livländska kriget var det för Sverige mest väsentliga och att en del av armén borde överföras till denna krigsskådeplats så snabbt som möjligt. Efter det danska fälttågets slut ansåg P, liksom resten av kollegiet, att Karl XII ej borde motsätta sig underhandlingar med kung August. Tanken på att en eventuell medling skulle överlämnas till Frankrike motarbetades dock av P, som närmast torde ha anslutit sig till det förslag som framfördes av det engelska sändebudet Robinson, nämligen att medlingen skulle överlämnas till samtliga garanter av Oliva-fördraget.

P hade goda kunskaper i latin, vilket bl a gjorde honom till en uppskattad tillfällighetsdiktare. Efter krigsutbrottet kom hans latinkunskaper väl till pass i två propagandaskrifter, där den sv politiken mot Danmark och kung August försvarades och förklarades.

Sedan det danska kriget avslutats överfördes armén och fältkansliet hösten 1700 till den baltiska krigsskådeplatsen. Strapatserna blev dock övermäktiga för den snart 67-årige P. Efter överfarten till Balticum drabbades han av slaganfall och måste våren 1701 lämna Reval. I slutet av maj återvände han till Sthlm. Under återstoden av sitt liv led P av sviterna efter slaganfallet. Han hade talsvårigheter och beskrivs som en "umbra". Han kvarstod dock på sin tjänst till sin död, men hans arbetsförmåga var starkt nedsatt.

P spelade ingen större roll i sv utrikespolitik under de år då hans ställning skulle ha gjort detta möjligt. En orsak härtill kan ha varit hans relativt höga ålder och frånvaron av egna maktpolitiska ambitioner. Mycket snart efter Karl XII:s myndigförklaring överskuggades han av den maktmedvetne Piper, som snabbt vann inflytande även i utrikespolitiska frågor. Redan innan P drabbades av ohälsa kontrasignerade Piper t ex många k brev i frågor, där kontrasigneringen rätteligen borde tillkommit P i hans egenskap av utrikes statssekreterare.